Mitt på Kefalonia ligger den gamla huvudstaden öde, förstörd av jordbävningar och krig. När Venedig styrde området, annlades borgen och fungerade som öns förvaltningcenter, men även som platsen där öborna sökte skydd om oroligheter uppkom. Eftersom Venedig var en stadsstat med sina erövrade områden som låg spridda från Adriatiska havet ända bort till Kreta, så fanns inte möjligheten att försvara alla besittningar på plats. I denna del av Medelhavet fanns många konkurrenter, allt från den italienska handelsrepubliken Genua till de framrusande turkarna. Mitt bland alla kombattanter fanns många okontrollerade områden som härskades av pirater. Därför byggde stadsstaten upp ett system med fästningar som skulle vara ointagliga där undersåtarna sökte skydd tills deras mäktiga flotta kom till undsättning. Venedig hade den största krigsflottan i östra Medelhavet.Turkarna satsade främst sina resurser på att kuva Balkan, men samtidigt ville de inte att fienden skulle kontrollera farvattnen här. Därför gjordes regelbundna räder längs de Joniska öarna som Kefalonia tillhör. Jag, min kusin Jonas och Björn bestämde oss att gå dit och besöka området. Det var en ganska lång bit att vandra och därför beordrades det marschtakt av kusin Jonas. Efter att ha gått längs vägkanten och blivit utskällda av alla hundarna som sällskapet mötte på vägen, samt undvikit att bli påkörda av de grekiska bilförarna, kom gruppen äntligen fram till borgen.
Borgen är byggd på en höjd. Där uppe fanns en kiosk. Det var nog ägaren ganska medveten om för hans priser var väldigt höga till skillnad från byn nere i dalen. Solen hade stekt oss grymt, så vi fick betala dyrt för vårt vatten här. Fästningen kallades för Kastro av italienarna och fungerade som huvudstad på ön från 1400-talet till 1797 när Venedig blev tvungna att lämna över ön till Napoleons soldater. Med Frankrike som härskare kom även ett nytänkande, att ha centralt placerade borgar var ute. Nu annlades en ny huvudstad nere vid havet istället. Det skulle främja handeln och möjliggöra att fler kunde bosätta sig där. Fästningen var för trång och omodern. Den lämnades tills sitt öde och förföll. Fransmännen blev bara kvar två år, när invånarna gjorde uppror mot de höga skatterna som infördes. Med hjälp av en ryskt-turkiskt flotta kördes de ut. Grekerna ville ha en allians med sina ortodoxa trosfränder, men engelsmännen kom mellan och gjorde öarna till en kronkoloni. Men år 1861 fick Kefalonia äntligen ansluta sig till Grekland. Borgens utsikt är fantastisk. Man ser hela öns södra del. Dessutom når sikten härifrån långt ut på havet. Platsen är idealisk att motstå en belägring. Det ska även funnits ett stort antal hemliga gångar som ledde ut från fästningen till olika platser på ön, men de förstördes i den stora jordbävningen som drabbade området 1953. Det sitter järngaller fastsvetsat över alla öppningar, som hindrar oss turister att utforska borgen. Därför tillåts vi endast att gå runt på murarna. Efter detta givande besök, väntade en lika lång väg tillbaka att vandra, vilket inte var så upplyftande, när våra krafter hade sinat. Men kusin Jonas tog befälet och ledde oss tillbaka i marschtakt igen.
Väl hemma såg vi att det brann lite varstans på ön, även strax ovanför vårt hus. Men tack vare brandkårens snabba ingripande med helikoptrar som flygbombade med vatten, fick de bukt på branden och den spred sig inte ner till byn. Från balkongen kunde resegänget se hela kvällen, när helikoptrar oavbrutet åkte fram och tillbaka och hämtade vatten från det azurblåa havet. Mvh Fredrik http://www.venedig.nu/
