Berättelsen börjar med en öppen spelning i
Hangö som anordnades av lokala visföreningen.
Kompisen Peter drog några låtar lätt bakfull, sedan for vi vidare mot
Borgå.
Men innan slutmålet skulle
Porkalaområdet besökas.
När vapnen hösten 1944 tystnade för andra gången vid de finländska fronterna var
Porkala udde med omnejd i tur att annekteras.
Ett område som ligger mellan
Hangö och huvudstaden.
Det över 1.000 kvadratkilometer stora territoriet med sin befolkning på 7.500 personer utrymdes under tio hektiska dagar i slutet av september samma år.
Skälet var att ryssarna ville säkra Finska viken och
Leningrad.
Det enda hållet från vilket den ryska
metropolen inte hotades under andra världskriget var Finland.
Men ledningen i
Kreml bestämde sig i alla fall för att anlägga en marinbas här. Militärt påminde också närvaron finska folket att deras suveränitet vilade på bräckliga grunder.
Helsingfors låg inom räckhåll för artilleriet i
Porkala.
Kanondunder kunde höras dagligen från området. Fästet omgärdades av en från båda sidor
minutiöst bevakad gräns.
Garnisonens styrka uppgick till 20.000 soldater.
Huvudstadsregionen förlorade sin livsmedelsförsörjning eftersom det bördiga jordbruket lades i träda. Inte ens Röda armén använde fälten till
självhushållning. All mat och materiel fraktades hit från moderlandet.
Uppkomsten av denna vita fläck på kartan, som för övrigt är den enda som har existerat i Europa under modern tid, innebar dessutom svåra olägenheter för trafiken vid sydkusten.
Transporterna blev tvungen att ledas om i vida bukter både till land och till sjöss.
Efter några år tillätt Sovjet trafik med fördragna fönsterluckor på det ockuperade avsnittet av den avskurna kustbanan.
Skämtsamt kallades delsträckan för världens längsta tunnel och blev något av en turistattraktion.
Huvudorten i militärzonen var
Kyrkslätt. Trakten dominerades innan övertagandet av
svenskspråkiga. Här tog vi oss en välförtjänt lunchpaus.
Inte mycket av den gamla bebyggelsen finns kvar. Endast kyrkan avviker från en annars modern stad, se bild ovan.
Närheten till
Helsingfors har ändrat områdets karaktär.
Idag bor det mest finskspråkiga och
Kyrkslätt har gått från att vara ett jordbrukssamhälle till att bli en industriort.
De flesta ryska soldater som var
stationerade vid
Porkala udde längtade hem. Förströelser fanns det föga och den totala isolationen från övriga världen blev påfrestande.
Manskapet blev anonyma för omgivningen.
Till de få undantagen hör långdistanslöparen
Vladimir Kuts (1927-75), olympisk guldmedaljör på såväl 5.000 som 10.000 meter i
Melbourne 1956.
Ryssen som var Sovjetunionens första internationella idrottsstjärna inledde löparkarriären i
Porkala genom att segra i
förbandsmästerskapen på idrottsplatsen i Kyrkslätt.
Finlands största
dansbandsstjärna Kari Tapio (1945-2010) flyttade hit på 1980-talet, men söp nog mer än han joggade.
Med sin röst erövrades många landsmäns hjärtan.
Musikern dog förra månaden, dagen efter landets
självständighetsfirande. En hjärtattack i taxin på väg till hotellet efter en spelning tog stjärnans liv.
En kall vinterdag i januari 1956 fick Finland tillbaka sin mark.
Efter
Stalins död erkände
sovjetledarna på sätt och viss sitt misstag genom att återlämna
Porkala i förtid.
När finska trupper marscherade in så var den så kallade
Porkalaparentesen över
. Men de elva åren hade inte undgått att sätta sina spår i landskapet
. Samtliga åkrar var igenvuxna och vidsträckta arealer hade kalhuggits.
Omfattande
artilleribeskjutning hade kvarlämnat djupa ärr i terrängen.
Överallt fanns bunkrar och kaserner. Ursprungliga bebyggelsen var förstörd, endast några gårdar fanns kvar.
Idag är märkena från arrendetiden utplånade.
De flesta flyttade tillbaka, men trakten har mer än fyra gånger så många invånare än 1944.
Därför har majoritetsspråket skiftat till finska.
Tröttheten gjorde sig påmind.
Efter att ha
tragglat oss genom
Helsingfors krångliga trafik kom vi äntligen ut på andra sidan. Irriterade på både spårvagnarna och en otrevlig finsk bilist som pekade finger åt oss.
Nu var det bara några mil motorväg kvar till
slutdestinationen. I
Borgå inkvarterade vi oss på stadens vandrarhem. Mottagandet var betydligt trevligare. En rar äldre finlandssvensk dam skötte
etablissemanget. Det var fortfarande ljust och solen värmde.
Därför tog man tillfället i akt att promenera runt lite i de vackra
omgivningarna. En måltid på
Hessburger hanns med också.
Sista bilden syns undertecknad framför statyn över Johan
Ludvig Runneberg, Finlands nationalskald.
Han bodde över 40 år i
Borgå.
Det blev tidigt
sängående, i bakgrunden hördes
TV:n som visade
fotbolls-EM. Nästa dag skulle vi återvända till huvudstaden.
Kitos Fredrik
www.uvf.fi/bin/view/Uppslagsverket/Porkala/
Berättelsen börjar med en öppen spelning i Hangö som anordnades av lokala visföreningen. Kompisen Peter drog några låtar lätt bakfull, sedan for vi vidare mot Borgå. Men innan slutmålet skulle Porkalaområdet besökas. När vapnen hösten 1944 tystnade för andra gången vid de finländska fronterna var Porkala udde med omnejd i tur att annekteras. Ett område som ligger mellan Hangö och huvudstaden. Det över 1.000 kvadratkilometer stora territoriet med sin befolkning på 7.500 personer utrymdes under tio hektiska dagar i slutet av september samma år. Skälet var att ryssarna ville säkra Finska viken och Leningrad. Det enda hållet från vilket den ryska metropolen inte hotades under andra världskriget var Finland. Men ledningen i Kreml bestämde sig i alla fall för att anlägga en marinbas här. Militärt påminde också närvaron finska folket att deras suveränitet vilade på bräckliga grunder. Helsingfors låg inom räckhåll för artilleriet i Porkala. Kanondunder kunde höras dagligen från området. Fästet omgärdades av en från båda sidor minutiöst bevakad gräns. Garnisonens styrka uppgick till 20.000 soldater. Huvudstadsregionen förlorade sin livsmedelsförsörjning eftersom det bördiga jordbruket lades i träda. Inte ens Röda armén använde fälten till självhushållning. All mat och materiel fraktades hit från moderlandet. Uppkomsten av denna vita fläck på kartan, som för övrigt är den enda som har existerat i Europa under modern tid, innebar dessutom svåra olägenheter för trafiken vid sydkusten. Transporterna blev tvungen att ledas om i vida bukter både till land och till sjöss. Efter några år tillätt Sovjet trafik med fördragna fönsterluckor på det ockuperade avsnittet av den avskurna kustbanan. Skämtsamt kallades delsträckan för världens längsta tunnel och blev något av en turistattraktion.
Huvudorten i militärzonen var Kyrkslätt. Trakten dominerades innan övertagandet av svenskspråkiga. Här tog vi oss en välförtjänt lunchpaus. Inte mycket av den gamla bebyggelsen finns kvar. Endast kyrkan avviker från en annars modern stad, se bild ovan. Närheten till Helsingfors har ändrat områdets karaktär. Idag bor det mest finskspråkiga och Kyrkslätt har gått från att vara ett jordbrukssamhälle till att bli en industriort. De flesta ryska soldater som var stationerade vid Porkala udde längtade hem. Förströelser fanns det föga och den totala isolationen från övriga världen blev påfrestande. Manskapet blev anonyma för omgivningen. Till de få undantagen hör långdistanslöparen Vladimir Kuts (1927-75), olympisk guldmedaljör på såväl 5.000 som 10.000 meter i Melbourne 1956. Ryssen som var Sovjetunionens första internationella idrottsstjärna inledde löparkarriären i Porkala genom att segra i förbandsmästerskapen på idrottsplatsen i Kyrkslätt. Finlands största dansbandsstjärna Kari Tapio (1945-2010) flyttade hit på 1980-talet, men söp nog mer än han joggade. Med sin röst erövrades många landsmäns hjärtan. Musikern dog förra månaden, dagen efter landets självständighetsfirande. En hjärtattack i taxin på väg till hotellet efter en spelning tog stjärnans liv. En kall vinterdag i januari 1956 fick Finland tillbaka sin mark. Efter Stalins död erkände sovjetledarna på sätt och viss sitt misstag genom att återlämna Porkala i förtid. När finska trupper marscherade in så var den så kallade Porkalaparentesen över. Men de elva åren hade inte undgått att sätta sina spår i landskapet. Samtliga åkrar var igenvuxna och vidsträckta arealer hade kalhuggits. Omfattande artilleribeskjutning hade kvarlämnat djupa ärr i terrängen. Överallt fanns bunkrar och kaserner. Ursprungliga bebyggelsen var förstörd, endast några gårdar fanns kvar. Idag är märkena från arrendetiden utplånade. De flesta flyttade tillbaka, men trakten har mer än fyra gånger så många invånare än 1944. Därför har majoritetsspråket skiftat till finska.
Tröttheten gjorde sig påmind. Efter att ha tragglat oss genom Helsingfors krångliga trafik kom vi äntligen ut på andra sidan. Irriterade på både spårvagnarna och en otrevlig finsk bilist som pekade finger åt oss. Nu var det bara några mil motorväg kvar till slutdestinationen. I Borgå inkvarterade vi oss på stadens vandrarhem. Mottagandet var betydligt trevligare. En rar äldre finlandssvensk dam skötte etablissemanget. Det var fortfarande ljust och solen värmde. Därför tog man tillfället i akt att promenera runt lite i de vackra omgivningarna. En måltid på Hessburger hanns med också. Sista bilden syns undertecknad framför statyn över Johan Ludvig Runneberg, Finlands nationalskald. Han bodde över 40 år i Borgå. Det blev tidigt sängående, i bakgrunden hördes TV:n som visade fotbolls-EM. Nästa dag skulle vi återvända till huvudstaden. Kitos Fredrik www.uvf.fi/bin/view/Uppslagsverket/Porkala/
