Erzsébet Báthory (1560-1614) föddes i en av Ungerns rikaste familjer. Släkten försvarade landet sydgräns mot turkarna, på femtio år hade nationen förlorat mer än halva sitt territorium En medlem av familjen blev kung över Polen under namnet Stefan Batory (1533-86). Han grundade universitet i Vilnius och deltog med Sverige i det livländska kriget 1570-83 mot Ryssland. Efterträdare blev svenska prinsen Sigismund (1566-1632). Erzsébet Báthory gifte sig med greven Ferenc Nádasdy, som var överbefälhavare för den ungerska armén. Som bröllopsgåva gavs slottet Cachtice. Tillsammans fick de fyra barn. Adelssläkten var väldigt inflytelserik och lånade ut kapital till kungen, samt till en mängd personer från Böhmen till Polen. Regenten skulle betala för att grevinnans man satte upp trupper som slogs mot de anstormande turkarna. Men Matthias I (1557-1619) satt i ekonomiskt trångmål, kärnområdet var ockuperat, det som återstod var dagens Slovakien. Den fattigaste delen av riket, med låg möjlighet att öka skatteuttaget på bönderna eller köpmännen. Därför var monarken hårt skuldsatt till Báthorysläkten. Ungerskan var en riktig skönhet och van att få komplimanger för sitt vackra utseende, detta gjorde henne starkt medveten om styrkan av att ha ett fördelaktigt yttre. Det sägs att när hon slog en tjänsteflicka och fick dennes blod i ansikte upplevde att hyn blev föryngrad. Därför började Erzsébet tappa tjänstekvinnan på blod och smörjde in sig regelbundet med den röda vätskan. Så länge maken levde höll kvinnan aktiviteten på en blygsam nivå, men när Ferenc Nádasdy stupade i kriget mot turkarna 1604, eskalerade blodtörsten. Barnen skickades till Wien. Främsta skälet var Cachtices utsatta läge i gränstrakten till ottomanska riket, men också för att grevinnan blir allt mer besatt av att förbättra eller i bästa fall bibehålla sin skönhet. Därför ville hon inte bli störd av sina barn. 
Ungerskans medhjälpare började att bjuda in flickor från trakten, med löfte om anställning på slottet. Där blev de inlåsta och sattes på en svältkur, sedan instoppade i en tortyrdocka, vars långa spikar tömde dem på blod. Grevinnan tappade upp det i ett badkar där hon låg i tron att rynkorna skulle försvinna. En del menar även att kvinnan drack blod. När utbudet minskades, kidnappades några unga adelskvinnor. Detta väckte polisens misstänksamhet. Att bondflickor försvinner är en sak, men det är oacceptabelt när det drabbar adeln. Klagomål och rykten cirkulerade en längre tid, men togs inte på allvar, när den anklagade tillhörde en av Ungerns finaste familjer. Vid ett tillfälle lyckades en tjänsteflicka att rymma och meddela myndigheterna. Nu kunde man inte låta bli att utreda saken längre. Soldater kom till Cachtice och upptäckte Erzsébet Báthorys hemligheter. Runt fästningen hittades flera massgravar. I tortyrkammare fanns flickor som fortfarande levde, en del med avskurna lemmar. Adelskvinnan erkände och vid förhören framkom det att hon hade indirekt mördat 612 flickor. Bevisen var dokumenterade i hennes dagbok. Anteckningar från rättegången finns bevarade i Ungern. Alla inblandade förutom grevinnan och två medhjälpare blev halshuggna. De kvarvarande assistenterna fick sina fingrar avklippta och begravdes levande. Prästerna ansåg att de var häxor. Erzsébet Báthory fick inte avrättas, eftersom hon var adlig. Därför sattes kvinnan i husarrest, inmurad i tortyrkammaren. Alla dokument om grevinnan hemligstämplades och namnet blev förbjuden att nämnas offentligt. År 1614 dog världens värsta massmörderska.
Kyrkan i byn vägrade att begrava henne, så liket fraktades till släktens stamsäte i dagens Rumänien. Det finns historiker som anser att berättelsen är totalt osann, att det var kungen som i maskopi med inflytelserika adelspersoner ville göra sig av med kvinnan. Monarken blev i alla fall skuldfri efter rättegången och familjen Thurzó kunde ta över hennes tillgångar. Släkten bestod av ungrare, men de hade sina tillgångar på främst tysk och slovakisk mark. Ett klok strategi, med tanke på hur turbulent det hade varit på Balkan och i Centraleuropa under de senaste 250 åren mellan 1350-1600-talet. Men historien är spännande, om än tragisk så klart. Nyligen kom det ut en film om händelsen, The Countess, en hyfsad rulle som kan ses om inlägget väckte mersmak.
Vi försökte ta oss till slottsruinen, byggnaden förstördes i en plundring 1670 av österrikiska trupper. Idag ligger den ganska otillgängligt, ett par kilometer från samhället. Vägen upp var en smal jordstig, som var kraftigt underminerad, så till slut fick vi vända tillbaka. Dessutom kändes det lite otryggt att glida förbi eftersatta hus bebodda med områdets fattiga zigenare. Byn ger annars ett stillsamt och rofyllt intryck. De stora världshändelserna verkar ha passerat obemärkta. På kullen ligger kyrkan, där många av de döda tjänsteflickorna begravdes, men när antalet ökade, blev offren nergrävda i den omgivande skogen. Men det var en upplevelse i efterhand att besöka Cachtice, även om det blev en omväg så var den helt klart värt besväret. Mvh Fredrik http://www.cachtice.sk/
