tisdag 1 september 2009

Borgen och språket i Ljubljana.




Ljubljana har haft flera namn i historien. Staden blev känd som Emona på antikens tid. När Habsburgarna och Österrikes maktsfär sträckte sig hit i början av 1300-talet blev namnet Laibach.
Österrikarnas prägel på invånarna blev stor. Överklassen och de bildade började bejaka de tyska sederna och språket mer och mer. Dubbelmonarkin var ett mångkulturellt rike, där det ändå uppmuntrades att undersåtarna tog till sig det dominerande språket. Tillhörde man en av de många minoriteterna i landet, gav det tyska språket en möjlighet till att göra karriär eller att trygga sin försörjning som lägre statstjänsteman.
I början av 1800-talet kom en slavisk rörelse att bildas som ville motverka det tyska inflytandet. Prästerna fick en nyckelroll när det gällde att förvalta det slovenska arvet från att helt gå under.
Ljubljana och övriga Slovenien ingick i Jugoslavien 1918 fick slovenskan en renässans. Men sen blev det stopp, när nya regimen ville att serbokroatiskan skulle ha en större framträdande roll.
Numera är slovenska språket helt dominerade i Ljubljana och 90 % har det som modersmål. Om ett folk förlorar sitt språk, försvinner även deras kultur. Så formlen blir enkel.
SPRÅK = KULTUR
Borgen som ligger på höjden ovan staden, symboliserar för många det förtryck som slovenerna har utsatts för genom århundradena. Det var Habsburgarna som byggde den på 1400-talet.
När fästningen aldrig fick den funktion som det var tänkt, att vara en militär stödjepunkt, blev den bara en stor kostnad för österrikarna. I och med att de säkrade Bosnien och Hercegovina på 1800-talet, flyttades fronten mot turkarna dit.
Borgen fungerade som fängelse för dissidenter och under andra världskriget avrättade tyskarna många motståndsmän här. Vid ingången sitter en minnesplatta över offren. En kort period
fanns ett omskolningsläger där kommunisterna höll sina politiska fångar.
Idag ägs hela området av kommunen och används som museum och konsthall. Det går att ta linbanan upp, men jag valde den långa vägen, att gå till fots längs de slingriga vägarna som till slut ledde mig fram.
Tyvärr var utkikstornet stängt för underhållsarbete.





Jag passade även på att besöka stadens historiska museum och fick en bra inblick i Sloveniens frigörelse från Jugoslavien.
Detta land kom helt klart lindrigast undan i det inbördeskrig som bröt ut i dåvarande Jugoslavien 1991 och pågick till 1995. Kriget varade endast i 10 dagar, sedan retirerade jugoslaviska armén, för att istället kriga vidare i Kroatien.
Där inne fann undertecknad en byst föreställandes Tito (1892-1980).
Mannen var Jugoslaviens diktator i över 40 år. Tito höll ihop landet, en del menar genom terror, andra hävdar att mannen var pragmatisk och taktisk genom att spela ut folkgrupperna mot varandra. Nationens motto var enighet och broderskap. Tito är född och uppväxt i gränslandet mellan Slovenien och Kroatien.
Det var förresten i Ljubljana som diktatorn dog den 4 maj 1980 på stadens finaste sjukhus. Vid hans begravning fanns 122 länder representerade. Tito får ses som den vakthund som vakade över ett politiskt system som vacklade mellan dogm och demokrati. Jugoslaviens kollaps kom som en följd av detta ohållbara politiska system.
I alla fall minns jag mina besök i dåvarande Jugoslavien som väldigt trevliga, trots att det var en kommunistdiktatur. Nationen var rätt västerländskt och öppet samt ganska välutvecklat till skillnad från de övriga satellitländerna.
Det mesta fanns att köpa och folket verkade vara rätt nöjda. Jag var här åren innan kriget bröt ut och besökte kusten i Kroatien.
Hela Ljubljana är fullt med monument över de kommunistiska hjältarna som drev ut tyskarna i andra världskriget samt hindrade Stalins trupper att komma in i landet. Fortfarande är många stolta över den delen av historien och det är de oavsett etnisk tillhörighet.
Jag delar den uppfattningen.




På en promenad hittades denna bänk, som minner om den kommunistiska tiden när betong användes i allt från lyktstolpar till bänkar som denna.
Här tog undertecknad en välbehövlig vila och det får avsluta berättelsen.
Mvh Fredrik
www.visitljubljana.si/