Fram till slutet av 1950-talet var Peking fortfarande präglat av kejsartidens arkitektur. Huvudstaden byggdes upp systematiskt kring två axlar, en nord-sydlig riktning och en öst-västlig.
Den stadsplanen gäller ännu.
Första oktober 1949 utropade Mao Zedong den självständiga Folkrepubliken Kina.
Då fanns knappt någon fabrik i staden, idag är Peking landets största industricentrum.
Under kulturrevolutionen for rödgardisterna fram som en löpeld.
Många familjer utsattes för razzior.
Bostadsbristen var svår eftersom praktiskt taget inga nya lägenheter för vanliga stadsbor hade byggts under kommunisttidens första 15 år.
Nu tvingades de förföljda familjerna att tränga ihop sig i ett eller två rum, medan grannarna flyttade in i övriga delar av deras hus.
Hem med böcker och annat som kunde förknippas med kultur förvandlades till farliga platser.
Åtskilliga medborgare brände sina böcker och förstörde sina konstföremål av rädsla för rödgardisternas tillslag.
Mao lyckades således utplåna kulturen ur de kinesiska hemmen.
Ett stort antal historiska monument, de mest synliga uttrycken för nationens civilisation, och som dittills hade överlevt Maos hat, förstördes nu.
I Peking revs 4.922 av de 6.843 monument som fortfarande hade funnits kvar.
Mao själv lade beslag på tusentals gamla böcker.
Han steriliserade dem med ultraviolett strålning och lät sedan ställa upp dem på hyllorna i sitt enorma vardagsrum, där de tjänade som imponerande fond för fotografier, som visade hur han mottog världens ledare.
Huvudstadens hutonger, d.v.s. smala gator och gränder som var så typiska för de nordkinesiska städer fanns alltjämt orörda, trots att en del kvarter förstördes redan på 1950-talet.
Husen bildade små byar mitt i storstadsmetropolen.
Jag och brorsan Thomas försökte ofta gena via såna områden, men det slutade vid varje tillfälle att vi kom bort oss i gyttret av alla som vi tyckte likadana byggnader.
Att fråga någon efter vägen var meningslöst.
Troligtvis var de flesta inflyttade bönder.
Blandningen av modern arkitektur och dessa hutonger skapade en häftig mix.
Inför de olympiska spelen 2008 lät myndigheterna riva de flesta hutonger, som fanns kvar i centrumet.
Man skämdes säkert och ville att vi utlänningar skulle fokusera på det nutida Kinas framgångar istället.
Med förstörelsen försvann ett stort kulturarv från det förgångna.
Thomas och jag fick uppleva huvudstaden när Peking stod i brytningstiden mellan det gamla och det nya.
Bykänslan fanns ofta närvarande överallt.
Nedan visar bilder från ett besök på en lokal festplats.
Min bror poserar med en far och son, som båda pratade utmärkt engelska. Priset för mina fem stora öl blev knappt 20 kronor.
Klockan 23:00 stängde festplatsen, utan hänsyn till att det faktiskt var en fredagskväll.
Stämningen var annars ganska avslappnad och polisen lät sig bli fotograferad med mig och en norrman.
Vi fick också dansa till kinesisk populärmusik med några väldigt blyga kinesiska tjejer.
Men först måste man köpa en biljett för att få stuffa loss.
Förutom språksvårigheterna var det största problemet att hitta hem, taxichaufförerna förstod aldrig våra vägbeskrivningar eller kartan i guideboken.
Någon påstod att människorna här inte fick lära sig att läsa kartor, men det verkar väldigt konstigt.
För mig och brorsan var Peking en förvuxen by, vilket den säkert inte är idag.
