I Karl Marxs skrift, Kommunistiska manifestet börjar första textraden, "Ett spöke går runt
Europa - kommunismens spöke". För mig går det runt ett spöke i
Linz istället och han heter Adolf Hitler (1889-1945).
Mannen som kom att påverka hela kontinentens öde och slå sönder fler familjer än någon annan tidigare despot, föddes i regionen.
I
Linz gick Adolf Hitler i skola. Som pojke uppväxt i det mångkulturella
Österrike-Ungern, ett rike han kom att förakta och hata.
Fadern dog ganska tidigt.
Därför flyttade man så småningom in till
Linz. Betygen från skoltiden var minst sagt dåliga, diktatorn skämdes så mycket över dem, att de beslagtogs och förstördes när
Nazityskland införlivade
Österrike 1938.
I samma lärosäte gick den berömda filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951). Onekligen ett intressant historiskt sammanträffande. Nedan ett citat från mannen som räknas som en av 1900-talets största tänkare.
"Språkets gränser är världens gränser." I
Linz påverkades Adolf Hitler av de tysknationella stämningarna. Kejsardömet var splittrat i en oändlig massa interna konflikter, både språkligt och kulturellt.
Alla väntade på att den gamle kejsaren Frans Josef I (1830-1916) skulle dö, sedan var det bara att dela upp imperiet mellan de olika folken.
Ynglingen älskade att spatsera runt på Linz gator och dagdrömde istället för att hjälpa sin familj med försörjningen. Borgerligheten och medelklassen tåldes inte, de var den fördummande klassen enligt Adolf Hitler.
Som konstälskare ville han sprida kulturen till alla medborgare.
Efter sin misslyckade ungdom i
Wien, blev första världskriget österrikarens räddning. Här formades och förstärktes den sjuka världsbilden som den kommande diktatorn skulle försöka förverkliga.
Livet slutade med ett självmord i en bunker i
Berlin 1945. Ensam i tanken och fullproppad med droger sköt han sig i huvudet.
Nedan finns en bild på despoten som barn.
Men att tillskriva honom allt eländigt som inträffade under 1900-talet, är nog att gå för långt. Tiden och strömningarna spelade diktatorn i händerna.
Säg att Adolf Hitler hade blivit påkörd av en spårvagn i ungdomsåren i
Linz och dött
, hade saker blivit annorlunda?
Självklart, men någon annan hade sorgligt nog fyllt hans roll, i att förmedla den frustration, som uppkom efter första världskriget och de utlösande faktorerna till andra världskriget som låg där.
Det enda som behövdes, var någon som plockade upp dem, och sådana människor fanns det tyvärr gott om.
Ett judisk skämt, som sägs ha florerat i gettorna, ska ha varit att Adolf Hitler gick till en spådam, och frågade när han skulle dö.
Führen var vidskeplig och hade i verkligheten en egen stab med astrologer och andra medarbetare med kvasikunskaper i tveksamma vetenskaper.
Spådamen svarade på en judisk högtidsdag.
Diktatorn är frustrerad, och vill veta vilken dag det blir och får då svaret den dagen han dör.
Det känns lite märkligt att min syster är född på samma dag.
För en historieintresserad och i synnerhet när andra världskriget är ett av ens specialområden, kan undertecknad inte släppa tanken på Adolf Hitler, när jag själv promenerade runt i
Linz. Hörs marschmusik på gatan, så börjar toner från Horst Wessel-visan att nynnas av en disträ undertecknad.
Som tur var uppkom aldrig den situationen.
Hymnen var NSDAP:s partisång och handlar om en yngling trogen partiet som blev ihjälslagen. Av en slump har jag bott på den gatan där händelsen inträffade i
Berlin.
Det är spännande att se miljöer, som formade en av världens hemskaste personer, brotten som begicks är oändliga och kommer aldrig fullt ut att kunna redovisas.
Staden ger annars ett ganska tamt intryck, rent och snyggt, som alltid i detta land, men ändå tråkigt. Det pågick en vinfestival när vi var på besök. Jag högg istället i mig en gigantisk salt kringla, en bretzel.
En tallrik med korvar inlindade i bacon blev största behållningen, samt kompisens besvikna blick när han fick in sin mat. Köttfesten uteblev för honom, och det var lite roligt att jag för en gång skull hade valt en bättre rätt.
Österrikisk öl är medioker, men Stiegel får godkänt.
I
Linz var tanken att diktatorn skulle ha pensionerat sig om kriget hade vunnits. Här skulle
Tredje rikets konstcentrum ligga. Hela orten skulle omformas och byggas ut efter Adolf Hitlers önskemål.
En del hann att påbörjas, bland annat bron över
Donau och några hus i anslutning till den.
Viadukten blev senare en gränspassage mellan amerikanska och sovjetiska sektorn i det av de allierade ockuperade
Österrike 1945-56.
En och annan spion har säkert överlämnas där.
Nationens motsvarighet till
Checkpoint Charlie i
Berlin.
Under
Hitlereran tilldelades staden hedersbetygelsen,
Gründungsstadt des Grossdeutschen Reichs,
Staden för det Stortyska Rikets grundande samt,
Patenstadt des Führers,
Führerns fadderstad.
Dessa titlar omnämns knappast i dagens turistbroschyrer.
Avslutningsvis kan jag passa på att nämna att linssoppa inte är favoriträtten i denna stad, som en f.d. arbetskollega med ett stort förråd av dåliga ordvitsar uttryckte sig.
Undertecknad hoppas istället att det är baconinlindade korvar.
Till slut en passande dikt om hur despotens levnad borde ihågkommas.
"Aldrig skall hans minne leva. Icke i sång, heller ej i skrift. En usel hund i en usel grav. Må du föruttna av min förbannelses gift." Hienrich Heine
I Karl Marxs skrift, Kommunistiska manifestet börjar första textraden, "Ett spöke går runt Europa - kommunismens spöke". För mig går det runt ett spöke i Linz istället och han heter Adolf Hitler (1889-1945). Mannen som kom att påverka hela kontinentens öde och slå sönder fler familjer än någon annan tidigare despot, föddes i regionen. I Linz gick Adolf Hitler i skola. Som pojke uppväxt i det mångkulturella Österrike-Ungern, ett rike han kom att förakta och hata. Fadern dog ganska tidigt. Därför flyttade man så småningom in till Linz. Betygen från skoltiden var minst sagt dåliga, diktatorn skämdes så mycket över dem, att de beslagtogs och förstördes när Nazityskland införlivade Österrike 1938. I samma lärosäte gick den berömda filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951). Onekligen ett intressant historiskt sammanträffande. Nedan ett citat från mannen som räknas som en av 1900-talets största tänkare. "Språkets gränser är världens gränser." I Linz påverkades Adolf Hitler av de tysknationella stämningarna. Kejsardömet var splittrat i en oändlig massa interna konflikter, både språkligt och kulturellt. Alla väntade på att den gamle kejsaren Frans Josef I (1830-1916) skulle dö, sedan var det bara att dela upp imperiet mellan de olika folken. Ynglingen älskade att spatsera runt på Linz gator och dagdrömde istället för att hjälpa sin familj med försörjningen. Borgerligheten och medelklassen tåldes inte, de var den fördummande klassen enligt Adolf Hitler. Som konstälskare ville han sprida kulturen till alla medborgare. Efter sin misslyckade ungdom i Wien, blev första världskriget österrikarens räddning. Här formades och förstärktes den sjuka världsbilden som den kommande diktatorn skulle försöka förverkliga. Livet slutade med ett självmord i en bunker i Berlin 1945. Ensam i tanken och fullproppad med droger sköt han sig i huvudet. Nedan finns en bild på despoten som barn. Men att tillskriva honom allt eländigt som inträffade under 1900-talet, är nog att gå för långt. Tiden och strömningarna spelade diktatorn i händerna. Säg att Adolf Hitler hade blivit påkörd av en spårvagn i ungdomsåren i Linz och dött, hade saker blivit annorlunda? Självklart, men någon annan hade sorgligt nog fyllt hans roll, i att förmedla den frustration, som uppkom efter första världskriget och de utlösande faktorerna till andra världskriget som låg där. Det enda som behövdes, var någon som plockade upp dem, och sådana människor fanns det tyvärr gott om. Ett judisk skämt, som sägs ha florerat i gettorna, ska ha varit att Adolf Hitler gick till en spådam, och frågade när han skulle dö. Führen var vidskeplig och hade i verkligheten en egen stab med astrologer och andra medarbetare med kvasikunskaper i tveksamma vetenskaper. Spådamen svarade på en judisk högtidsdag. Diktatorn är frustrerad, och vill veta vilken dag det blir och får då svaret den dagen han dör. Det känns lite märkligt att min syster är född på samma dag.
För en historieintresserad och i synnerhet när andra världskriget är ett av ens specialområden, kan undertecknad inte släppa tanken på Adolf Hitler, när jag själv promenerade runt i Linz. Hörs marschmusik på gatan, så börjar toner från Horst Wessel-visan att nynnas av en disträ undertecknad. Som tur var uppkom aldrig den situationen. Hymnen var NSDAP:s partisång och handlar om en yngling trogen partiet som blev ihjälslagen. Av en slump har jag bott på den gatan där händelsen inträffade i Berlin. Det är spännande att se miljöer, som formade en av världens hemskaste personer, brotten som begicks är oändliga och kommer aldrig fullt ut att kunna redovisas. Staden ger annars ett ganska tamt intryck, rent och snyggt, som alltid i detta land, men ändå tråkigt. Det pågick en vinfestival när vi var på besök. Jag högg istället i mig en gigantisk salt kringla, en bretzel. En tallrik med korvar inlindade i bacon blev största behållningen, samt kompisens besvikna blick när han fick in sin mat. Köttfesten uteblev för honom, och det var lite roligt att jag för en gång skull hade valt en bättre rätt. Österrikisk öl är medioker, men Stiegel får godkänt. I Linz var tanken att diktatorn skulle ha pensionerat sig om kriget hade vunnits. Här skulle Tredje rikets konstcentrum ligga. Hela orten skulle omformas och byggas ut efter Adolf Hitlers önskemål. En del hann att påbörjas, bland annat bron över Donau och några hus i anslutning till den. Viadukten blev senare en gränspassage mellan amerikanska och sovjetiska sektorn i det av de allierade ockuperade Österrike 1945-56. En och annan spion har säkert överlämnas där. Nationens motsvarighet till Checkpoint Charlie i Berlin. Under Hitlereran tilldelades staden hedersbetygelsen, Gründungsstadt des Grossdeutschen Reichs, Staden för det Stortyska Rikets grundande samt, Patenstadt des Führers, Führerns fadderstad. Dessa titlar omnämns knappast i dagens turistbroschyrer. Avslutningsvis kan jag passa på att nämna att linssoppa inte är favoriträtten i denna stad, som en f.d. arbetskollega med ett stort förråd av dåliga ordvitsar uttryckte sig. Undertecknad hoppas istället att det är baconinlindade korvar. Till slut en passande dikt om hur despotens levnad borde ihågkommas. "Aldrig skall hans minne leva. Icke i sång, heller ej i skrift. En usel hund i en usel grav. Må du föruttna av min förbannelses gift." Hienrich Heine
