Stämningen kändes olustig, men jag upplevde mig inte direkt hotad. Människorna gick runt med
Glasgow Rangers tröjor och en vanlig färg på kläderna var orange.
Detta som en hyllning till Vilhelm av
Oranien, en
protestantisk holländsk prins som blir kung Vilhelm
III av England. Han besegrar den katolska Jakob
II:s armé utanför
Dublin 1690.
Efter slaget har protestanterna total makt över
Irland och beslagtar katolsk mark, som ges till invandrare från
England och
Skottland. Grogrunden till dagens konflikt på ön.
Vi besökte
Shankill Road på en lördag.
En orkester stod för underhållningen. Eftermiddagen hade kommit och åtskilliga gubbar såg ut att redan ha druckit för mycket. På gatan sprang många glada barn.
En byggnad var täckt med en stor banderoll som uppmanade myndigheterna att släppa
Johnny "
Mad dog"
Adair, ledaren för en av alla dessa paramilitära grupper.
På den stod följande.
Release Johnny Adair, his only crime is loyalty. En frihetskämpe som får smeknamnet den galne hunden, skulle jag under inga omständigheter släppa ut, men här fanns det tydligen folk som tyckte att han bidrog till samhällets nytta.
Vi gick in på en pub och drack öl.
På bardisken stod insamlingsbössor, pengarna gick till fängslade frihetshjältars familjer, typ som den galne hundens. Jag tänkte
fan inte lägga några slantar, men känslan var att det är nog bäst så och därför fick dem pengar i alla fall.
Kanske att de kunde köpa hundfoder för mitt bidrag.
Vi satt och snackade svenska med varandra, en del tittade misstänksamt på oss, gästerna måhända trodde att det var irländska?
På toaletten hamnade undertecknad bredvid en
slusk som pratade till mig, men jag förstod ingenting, men nickade på en mening som jag tolkade som en fråga och killen såg förvånad ut.
Efter det satt
slusken i baren och glodde på mig, så vi bestämde oss för att lämna puben.
Kompisen blev
pinknödig, men inte vågar man ställa sig mot en husvägg.
Varenda byggnad är full med målningar, så han fick hålla sig tills vi nådde centrumet igen.
Jag och en kompis åkte upp till Belfast från Dublin. Det var en behaglig tågresa genom grönskande dalar och pittoreska småstäder. När gränsen passerades märktes ingen större skillnad, förutom att man uppmärksammade alla övervakningskameror på Belfast centralstation. Från tåget var det bara att vandra rakt ut på stadens gator. Det fanns ingen passkontroll. Centrumet ser ut som i de flesta städer. Belfast verkade vara ett blomstrande samhälle. Inga spår av konflikten på Nordirland kunde skönjas. Men framför polisstationer och myndighetskontor stod tjocka cementblock och militärbilarna hade stålnät över fönstren. Vi fick för oss att gå upp till Shankill Road, en ökänd gata i västra delen som är ett starkt fäste för extremister på den protestantiska sidan. Där är det allt annat än välmående. Slitna hus, dock med vackra muralmålningar på väggarna, som t.ex. syns på bilderna nedan. De hyllar allt från döda "frihetshjältar" till drottning Elizabeth. Ingenstans har hennes snart sextio år som regent firats så ihärdigt som här. Överallt vajar vimplar och flaggor. Det är brittiska, skotska och israeliska fanor, varvat med olika paramilitära gruppers. Israels flagga är ny i sammanhanget och har kommit upp som motreaktion till den palestinska som hänger i de katolska områdena. Trottoarernas kantstenar är målade i de brittiska färgerna
Stämningen kändes olustig, men jag upplevde mig inte direkt hotad. Människorna gick runt med Glasgow Rangers tröjor och en vanlig färg på kläderna var orange. Detta som en hyllning till Vilhelm av Oranien, en protestantisk holländsk prins som blir kung Vilhelm III av England. Han besegrar den katolska Jakob II:s armé utanför Dublin 1690. Efter slaget har protestanterna total makt över Irland och beslagtar katolsk mark, som ges till invandrare från England och Skottland. Grogrunden till dagens konflikt på ön. Vi besökte Shankill Road på en lördag. En orkester stod för underhållningen. Eftermiddagen hade kommit och åtskilliga gubbar såg ut att redan ha druckit för mycket. På gatan sprang många glada barn. En byggnad var täckt med en stor banderoll som uppmanade myndigheterna att släppa Johnny "Mad dog" Adair, ledaren för en av alla dessa paramilitära grupper. På den stod följande. Release Johnny Adair, his only crime is loyalty. En frihetskämpe som får smeknamnet den galne hunden, skulle jag under inga omständigheter släppa ut, men här fanns det tydligen folk som tyckte att han bidrog till samhällets nytta. Vi gick in på en pub och drack öl. På bardisken stod insamlingsbössor, pengarna gick till fängslade frihetshjältars familjer, typ som den galne hundens. Jag tänkte fan inte lägga några slantar, men känslan var att det är nog bäst så och därför fick dem pengar i alla fall. Kanske att de kunde köpa hundfoder för mitt bidrag. Vi satt och snackade svenska med varandra, en del tittade misstänksamt på oss, gästerna måhända trodde att det var irländska? På toaletten hamnade undertecknad bredvid en slusk som pratade till mig, men jag förstod ingenting, men nickade på en mening som jag tolkade som en fråga och killen såg förvånad ut. Efter det satt slusken i baren och glodde på mig, så vi bestämde oss för att lämna puben. Kompisen blev pinknödig, men inte vågar man ställa sig mot en husvägg. Varenda byggnad är full med målningar, så han fick hålla sig tills vi nådde centrumet igen. 
Shankill Road är tillsammans med Mostar i Bosnien och Hercegovina de två knäppaste platser som undertecknad har besökt. När patriotism övergår till dumheter, vilket det har gjort med råge på båda ställena, där avstannar även allt förnuft. Blir det ett återbesök till Belfast, så tänker jag inte gå upp till gatan igen, det skulle i så fall vara för att i smyg pissa på en husvägg. Nere i Dublin mötte vi upp resten av gänget och gick på lite mer trevliga pubar, se bild ovan. Mvh Fredrik www.shankillmirror.com/
