Hotel des Invalides, heter detta märkliga byggnadskomplex och kom till på initiativ av Frankrikes solkung
Ludvig XIV (1638-1715) som ville inrätta ett hem för krigsinvalider, ett tack för allt soldaterna hade gjort för
fäderneslandet. Kungen är för övrigt den i Europa som har regerat längst, hela 72 år, när tronen
bestegs som femåring, med överseende från kardinal Mazarin. Mannen som har namngivit min favoritkaka.
För de flesta fransmännen är
Ludvig XIV också en större stjärna än kometen
Napoleon. I historieböckerna kallas hans epok för Le
Grande Siécle (Det stora seklet).
Under kungens regeringstid var Frankrike Europas ledande makt, både politiskt och kulturellt, franskan blev den internationella diplomatins språk och talades av alla adelsmän på kontinenten.
Med sina över 20 miljoner invånare var man även Europas folkrikaste nation (Ryssland räknades inte riktigt till Europa ännu).
Då
Ludvig föddes pågick fortfarande trettioåriga kriget, där man var allierad med Sverige. Med franska pengar bekostades vår armé, eftersom vi krigade mot deras huvudfiende Österrike.
När freden kom 1648 blev riket en stormakt med besittningar i
Baltikum och norra Tyskland.
Den svenska regeringen demonstrerade sin nya status med att sända Magnus De la
Gardie som ambassadör till Paris, i spetsen på en svit av över 300 personer, som med pukor och trumpeter gjorde ett öronbedövande och pampigt intåg i den franska huvudstaden.
Ett av
Ludvig XIV:s största misstag var att slå till mot landets cirka 800.000 protestanter.
Merparten av dem, som kallades
hugenotter var välbärgade stadsbor, skickliga hantverkare, konstnärer, köpmän och bankirer. Som landsflyktiga kom de att driva framgångsrika företag i England, Holland och Tyskland.
Regenten tvingades att gifta sig med sin spanska kusin Maria Tersia av
Habsburg. Hon var djupt religiös och tillbringade hellre tiden med sina hovdamer, dvärgar och hundar.
Ludvig sökte sig till andra kvinnor och fick sammanlagt tjugotvå barn, några fick han dock med sin hustru.
De sista åren var mycket olyckliga, de långa krigen krävde hundratusentals dödsoffer och försämrade landets ekonomi avesevärt. Han hade förlorat alla tänder och led dessutom av gikt,
reumatism samt dålig mage.
Mot slutet av livet tvingades
Ludvig XIV leva på kylda, mogna eller nästan halvruttna fikon, mullbär och meloner.
När projektet med
Hotel des Invalides genomfördes, låg området i förorten. Idag ligger platsen väldigt centralt placerat i närheten av
Seine. I byggnaden finns även Franska arméns militärmuseum samt begravningskyrkan där flera av landets främsta officerare är begravda..
Då vissa i resgänget pockade på att springa på toaletten samt att äta hela tiden, valde jag och Mats att gå hit istället.
Den främsta sevärdheten är
Napoleons grav.
År 1820 dog
Napoleon i exil långt från sitt hemland. Kung
Ludvig Filip I bestämde i den nationella yra som rådde att den forne kejsarens kvarlevor skulle återbördas till Paris.
Detta skedde år 1840 och
Napoleon fick en av Frankrikes pampigaste statsbegravning.
Fortfarande levde många av kejsarens veteraner som hade slagits under hans befäl. De flankerade begravningståget som passerade under den uppförda triumfbågen.
Detta monument som är en hyllning till alla
Napoleons segrar.
På gatorna flockades 100.000 tusentals människor. Alla ville hylla kejsaren. På den mest framträdande platsen under kupolen i begravningskyrkan ställdes hans
sarkofag provisoriskt upp.
Det var inte förrän 1861 som allt blev klart. Denna gång skedde gravsättningen i stillhet och närvarades av brorsonen
Napoleon III (1808-73).
Mannen som blev Frankrikes sista kejsare och landets första president. Han fick dela samma öde som sin farbror att dö i exil.
Efter detta intressanta besök, klämdes några snabbt inköpta
baguetter ner i magen, för att sedan hinna tillbaka till resten av gänget.
De anade aldrig vad de gick miste om.
Mvh Fredrik
www.invalides.org/
Jag och min bror Thomas åkte över till Macao från Hong Kong. Denna resa är väldigt populär att göra, när kasinoverksamhet på den tiden inte var tillåtet i den brittiska kolonin. Fartygen går i entimmestrafik, och är moderna flygbåtar som far snabbt över sydkinesiska sjön. Resan tar knappt en timme och priset var ringa, 150 kr t.o.r. Platserna fylls snabbt upp med spelsugna kineser och nyfikna västerlänningar.
På vår tid var Macao en portugisisk provins, en av få koloniala områden i Asien. Redan vid gränskontrollen började några amerikanska tjejer framför oss prata högt om vilket språk som var gällande här. Allt skrivs på kinesiska och portugisiska. Det var det sistnämnda språket som satte griller i huvuden på dem. Till slut säger en att det måste vara svenska, och då kände vi oss tvungna att korrigera tjejerna. Att amerikaner är dåligt allmänbildade är välkänt, men att de har totalt noll koll trodde jag inte.
Detta område, var ett av de första som européerna la under sig i Sydostasien. Portugal förhandlade till sig rätten att använda Macao som en handelstation, som växte och blev en permanent bosättning. Länge betalades en årlig avgift till kinesiska kejsaren. År 1557 kunde man tack vare de starka befästningarna som hade uppförts samt Kinas försvagning p.g.a. inre konflikter utropa staden till en portugisisk koloni. Landet byggde upp en stark militär närvaro och förhandlade till sig allianser med kustbefolkning. Stora vinster gjordes på sin närheten till Kina. Men också på avgifter från andra europeiska handelshus som behövde en tillfällig bas i denna del av världen. När engelsmännen etablerade ett eget område på 1800-talet, Hong Kong, kom Macao att spela en obetydlig roll i historien. Då militärjuntan föll i Portugal 1974, började förhandlingar med Kina om ett övertagande. Staden blev 1999 det sista utländska området i Asien att återlämnas. Macao hade de senaste 100 åren bara varit en kostnad för Portugal, som blev tvungna att hålla provinsen under sina armar med stora belopp från moderlandet. En kompromiss i förhandlingarna, var att Macao skulle ses som ett land två system i 50 år. Sen ska undantagen tas bort och samma regler ska gälla här som i Fastlandskina. Ett minne från sitt förflutna är katedralruinen efter Asiens en gång största katolska helgedom, Sankt Pauls kyrkan. Den får stå som symbol för de enorma pengar som intjänades av de portugisiska handelsmännen.
Även Sverige har lämnat avtryck här. En av stadens gator döptes om 1997 till Avenida Sir Anders Ljungstedt. Vem var denna man? Herr Ljungstedt (1759-1835) blev anställd i Svenska Ostindiska Companiet 1798 som superkargör, den högsta befattningen man kunde ha i företaget. Innan hade han varit verksam i Ryssland och fungerat som tolk åt Gustav IV Adolf när denne gjorde sin misslyckade friaresa i Sankt Petersburg. Människorna var betydligt mer kosmopolitiska och världsvana förr. Svenska Ostindiska Companiet var ett av Sveriges mest lönsamma företag i historien, och hade monopol på handeln med Kina. För svenskt silver köptes kinesiska varor som porslin, siden och kryddor. Vinsterna var stora. Affärerna gjordes i Guangzhou/Kanton, en stad som ligger uppe i Pärlflodens mynning, inte långt ifrån Macao. När kompaniet upplöstes 1813, flyttade mannen till Macao och startade en egen affärsverksamhet och blev 1820 utnämnd till Sveriges första generalkonsul i Kina. Anders Ljungstedt var oerhört intresserad av områdets historia och skrev en bok om detta. Den första icke-kinesiska eller icke-portugisiska bok som har skrivits om Macao. Boken stödde tesen att Kina hade gett upp området till Portugal frivilligt. Därmed fanns en laglig grund för deras rätt att vara här. Många originalskrifter som inte längre finns kvar användes som källfakta. Herr Ljungstedt begravdes på den gamla protestantiska kyrkogården i Macao. En del av förmögenheten donerades till att upprätta ett skola i hemstaden Linköping. Den finns fortfarande och heter Anders Ljungstedts gymnasium. Jag undrar om gatan idag bär generalkonsulns namn, i och med hans i Kinas ögon negativa tolkning av Macaos historia. Men graven lär nog få vara kvar i alla fall.
Jag och brorsan fick uppleva ett slitet och lätt bedagat Macao. Året var 1992, det var inte mer än sju år till överlämnadet. Portugal lät området mest vara. Staden kändes mycket mer europeisk än Hong Kong. Tempot var också lugnare och priserna betydligt lägre. Ekonomin bärs upp av alla kasinon som verkar i landet. Vi skulle besöka dem, eller det blev bara jag, eftersom Thomas hade kortbyxor på sig. Det gick inte för sig. Mitt på dagen flockades borden av kineser som ohämmat spelade upp sina pengar. Det var väldigt intressant att se speldjävulen i deras ögon. Sent på kvällen efter att ha gått vilse i de trånga gränderna samt gjort felbeställningar av mat p.g.a. språkproblem lämnade vi Macao hungriga. Mvh Fredrik http://www.macautourism.gov.mo/ 
