Var tredje est tillbringar sin semester i Pärnu.

Pärnu är Estlands officiella sommarhuvudstad, det kan man nästan förstå eftersom var tredje est tillbringar sin semester på badortens stränder. Invånarantalet är knappt 60.000 personer.
Avståndet till Tallinn är endast 135 kilometer. Dagligen går det minst 20 expressbussar mellan städerna.

Fram till andra världskriget fanns det en direktlinje hit med båt från Stockholm.

Våra turister tog ofta in på Pensionat Vasa, som hade svenskspråklig personal iklädda folkdräkter. Etablissemanget förstördes i kriget. Tyska ordern gav medborgarna stadsrättigheter 1241.

Man har landets näst största hamn och ligger vid mynningen av floden med samma namn i Pärnubukten i norra delen av Rigabukten.

Den gamla stadsdelen ligger på högra stranden och på västra utbreder sig den nya, som har smält samman med kurhotellen. Sverige intog hamnen första gången 1562. Vi styrde över området fram till 1710, då ryssarna erövrade territoriet. Det var oroliga tider. Krig, missväxt och pesten kom allt mer frekvent på besök.

Karl XII landsteg med sin armé och marscherade senare vidare till Narva, där karolinerna vann Sveriges mest berömda slag.

Längst ner syns huset som kungen övernattade i.

Det av Gustav II Adolf grundade universitet i Tartu flyttades ner hit sporadiskt under det Stora nordiska kriget 1700-21.

Försvarsmurarna var kraftiga och stod lätt emot en belägring. Läget var idealiskt med en skyddande flod och fri tillgång till Östersjön. Konstruktören var som vanligt Erik Dahlbergh.

De symmetriska bastionerna fick påhittiga benämningar, som Venus, Mars, Saturnus och Jupiter. Pärnu var den viktigaste garnisonsstaden i Baltikum, efter Tallinn, Tartu, Narva och Riga.

Till en början var handeln eftersatt, men kommersen repade sig på 1600-talet och samhället blev en viktig utskeppningshamn för bland annat råg och vete. Riket kunde enkelt bistå försvararna med förnödenheter om så var nödvändigt

Idag återstår bara en liten rest av de forna murarna. Bistrare tider väntade på 1700-talet då svenska armén led flera avgörande nederlag i österled. År 1710 kapitulerade invånarna till Peter den store.

Tsarryska tiden flöt på ganska obemärkt i början, många balttyskar slog sig ner i badorten. Den berömda guldsmeden Carl Fabergé föddes i Pärnu. Mest känd för sina vackra påskägg som tillverkades åt tsarfamiljen i Sankt Petersburg.

De nya härskarna insåg att Pärnu förtjänade ett bättre öde än att gömmas bakom värn och murar. Nikolaus I skrotade orten status som befäst stad.

På sätt och vis var det tsarens förtjänst att området bytte från kanoner till simbyxor. När Estland blev självständigt 1920 fick badorten ett enormt uppsving. Samhället var liksom många andra baltiska kuststäder i princip tyskt under århundraden, men förvandlades till en estnisk stad efter en enda generation.

Estniskheten överlevde även sovjettiden. Idag är nästan 70 % av befolkningen ester.

En hel del turisterna kom från Tyskland och Sverige. Pärnu var den tidens Mallorca, billigt och bra bad. Stranden är 1.5 km lång och består av finkornig vit sand. Den sluttar sakta ut mot havet. Europas vackraste sandstränder finns inte vid Medelhavet, de finns här vid Östersjön.

Det var faktiskt i Pärnu landet utropade sitt oberoende. På den för esterna berömda Endlateatern. Numera står ett fult kommunisthotell på platsen, se bild nedan.

Efter kriget bytes klientelet ut, gästerna kom från Sovjetunionen.

I början av 1990-talet var vattnet längs kusten så förorenat att det rådde badförbud. Innehållet av kolibakterier låg flera tusen gånger över gränsvärdet.

Nuförtiden är det som sagt mest ester, finnar och en del hälsomedvetna svenskar som åker dit.

Jag spenderade en mulen aprildag i Pärnu. Kom över dagen från Tallinn. Vad ska man säga, det är ju ingen skönhet som tar emot en. Bebyggelsen blev illa åtgången i andra världskriget. Fast stan är trevlig i sig själv.

Lövkantade esplanader leder besökaren ner till kurhotellen och var helst faller blicken på underfundiga trävillor byggda med stor snickarglädje. Ryssarna la inte ner några större belopp på att återställa staden.

Undertecknad hade lite problem och hitta ner till stranden, men när jag väl kom ner så var hela badviken öde. Så klart fattar man att Pärnu är en sommarstad. Badsäsongen drar igång i mitten av juni.

Mvh Fredrik

www.parnu.ee/

Kuta Beach på Bali.

Kuta Beach, semesterorten på södra Bali, är rena vilda western.

Ideligen kommer rådet att aldrig ha mer än typ 50 kronor på sig, rånarna och brotten är många om besökaren inte är alert.

Redan första kvällen inträffar följande, överbokade hotell, vi får hyra ett suspekt rum då ägaren är på semester i Singapore.

Jag, kompisen och två andra svenska grabbar som vi träffade på planet ner delar på boendet.

Spöregn, elavbrott och fylla kan sammanfatta det första dygnet som undertecknad tillbringade på ön.

En av de två killarna dyker aldrig upp morgonen efter.

Svensken berättade på planet ner att den enda erfarenheten han hade av utlandssemester var en vecka på Kanarieöarna.

På eftermiddagen hittar vi honom i en gränd, sönderbränd, utblottad och med en barskuld som ska betalas senast på kvällen, annars blir det stryk.

Ett stort problem uppstod, han hittade inte dit.

Sällskapet åkte runt med taxi hela kvällen och till slut fann vi utskänkningsstället.

En polisanmälan gjordes också, men först fick grabben hosta upp med lite pengar för att få anmälningsblanketten.

Indonesiern Blues äger en skinnaffär. Han upplåter den som en mötesplats för oss svenskar.

Språket har lärts genom självstudier.

Karin våldtogs av familjens hund, står det på en löpsedel upptejpad på väggen.

Skinnmakaren kom ursprungligen från huvudstaden Jakarta, och mycket tid hade tillbringats i fängelse.

Vi följer med Blues och festar, på de lokala ställena är mannen kung.

Favorithaket är Sari club, här får du en halvliter risbrännvin med ananasjuice för cirka 20 kronor. Stället är populärt, mycket australiensare festade där tillsammans med åtskilliga européer.

För att inte bli utkastad måste man muta vakterna, vilket alla så klart gör varje kväll.

En terroristattack förstörde klubben 2005.

Tjugo turister dog och över 100 blev skadade.

Tredje natten på Bali fick gänget äntligen ett par hotellrum.

Fjorton dagar tillbringades på semesterorten. Det hände så mycket saker på dem veckorna.

På vissa ställen kunde gästen satsa pengar på olika trolleritrick som utfördes av kyparna. Gissade turisten rätt slapp man betala notan, men drogs fel slutsats, dubblades betalningen.

Man umgicks i stora gäng och hängde på Koala Blue, Peanuts, Bounty och så klart Sari Club.

På dagarna låg vi bakfulla på stranden.

En öl kostade förresten allt som oftast inte mer än 4 spänn och lika mycket för ett paket Marlboro.

Nästa anhalt var Java.

Bagus Fredrik

www.wikitravel.org/en/Kuta

Peking var en förvuxen by.

Fram till slutet av 1950-talet var Peking fortfarande präglat av kejsartidens arkitektur.

Huvudstaden byggdes upp systematiskt kring två axlar, en nord-sydlig riktning och en öst-västlig.

Den stadsplanen gäller ännu.

Första oktober 1949 utropade Mao Zedong den självständiga Folkrepubliken Kina.

Då fanns knappt någon fabrik i staden, idag är Peking landets största industricentrum.

Under kulturrevolutionen for rödgardisterna fram som en löpeld.

Många familjer utsattes för razzior.

Bostadsbristen var svår eftersom praktiskt taget inga nya lägenheter för vanliga stadsbor hade byggts under kommunisttidens första 15 år.

Nu tvingades de förföljda familjerna att tränga ihop sig i ett eller två rum, medan grannarna flyttade in i övriga delar av deras hus.

Hem med böcker och annat som kunde förknippas med kultur förvandlades till farliga platser.

Åtskilliga medborgare brände sina böcker och förstörde sina konstföremål av rädsla för rödgardisternas tillslag.

Mao lyckades således utplåna kulturen ur de kinesiska hemmen.

Ett stort antal historiska monument, de mest synliga uttrycken för nationens civilisation, och som dittills hade överlevt Maos hat, förstördes nu.

I Peking revs 4.922 av de 6.843 monument som fortfarande hade funnits kvar.

Mao själv lade beslag på tusentals gamla böcker.

Han steriliserade dem med ultraviolett strålning och lät sedan ställa upp dem på hyllorna i sitt enorma vardagsrum, där de tjänade som imponerande fond för fotografier, som visade hur han mottog världens ledare.

Huvudstadens hutonger, d.v.s. smala gator och gränder som var så typiska för de nordkinesiska städer fanns alltjämt orörda, trots att en del kvarter förstördes redan på 1950-talet.

Husen bildade små byar mitt i storstadsmetropolen.

Jag och brorsan Thomas försökte ofta gena via såna områden, men det slutade vid varje tillfälle att vi kom bort oss i gyttret av alla som vi tyckte likadana byggnader.

Att fråga någon efter vägen var meningslöst.

Troligtvis var de flesta inflyttade bönder.

Blandningen av modern arkitektur och dessa hutonger skapade en häftig mix.

Inför de olympiska spelen 2008 lät myndigheterna riva de flesta hutonger, som fanns kvar i centrumet.

Man skämdes säkert och ville att vi utlänningar skulle fokusera på det nutida Kinas framgångar istället.

Med förstörelsen försvann ett stort kulturarv från det förgångna.

Thomas och jag fick uppleva huvudstaden när Peking stod i brytningstiden mellan det gamla och det nya.

Bykänslan fanns ofta närvarande överallt.

Nedan visar bilder från ett besök på en lokal festplats.

Min bror poserar med en far och son, som båda pratade utmärkt engelska. Priset för mina fem stora öl blev knappt 20 kronor.

Klockan 23:00 stängde festplatsen, utan hänsyn till att det faktiskt var en fredagskväll.

Stämningen var annars ganska avslappnad och polisen lät sig bli fotograferad med mig och en norrman.

Vi fick också dansa till kinesisk populärmusik med några väldigt blyga kinesiska tjejer.

Men först måste man köpa en biljett för att få stuffa loss.

Förutom språksvårigheterna var det största problemet att hitta hem, taxichaufförerna förstod aldrig våra vägbeskrivningar eller kartan i guideboken.

Någon påstod att människorna här inte fick lära sig att läsa kartor, men det verkar väldigt konstigt.

För mig och brorsan var Peking en förvuxen by, vilket den säkert inte är idag.

Mvh Fredrik

www.chinadaily.com.cn/english/doc/2004-02/16/content_306506.htm

Krockade med en kamel i Jordanien.

För ett par år sen stod jag i Eliat på andra sidan viken i Israel och blickade ut över Akaba.
På kvällarna lös inte många lampor därborta, det enda som utmärkte sig var den upplysta gigantiska flaggstången med arabrevoltens fladdrande tygstycke.

Jag har försökt att åka till Jordanien i flera år, men det har jämt kommit något i mellan. Sist var det ett par utdragna visdomständer som stoppade mig.
Hade ingen lust att vara därnere om man fick akut tandvärk.

Efter landningen på flygplatsen norr om Akaba, fastnade hela ressällskapet i passkontrollen, proceduren att stämpla passen tog över två timmar.
Min kontrollant hann även att ta en rökpaus, medan undertecknad fick hänga kvar i luckan.

Då bussen äntligen kom fram till hotellet var klockan sen. Kvickt in med packningen på rummet, sen blev det en promenad i kvällsmörkret.
För övrigt ett schysst etablissemang mitt i smeten. Frukosten var en höjdare, goda grönsaksröror, haloumiostar, samt en omelettkock som lagade på beställning.

Varje morgon vek de filippinska städerskorna fantasifulla figurer av ens handdukar och la dem på sängen.

Det som slog mig när jag tittade på Eliat var den enorma skillnaden i belysning. Staden såg ut att bada i ljus. I den jordanska metropolen var lampornas sken mer sparsmakat.

Lite trött, hungrig och lat hamnade man på MacDonalds. Killarna i kassan frågade om undertecknad gillade Akaba?
Dumt nog började jag jämföra de två grannstäderna.

Till slut slingrade jag mig ur diskussionen med resonemanget att visst är det rikare därborta på andra sidan gränsen, men här är folket mer kulturmedvetna.

Denna mening löste min prekära situation, de nickade bifallande och jag kunde sätta mig och käka. Politik och Israel är två ämnen som bör undvikas att diskuteras om man befinner sig i Arabvärlden.

Akaba är Jordaniens viktigaste stad i södra halvan av landet. Från semesterorten upp till huvudstaden Amman är det cirka 500 kilometer. Utveckling går snabbt.
Stora hotell byggs med en rasande takt. Övrig infrastruktur har svårt att hänga med.

Läget med de vackra bergen och öknarna i bakgrunden och Röda havet framför sig är perfekt, liksom klimatet. Fredsavtalet med Israel har dessutom stabiliserat regionen

Gulfstaterna vid Persiska viken investerar mycket pengar, bara Sarayaprojektet går på 15 miljarder kronor. En turistby strax utanför centrum med en egen lagun, golfbana och hamn. På köpet uppförs även ett brittiskt universitet.

Hela området är en tullfri zon, varor som inhandlas är momsbefriade.

När jag åkte till Petra och Wadi Rum passerades den inre gränskontrollen. Polisen genomsöker samtliga bussar och bilar. Det är strikt förbjudet att smuggla gods inhandlat här till övriga landet.
Trots ett intensivt byggande har Akaba fortfarande karaktären av en småstad.

Stränderna fylldes snabbt med lovfirande skolungdomar och deras familjer. Kvinnorna badade med kläderna på sig, medan männen sprang runt obekymrat i badshorts. För att spara pengar sov en del inhemska turister på madrasser bredvid sina bilar. Något som myndigheten starkt ogillade.

Därav de roliga förbudsskyltarna som sågs överallt. Att röka vattenpipa är populärt. Det gör människorna lika gärna på stranden som på något café. Full kommers rådde.

Fattiga flyktingar från Irak sålde starkt kaffe och billigt godis. På alla håll och kanter fick jag påstridiga erbjudanden att köpa saker. Annars är folk bara nyfikna och vänliga. Känns som undertecknad blev hembjuden till halva Jordanien.

Det var få västerländska gäster i Akaba, flertalet kom från Skandinaven eller Tyskland.
Mitt i samhället ligger ruinerna efter den historiska staden Ayla. Åtskilliga handelsvägar sammanstrålade här för 2.000 år sedan.

Området finns också nämnt i bibeln.

En kväll gick jag på huvudgatan och filosoferade, helt plötsligt krockade jag med en kamel. Djuret var tämligen ointresserad av mig, istället åt han för glatta livet av bladen från det träd som ägaren hade bundit fast honom vid.

Själv satte man hjärtat i halsgropen, men inte mer än att jag kunde samla mig och ta en kort på mitt trottoarhinder. Det var kul att ha besökt Akaba innan den stora turistexplosionen kommer.
Om ett par år lär Jordaniens kust bli ett populärt vinterresmål för frusna nordbor och samtidigt väldigt välanpassat. Då kommer inga kamelägare våga binda fast sina djur på huvudgatan.

Vilket faktiskt är lite synd, för det är alltid roligt med lite kaos, trots att undertecknad är en stor vän av ordning och reda.

Mvh Fredrik

http://www.aqaba.jo/

Hembesök i Österbotten.

Borde inte Österbotten heta Västerbotten? Egentligen inte, utan landskapets namn är ett arv från den tiden när Finland var en del av det svenska riket.

Då var det helt naturligt att området fick sitt nuvarande namn, eftersom landskapet ligger öster om Bottenhavet. Centralorten är den tvåspråkiga staden Vasa/Vaasa, som omges av små och många nästan helt finlandssvenska kommuner.

Alltjämt har regionen en svenskspråkig majoritet.
Österbottensvenskan är lite svårare att förstå än de dialekter finlandssvenskarna pratar i södra Finland.

Finast är Helsingforssvenskan. Värst är Närpestugget.

Orten ligger längst ner i landskapet och största näringen är minkuppfödning samt växthusodling. Närmare 50 % av landets tomater produceras här. Närpes är Finlands största enspråkligt svenska kommun utanför Åland.

Sveriges nuvarande riksbankschef Stefan Ingves tillbringade mycket av sin barndom i samhället. Jag har genom åren träffat på en och annan bondlurk från dessa trakter på båtarna över till vårt östra grannland. Men de är pålitliga arbetskamrater. Undertecknad har haft nöjet att jobba med flera Närpesbor.

Österbottens terrängen är platt, ett slags europeiskt Pampas fullt med bönder och småföretagare. Invånarna bor utspridda i mindre städer och byar. De liknar våra smålänningar, arbetsamma, plikttrogna och enkla människor, som gör sin plikt innan man kräver sin rätt.

Jag har själv småländskt påbrå, därav den positiva inställningen till det svenska landskapet och dess motsvarighet i Finland.

"Österbotten, Österbotten, hem för mod och tro, dina skördar friska spira upp ur fädrens blod. Här har Finlands strider brunnit, Armfelt slagits, Döbelns vunnit, främst i skocken Vasaflocken gånge än med mod."

"Österbotten, Österbotten, Hem för frihet, rätt. Hällre dö än bojor bära. Det var fädrens sätt. Aldrig de sin rygg bugtat. Våld och väld de själva tuktat. Stoltat minne. Elde sinnet. Än hos bottnisk ätt."

Två strofer från Svenska Österbottens landskapssång.

År 1155 inleder Erik den heliga sitt första korståg i Finland. Snabbt får vi stort inflytande och slår ner allt motstånd. Påven deklarerar så tidigt som år 1216 Sveriges rätt till området.

Ytterligare 100 år senare sluts ett avtal med ryssarna om en gränsdragning mellan nationerna.
Nu befästs rikets makt över territoriet.

Ganska snart inlemmas befolkningen i sitt nya hemland och får sända delegater till riksdagens samtliga fyra stånd. De östra länen har samma ställning som de västra i nuvarande Sverige.

Finlands president tillträder fortfarande sitt ämbete på det datum, som nationens ledamöter för första gången fick medverka i den lagstiftande församlingen.

Flera landskapsregementen organiseras. Österbottens söner slåss lojalt för den svenska kungen i århundraden. Många berömda slag i Finska kriget 1808-09 hålls i dessa trakter.

Under ryska tiden råder en slags autonomi, där mycket från svensktiden tillåts att leva kvar, t.ex. lagsystemet och religionsfriheten. Svenska språkets ställning stärks efter självständigheten 1917. Tyvärr förs en debatt om att eventuellt upphöra med den obligatoriska svenskundervisningen.

Trots våra starka gemensamma band, både språkligt och kulturellt håller nästan ingen på oss i idrottssammanhang. När lejonen möter Sverige i ishockey, är känslorna för sitt moderland lika starkt här som i övriga Finland.

Österbotten blev ett eget län år 1634.

Jag besökte kompisen Stefan som är uppvuxen i Oravais, fem mil norr om Vasa.

Resan startade med båt till Åbo, efter det buss via Rauma och Björneborg med fikastopp på en bensinmack i Närpes. Första delen av färden fick undertecknad låtsas att sova, för att slippa en sällskapssjuk full finsk alkoholist.

Finländaren höll ett fast grepp om sin vodkaflaska men försökte ändå bjuda mig på en sup. Trots flera varningar blev mannen till slut avslängd längs vägen. Nu kunde bussresenärerna njuta av ett landskap med idel grannskog och åkrar, ungefär som hemma, när man reser någonstans i vårt avlånga rike.

Stefan och jag besökte bland annat slagfälten från Finska kriget 1808-09.

Åkte även till Vasa, Replot och Nykarleby. Inte att förglömma vikingaparken i Vörö. På köpet fick man en inblick i den intressanta finlandssvenska kulturen. Kompisen pappa kunde knappt ett ord finska, vilket undertecknad tyckte var lite lustigt.

Plötsligt en dag fick vi för oss att söka upp min farsas gamla arbetskollega, en österbottning som jämt tillbringade sin semester i hemlandet.

Undertecknad har hört många roliga anekdoter om gubbens snålhet, t.ex. såldes det dagligen inköpta Aftonbladet till en pensionerad grannfru morgonen efter för halva priset.

Att äta lunch ute på arbetstid var det aldrig tal om, ej heller att ha med sig matlåda, utan österbottningen åt patientmat varje dag på jobbet. Men alltid lojal enligt min far, vad det nu betyder?

I telefonkatalogen fanns en person med samma efternamn, troligtvis modern. Jag visste att han hade en svenskregistrerad SAAB 9000. Herr Elof såg inte så glad ut när vi kom på ett oanmält hembesök. Gubben lunsade runt på grusuppfarten iklädd gröna patientbyxor som hade "lånats" från sjukhuset.

Att bli inbjuden till huset på en kopp kaffe verkade vara en omöjlighet. Resultat blev istället ett kort men besvärat fotostopp, se en av bilderna ovan. Det var åtskilliga österbottningar och smålänningar som fann sin utkomst på det legendariska mentalsjukhuset Beckomberga i Stockholm, däribland herr Elof och farsan.

Ovan syns klocktornet på sjukhuset. En junidag 1958 gick min far in i byggnaden och skrev på anställningskontraktet. Sedan tjänstgjorde han nästan hela sitt yrkesliv där.

Jag har nöjt tagit upp stafettpinnen och jobbar i samma bransch, dock på en annan klinik, eftersom Beckomberga numera är nerlagt. Om det är bra eller dåligt låter undertecknad vara osagt.

Mvh Fredrik

www.osterbotten.fi/sv/d-startsida