Hotel des Invalides, heter detta märkliga byggnadskomplex och kom till på initiativ av Frankrikes solkung
Ludvig XIV (1638-1715) som ville inrätta ett hem för krigsinvalider, ett tack för allt soldaterna hade gjort för
fäderneslandet. Kungen är för övrigt den i Europa som har regerat längst, hela 72 år, när tronen
bestegs som femåring, med överseende från kardinal Mazarin. Mannen som har namngivit min favoritkaka.
För de flesta fransmännen är
Ludvig XIV också en större stjärna än kometen
Napoleon. I historieböckerna kallas hans epok för Le
Grande Siécle (Det stora seklet).
Under kungens regeringstid var Frankrike Europas ledande makt, både politiskt och kulturellt, franskan blev den internationella diplomatins språk och talades av alla adelsmän på kontinenten.
Med sina över 20 miljoner invånare var man även Europas folkrikaste nation (Ryssland räknades inte riktigt till Europa ännu).
Då
Ludvig föddes pågick fortfarande trettioåriga kriget, där man var allierad med Sverige. Med franska pengar bekostades vår armé, eftersom vi krigade mot deras huvudfiende Österrike.
När freden kom 1648 blev riket en stormakt med besittningar i
Baltikum och norra Tyskland.
Den svenska regeringen demonstrerade sin nya status med att sända Magnus De la
Gardie som ambassadör till Paris, i spetsen på en svit av över 300 personer, som med pukor och trumpeter gjorde ett öronbedövande och pampigt intåg i den franska huvudstaden.
Ett av
Ludvig XIV:s största misstag var att slå till mot landets cirka 800.000 protestanter.
Merparten av dem, som kallades
hugenotter var välbärgade stadsbor, skickliga hantverkare, konstnärer, köpmän och bankirer. Som landsflyktiga kom de att driva framgångsrika företag i England, Holland och Tyskland.
Regenten tvingades att gifta sig med sin spanska kusin Maria Tersia av
Habsburg. Hon var djupt religiös och tillbringade hellre tiden med sina hovdamer, dvärgar och hundar.
Ludvig sökte sig till andra kvinnor och fick sammanlagt tjugotvå barn, några fick han dock med sin hustru.
De sista åren var mycket olyckliga, de långa krigen krävde hundratusentals dödsoffer och försämrade landets ekonomi avesevärt. Han hade förlorat alla tänder och led dessutom av gikt,
reumatism samt dålig mage.
Mot slutet av livet tvingades
Ludvig XIV leva på kylda, mogna eller nästan halvruttna fikon, mullbär och meloner.
När projektet med
Hotel des Invalides genomfördes, låg området i förorten. Idag ligger platsen väldigt centralt placerat i närheten av
Seine. I byggnaden finns även Franska arméns militärmuseum samt begravningskyrkan där flera av landets främsta officerare är begravda..
Då vissa i resgänget pockade på att springa på toaletten samt att äta hela tiden, valde jag och Mats att gå hit istället.
Den främsta sevärdheten är
Napoleons grav.


År 1820 dog
Napoleon i exil långt från sitt hemland. Kung
Ludvig Filip I bestämde i den nationella yra som rådde att den forne kejsarens kvarlevor skulle återbördas till Paris.
Detta skedde år 1840 och
Napoleon fick en av Frankrikes pampigaste statsbegravning.
Fortfarande levde många av kejsarens veteraner som hade slagits under hans befäl. De flankerade begravningståget som passerade under den uppförda triumfbågen.
Detta monument som är en hyllning till alla
Napoleons segrar.
På gatorna flockades 100.000 tusentals människor. Alla ville hylla kejsaren. På den mest framträdande platsen under kupolen i begravningskyrkan ställdes hans
sarkofag provisoriskt upp.
Det var inte förrän 1861 som allt blev klart. Denna gång skedde gravsättningen i stillhet och närvarades av brorsonen
Napoleon III (1808-73).
Mannen som blev Frankrikes sista kejsare och landets första president. Han fick dela samma öde som sin farbror att dö i exil.

Efter detta intressanta besök, klämdes några snabbt inköpta
baguetter ner i magen, för att sedan hinna tillbaka till resten av gänget.
De anade aldrig vad de gick miste om.
Mvh Fredrik
www.invalides.org/