Innan den unga
Karin Månsdotter (1550-1612) kring nyåret 1565 blev
Erik XIV frilla, fanns en rad andra älskarinnor som nu fick maka på sig.
Kungen hade en mycket bestämd uppfattning om sitt kvinnliga ideal.
I ett brev med instruktioner till ett sändebud på väg till Tyskland för ett frieri stod följande.
"Hon skall vara helbrägda och sund, icke mycket mager eller spärrlemmad utan vuxen, dejlig med frisk hy. Hon skall icke vara spotsk och fjär, utan lustig och lätt till sinnet, med goda seder och åthävor begåvad. Det gick an om hon hade mörkt hår, bara hon uppfyller övriga krav" Att flickor upptog mycket av tiden kan bekräftas med ett roligt citat från
Erik XIV:s dagbok.
"Den som ej fröjdar sig åt en skön flickas kyssar, är ingen man utan en träbock" Karin Månsdotter är den första kvinnan stigen ur folkdjupet som fått en bestående plats i vår svenska historia. På sätt och viss är hennes liv en
Askungesaga, men utan ett lyckligt slut.
Hon vandrade den enda väg som fanns för en ung kvinna från samhällets lägsta skikt mot ett snabbt socialt uppåtstigande,
frillovägen till en furstlig sängkammare.
En del kan tycka att flickan blev utnyttjad, men med den tidens värderingar och möjligheter är det troligare att hon tog tillfället i akt och mer än villigt lät sig lägras av den långtifrån
träbockiga kungen.
När
Karin Månsdotter blev kungens
frilla, var hennes föräldrar döda. Fadern hade varit fångvaktare och familjen var bördig från
Skoklostertrakten i Uppland.
Som femtonåring kom flickan till hovet och blev kammarjungfru åt Elisabeth
Vasa. Med en uppväxt i ständig nöd och hunger blev livet på slottet med sitt överflöd av mat, linnedukar och annan lyx ett paradis.
Dessutom fick hon förse sig efter behag i den kungliga
klädkammaren, eller låta hovskräddare sy upp kläder i tidens mode. Med sin charm och fina plagg blev
Erik XIV blixtförälskad i den unga skönheten.
Snart blev det känt att
Karin Månsdotter väntade kungens barn.
I oktober 1566 födde den då knappt sextonåriga
frillan en dotter som döptes till
Sigrid Eriksdotter (1566-1633), två år senare nedkom hon med sonen
Gustav Eriksson Vasa (1568-1608).
Trots maktelitens ogillande, kröntes flickan som Sveriges drottning i juli 1568. Många tog detta som ett tecken på att kungens mentala hälsa var i olag.
Brodern
Johan III avsatte Erik XIV och familjen fängslades.
Sonen sändes i landsflykt till Polen där han växte upp i fattigdom. Det sägs att
Gustav ska ha studerat hos jesuiterna i
Vilnius och
Thon och därmed även övergått till den katolska läran.
Sonen var en kort tid Sveriges legitima tronarvinge. Döden inträffade i Ryssland. Där han befann sig inbjuden av
tsaren, som skulle använda honom i maktspelet mot Sverige.
Karin Månsdotter och dottern släpptes fria efter
Erik XIV död och fick en kungsgård i närheten av
Tammerfors. Sigrid blev ingift i adeln med
Henrik Klasson Tott och sonen
Åke blev
Gustav II Adolfs snöplog. En synnerligen briljant officer som röjde vägen för
huvudarméen i åtskilliga fältslag i Tyskland och
Baltikum. Nackdelen var det
lynniga humöret.
En duell med
Herman Wrangel kunde avstyras i sista sekunden. Denna
balttysk får senare Skokloster i förläning av kungen. Där kommer Sveriges mest praktfulla slott att uppföras av sonen
Carl Gustaf Wrangel.
Om detta återkommer jag till i ett annat inlägg.
Karin Månsdotter och dottern med familj är alla gravsatta i Åbo Domkyrka.
Nu över till en annan ryktbar fältherre som vilar i kyrkan,
Torsten Stålhandske (1593-1644). Född och uppvuxen i Borgå. Även han tjänstgjorde med stor bravur hos
Gustav II Adolf.
Till historien går mannen främst för sitt skickliga ingripande när kungen stupade under slaget i
Lützen och därmed vann drabbningen åt riket.
Vad hade hänt om Sverige förlorat?
Troligtvis skulle vi ha mist vår maktposition. När en stat blir svag kommer andra och vill ta för sig, vilket hände med oss under det Stora nordiska kriget 1700-21.
Nu slapp vi detta för en tid.
Torsten Stålhandske förde befälet över
Nylands och
Tavastehus kavalleri. Ryttarna mejade ner
sachsiska knektar i
Breitenfeld och krossade österrikarna i
Nürnberg. Man rensade fiender i
Böhmen och Danmark, där fältherren avled.
Segrarna var betydligt fler än förlusterna.
Trots att mannen var liten till växten, ska
Torsten Stålhandske haft en utomordentlig kroppsstyrka.
De flesta i armén var finska och svenska bönder, anförda av officerare från samma länder. Finlands roll i riket var stor och
Torsten Stålhandske är ju ett strålande exempel.
Avslutningsvis lite om
Knut Jönsson Posse som ordnade århundradets smäll på 1400-talet. Han försvarade
Viborg från angripande ryssar 1495. Genom att smälla av en rejäl bomb i ett av tornen som man lät ryssarna inta, avbröts stormningen.
Explosionen har blivit väldigt mytomspunnen i svensk historia men det finns få fakta om vad som verkligen hände. Dock blev
Viborgska smällen ett begrepp i vår krigshistoria.
Knut Jönsson Posse ligger i ett av sidokapellen.
Ett gott råd är att besöka Åbo Domkyrka om tillfälle ges.
Mvh Fredrik
www.turunseurakunnat.fi/portal/se/abo_domkyrka/
Åbo är Finlands allra äldsta stad. Med viss rätt kan det sägas att dess historia även är nationens, men framförallt är man starkt sammanvävd med Sveriges historia. Åbo var huvudstad i Finland fram till 1812, då ryska tsaren bestämde att Storfurstendömets nya centralort skulle bli Helsingfors. Åbo var för präglad av sitt svenska förflutna. Det kanske var lika bra, för 1827 inträffade en förödande stadsbrand. I princip hela centrumet gick upp i rök. Idag har endast 5 % av invånarna svenska som modersmål. Här finns Finlands främsta medeltida kyrka, den är också landets nationalhelgedom. En praktfull byggnad vars torn skjuter upp 101 meter över havet. Domkyrkan invigdes år 1300, tyvärr kom ryssarna ett tiotal år senare och förstörde templet. Kvar stod ett ruin som först i slutet av samma århundrade renoverades. Med reformationen blev underhållet kraftigt eftersatt och man hade oturen att hemsökas av danskarna 1509. I övergången till protestantismen, försvann mycket kapital från församlingen. En del följde med de katoliker som lämnade landet och resten inkasserades av Gustav Vasa. Regenten behövde varenda korvöre för att betala av sina skulder till Lübeck. Stadsstaten hade bistått honom med stora resurser under frihetskriget mot Danmark. På 1600-talet klagade stadsborna att kyrkans inre icke längre var skyddat ens för regn och snö. Stormaktstiden blev räddningen. Kungamakten skänkte pengar och flera framgångsrika adelssläkter lät sig begravas i sidokapellen. Med det följde stora donationer. Varannan söndag är det högmässa på svenska, under sommarmånaderna varje söndag. Tiden är kl 12.00. Nuvarande utseende fick helgedomen efter den stora stadsbranden 1827. Inlägget ska fortsättningsvis handla om några av rikets undersåtar som fann sin sista vila i Domkyrkan.
Innan den unga Karin Månsdotter (1550-1612) kring nyåret 1565 blev Erik XIV frilla, fanns en rad andra älskarinnor som nu fick maka på sig. Kungen hade en mycket bestämd uppfattning om sitt kvinnliga ideal. I ett brev med instruktioner till ett sändebud på väg till Tyskland för ett frieri stod följande. "Hon skall vara helbrägda och sund, icke mycket mager eller spärrlemmad utan vuxen, dejlig med frisk hy. Hon skall icke vara spotsk och fjär, utan lustig och lätt till sinnet, med goda seder och åthävor begåvad. Det gick an om hon hade mörkt hår, bara hon uppfyller övriga krav" Att flickor upptog mycket av tiden kan bekräftas med ett roligt citat från Erik XIV:s dagbok. "Den som ej fröjdar sig åt en skön flickas kyssar, är ingen man utan en träbock" Karin Månsdotter är den första kvinnan stigen ur folkdjupet som fått en bestående plats i vår svenska historia. På sätt och viss är hennes liv en Askungesaga, men utan ett lyckligt slut. Hon vandrade den enda väg som fanns för en ung kvinna från samhällets lägsta skikt mot ett snabbt socialt uppåtstigande, frillovägen till en furstlig sängkammare. En del kan tycka att flickan blev utnyttjad, men med den tidens värderingar och möjligheter är det troligare att hon tog tillfället i akt och mer än villigt lät sig lägras av den långtifrån träbockiga kungen. När Karin Månsdotter blev kungens frilla, var hennes föräldrar döda. Fadern hade varit fångvaktare och familjen var bördig från Skoklostertrakten i Uppland. Som femtonåring kom flickan till hovet och blev kammarjungfru åt Elisabeth Vasa. Med en uppväxt i ständig nöd och hunger blev livet på slottet med sitt överflöd av mat, linnedukar och annan lyx ett paradis. Dessutom fick hon förse sig efter behag i den kungliga klädkammaren, eller låta hovskräddare sy upp kläder i tidens mode. Med sin charm och fina plagg blev Erik XIV blixtförälskad i den unga skönheten. Snart blev det känt att Karin Månsdotter väntade kungens barn. I oktober 1566 födde den då knappt sextonåriga frillan en dotter som döptes till Sigrid Eriksdotter (1566-1633), två år senare nedkom hon med sonen Gustav Eriksson Vasa (1568-1608). Trots maktelitens ogillande, kröntes flickan som Sveriges drottning i juli 1568. Många tog detta som ett tecken på att kungens mentala hälsa var i olag. Brodern Johan III avsatte Erik XIV och familjen fängslades. Sonen sändes i landsflykt till Polen där han växte upp i fattigdom. Det sägs att Gustav ska ha studerat hos jesuiterna i Vilnius och Thon och därmed även övergått till den katolska läran. Sonen var en kort tid Sveriges legitima tronarvinge. Döden inträffade i Ryssland. Där han befann sig inbjuden av tsaren, som skulle använda honom i maktspelet mot Sverige. Karin Månsdotter och dottern släpptes fria efter Erik XIV död och fick en kungsgård i närheten av Tammerfors. Sigrid blev ingift i adeln med Henrik Klasson Tott och sonen Åke blev Gustav II Adolfs snöplog. En synnerligen briljant officer som röjde vägen för huvudarméen i åtskilliga fältslag i Tyskland och Baltikum. Nackdelen var det lynniga humöret. En duell med Herman Wrangel kunde avstyras i sista sekunden. Denna balttysk får senare Skokloster i förläning av kungen. Där kommer Sveriges mest praktfulla slott att uppföras av sonen Carl Gustaf Wrangel. Om detta återkommer jag till i ett annat inlägg. Karin Månsdotter och dottern med familj är alla gravsatta i Åbo Domkyrka.
Nu över till en annan ryktbar fältherre som vilar i kyrkan, Torsten Stålhandske (1593-1644). Född och uppvuxen i Borgå. Även han tjänstgjorde med stor bravur hos Gustav II Adolf. Till historien går mannen främst för sitt skickliga ingripande när kungen stupade under slaget i Lützen och därmed vann drabbningen åt riket. Vad hade hänt om Sverige förlorat? Troligtvis skulle vi ha mist vår maktposition. När en stat blir svag kommer andra och vill ta för sig, vilket hände med oss under det Stora nordiska kriget 1700-21. Nu slapp vi detta för en tid. Torsten Stålhandske förde befälet över Nylands och Tavastehus kavalleri. Ryttarna mejade ner sachsiska knektar i Breitenfeld och krossade österrikarna i Nürnberg. Man rensade fiender i Böhmen och Danmark, där fältherren avled. Segrarna var betydligt fler än förlusterna. Trots att mannen var liten till växten, ska Torsten Stålhandske haft en utomordentlig kroppsstyrka. De flesta i armén var finska och svenska bönder, anförda av officerare från samma länder. Finlands roll i riket var stor och Torsten Stålhandske är ju ett strålande exempel. Avslutningsvis lite om Knut Jönsson Posse som ordnade århundradets smäll på 1400-talet. Han försvarade Viborg från angripande ryssar 1495. Genom att smälla av en rejäl bomb i ett av tornen som man lät ryssarna inta, avbröts stormningen. Explosionen har blivit väldigt mytomspunnen i svensk historia men det finns få fakta om vad som verkligen hände. Dock blev Viborgska smällen ett begrepp i vår krigshistoria. Knut Jönsson Posse ligger i ett av sidokapellen. Ett gott råd är att besöka Åbo Domkyrka om tillfälle ges. Mvh Fredrik www.turunseurakunnat.fi/portal/se/abo_domkyrka/
