Slagskeppet HMS Belfast i London.

Historien om skeppet är som följer, konstruerad mellan åren 1936-38, och sjösatt på Sankt Patrick's day 17 mars 1938.

Redan i augusti året efter deltog HMS Belfast i havsblockaden mot Tyskland.

En mina förstörde fartyget som låg i torrdocka i två år, innan hon återkom igen i flottan, som det mest kraftfulla och modernaste kryssaren i Royal Navy. Bland annat uppgraderad med svenska Boforskanoner.

På annandag jul 1943, deltog man i sänkningen av ett av Tysklands största krigsskepp, Scharnhorst.

Slaget stod utanför Norges kust, och uppdraget var att förhindra störningar i den livsviktiga konvojtrafiken till Ryssland.

Röda armén var på frammarsch, men led brist på krigsmateriel. Amerikanarna lovade att sända allt som behövdes, och britterna skulle se till att det kom fram.

Nazisterna var desperata, och sände ut Scharnhorst eskorterad med fem mindre jagare.

Resultatet blev förödande, över två tusen döda och flaggskeppet Scharnhorst sänktes. Värst av allt, var att konvojerna kunde fortsätta ohotade till Murmansk.

Detta var HMS Belfast största seger.

Nästa viktiga händelse var vid invasionen av Normandie, då fartyget låg ute till havs, och besköt stränderna med sina tungt bestyckade svenska kanoner.

Efter freden i Europa 1945, överfördes skeppet till Asien. Tanken var att man skulle delta i invasionen av Japan, men två atombomber kom i mellan.

Hong Kong blev den nya hemmabasen under resten 1940-talet, innan Koreakriget bröt ut 1950, och då gick HMS Belfast in i aktiv krigtjänst igen.

Efter konflikten förflyttades fartyget kontinuerligt mellan Filippinerna, Borneo, Singapore samt Hong Kong, innan hon slutligen kallades hem till Portsmouth 1963, där man ingick i den strategiska reserven.

HMS Belfast blev ett museumskepp, och ligger vid Themsen i London sedan 1971.

Detta är ett av de häftigaste museer, som undertecknad har besökt.

MvH fredrik

http://www.hmsbelfast.iwm.org.uk

Europeiska Shanghais dramatiska historia.

Än idag präglas Kinas största stad av 1800-talets europeiska närvaro. Efter opiumkriget 1839-42, tvingades Shanghai öppna sin strategiska hamn för västvärldens handelsskepp. Resultatet blev en delad stad.

Utmed den västra stranden, längs paradgatan Bund, dominerar kolonialtidens arkitektur. Tullhuset, de gamla bankerna och handelshusen som ligger på rad, vittnar om stadens storhetstid.

Opiumkriget handlade kort om att Storbritannien ville tvinga Kina, att öppna sin marknad för utländska varor, samt att kineserna ville förbjuda handeln med opium, som engelsmännen saluförde.

Den illegala handeln med drogen ledde till miljoner missbrukare, och stora sociala problem för kejsarstaten.

Det blev ett segdraget krig med många ingångna och brutna avtal, men britterna var överlägsna, inte minst till havs. Kineserna förlorade och tvingades att öppna fem hamnar. Shanghai var en av dessa.

Nu började en tid av ekonomisk framgång. Enligt bestämmelserna skulle utländska konsuler få bosätta sig inom speciella zoner, så kallade koncessioner, där de åtnjöt särskilda förmåner.

Inom dessa områden satte britter, fransmän och amerikaner upp egna arméer, polisstyrkor samt domstolar.

Shanghai blev en delad, semikolonial stad. Kineserna förbjöds att äga fastigheter i de icke-kinesiska delarna. Den utländska befolkningen växte snabbt.

År 1865 bestod den av 2.500 personer, 1915 av omkring 20.000 och 1932 av nästan 70.000.

Med tiden drog metropolen till sig kriminella, revolutionärer och andra människor som behövde en tillfällig bosättning, eller var på flykt undan rättvisan.

Det dekadenta Shanghais rykte började att sprida sig.

Hamnen växte avsevärt i betydelse. Britterna och de andra västmakterna utökade handelsförmåner gjorde att Shanghai snart var Kinas mest betydande hamn.

I takt med att kapital flödade in, startades mindre fabriker, framförallt inom de utländskt dominerande områdena. Det fanns gott om billig arbetskraft och lokalt producerat råmaterial.

Kineserna själva hade däremot svårt att göra vinster på egna investeringar.

Billiga utländska varor dumpade priserna.

Även om kineserna och västerlänningarna kunde promenera sida vid sida på gatorna, var stadens klyftor enorma. Under 1920-talet radikaliserades befolkningen och arbetarklassen började ifrågasätta mer och mer.

I denna miljö grundas kinesiska kommunistpartiet 1921, på en av de många trångbodda bakgatorna.

Nu hade fiskebyn blivit en metropol med miljoner invånare.

Spelhålorna låg tätt, liksom bordeller och andra nöjeslokaler. Kineserna kunde inte stoppa opiumimporten och i början av 1900-talet, tror man att nästan 10% var mer eller mindre beroende av drogen.

Vinsterna investerades i företag och annan mer respektabel handel. På 1930-talet hade Shanghai uppnått status som en av världens främsta finans- och affärscentrum.

De legala och illegala verksamheterna pågick framgångsrikt parallellt.

Kina som helhet behärskades, efter kejsardömets fall 1912, av en rad olika krigsherrar. Nationalisterna under Chiang Kai-shek började bekämpa dem med hjälp av kommunisterna.

Men ganska snart började även dessa parter att strida mot varandra. När Chiangs trupper 1927 nådde Shanghai gick de mycket hårt åt människor, som de bedömde som revolutionära upprorsmakare.

Däremot lät de tills vidare den internationella delen av staden vara.

Lyxen i koncessionerna stod än mer i bjärt kontrast till den vanliga kinesens armod. Kalla vintrar dog människor som flugor av kylan och hungern.

Barnarbete tillhörde vanligheten. Maffiabossarna kunde verka ostört, tack vare goda relationer med nationalisterna.

Vänsteranhängare mördades med nackskott på öppen gata.

Situationen med konflikterna mellan olika falanger utnyttjades av Japan som gick in i Manchuriet och gjorde den till sin lydstat 1932.

Medan nationalistregeringen koncentrerade sig på att bekämpa kommunister, utökade japanerna sitt inflytande i nordöstra Kina.

Sen dröjde det några år, men 1937 inleddes ett fullskaligt krig mellan staterna och grannlandet tågade in i staden, efter att ha utsatt den för våldsamma luftattacker, som förstörde mycket av dess industri.

Men den internationella zonen fredades igen.

Andra världskriget bröt ut och efter attacken på Pearl Harbor 1941, tog japaner nu kontrollen över hela Shanghai.

Kort därpå avsade sig västmakterna alla anspråk på extraterritorialrätt i Kina. Landet var ju numera deras allierade i kampen mot Japan.

Nationalisterna styrde fram till 1949.

När Mao utropade folkrepubliken Kina 1949, försvann det sista som påminde om Europa.

Kvar lämnades bara den utpräglade västerländska arkitekturen, som ett arv efter den kosmopolitiska tiden, med sina enorma vinster och gigantiska lidande för den vanliga mannen på gatan.

Även svenska unionsflaggan hittas på koncessionens internationella fana.

När jag och brorsan var här 1992, stod staden mellan det gamla och nya.

Idag råder en helt annan stämning. Nu är Shanghai landets största och viktigaste stad igen.

Mvh Fredrik

www.shanghai.gov.cn/

Toppluvan i Cesky Krumlov.

Ett besök i Prag, ledde till att jag bokade upp mig på en guidad tur ner till Cesky Krumlov. Min ciceron var iklädd rejäla vinterkläder, och en gul toppluva.

Det var marsmånad, och kölden höll fortfarande ett järngrepp över metropolens invånare.

Gruppen var ganska liten, så en minibuss räckte för att transportera oss till staden.

Så klart började undertecknad och ledaren diskutera Sveriges plundring av Prag, när gubben berättade, att enda gången han hade lämnat Tjeckoslovakien under kommunisttiden, var just till mitt land.

Ett besök till fabriken Bulten i Hallstahammar var skälet. Samma företag Thore Skogman (1931-2007) arbetade på i 10 år, innan musikframgången tog fart.

Efter sin död lämnade artisten 1.032 skrivna låtar, som finns registrerade hos STIM, mer än någonannan svensk har komponerat.

På vägen hem lyckades guiden få tillstånd att besöka Drottningholms slott. Där gick han, och retade sig på allt krigsbyte, som vi hade tagit från dennes hemstad.

Diskussion blev livlig, men vi kom på oss, att alla andra i bussen, nog inte var så intresserade av vår dispyt. De flesta var från USA, Japan och Australien.

Medan Thore Skogmans karriär gick spikrakt uppåt, fick min guide harva i den tunga industrin i Tjeckoslovakien, och som tack fick han en urusel pension, som måste drygas ut med stadsvandringar för oss utländska turister.

Efter resan skiljdes vi som vänner, och jag har sett gubben senare på andra besök i Prag.

Alltid iklädd sin gula toppluva.

Men nu ska undertecknad fokusera sig på resmålet, Cesky Krumlov.

Den medeltida orten är med på UNESCO:s världsarvslista, och ligger endast 30 km norr om Österrike. Det är cirka 200 km upp till Prag.

Området och Cesky Krumlov hade övervägande tysktalande befolkning, men de blev utvisade av presidenten Edvard Benes 1947. Det tyska namnet är Böhmisch Krummau.

Stadskärnan har fler än 300 skyddade byggnader, och domineras av renässansborgen på höjden, som är landets näst största slottskomplex efter Pragborgen.

Ätten Schwarzenberg styrde här från 1719 till 1945.

Sista fursten var officer i Tjeckoslovakiska armén och öppet emot Adolf Hitler.

Hans slott i Wien hade en svart flagga hissad under Österrikes ockupation, och judar var välkomna till trädgården, eftersom folket inte fick bevista stadsparkerna.

År 1937 bjöd mannen in Edvard Benes, och skänkte en miljon tjeckiska kronor till att bygga upp försvaret mot Tyskland. En oerhörd summa på den tiden.

Sonen hamnade i koncentrationsläger. Efter kriget tvingades han lämna allt, och blev betraktad som en landsförrädare.

Fursten fick tillbringa resten av livet i exil i Österrike, och kämpade förgäves med att försöka få tillbaka sina tillgångar.

Kommunisterna förbjöd honom att återvända.

Staden är en liten pärla med sina 14.000 invånare.

Floden Vltava ringlar sig genom centrum, mot sin vidare färd till Prag. På tyska heter vattendraget Moldau, samma som en av undertecknades favoritrestauranger i Stockholm.

Den ligger på Södermalm och serverar mellaneuropeisk mat, där olika schnitzlar är paradrätten.

Ett besök dit, är alltid rekommenderat.

Matstället ligger vid Hornstull på Bergsunds strand 33. Skölj ner krubbet med Stiegel, en god öl från Österrike, och njut av den spartanska men trevliga atmosfären.

Under kommunisttiden fanns det bara två restauranger i Cesky Krumlov, idag hittas över 80 i det lilla centrumet.

Anledningen är att staden har blivit ett oerhört populärt resmål, för tyskar och österrikare. Parkeringarna fylls med bussar, även under vintern, när jag var här.

Men charmen är total i alla fall, trots mycket tingel-tangel.

På stora torget står en intressant pestkolonn, ett överdådigt barockmonument, som hedrar sina döda i denna hemska farsot.

Endast Prag och Karlovy vary drar till sig mer turister.

Mvh Fredrik

www.ckrumlov.info/docs/en/kaktualita.xml

Den försvunna damen i Luxemburg.

Historien med damen börjar med första världskriget, när Luxemburg blev ockuperat av Tyskland. Grannlandet hävdade att det var nödvändigt, då man behövde trygga sin försörjningslinje till trupperna i norra Frankrike.

Luxemburg fick styra sig själva, med vissa undantag, men livet gick att uthärda.

Nästan 4.000 medborgare slogs i den franska armén, och 2.000 av dem stupade.

En granitobelisk restes till minne för de, som offrade sina liv för Luxemburgs frihet. Jag ska återkomma till den, för inlägget ska senare avhandla monumentet och en försvunnen dam.

När andra världskriget bröt ut, försökte nationen hävda sin neutralitet igen, men nazisterna stormade in i landet i maj 1940. Nu infördes ett helt annat styrelseskick.

Luxemburg skulle tillhöra Tredje riket, och de närbesläktade språket luxemburgiska ansågs vara en tysk dialekt. Båda folken har alltid stått varandra nära kulturellt och religiöst.

Sommaren 1940 förbjöds allt som påminde om det franska inflytandet, t.ex. var det inte längre tillåtet att bära basker, eller avge franska hälsningsfraser som människorna gör här.

På hösten stängdes parlamentet och alla statliga organisationer upplöstes.

Tyska lagar började gälla och de illa beryktade Nürnberglagarna infördes, till Luxemburgs judars stora fasa.

De kvarvarande judarna mördades, efter att Spanien och Vichy-Frankrike hade vägrat att ta emot dem. Redan i juni 1942 hade de sista blivit deporterade till Auschwitz.

Av de 1.500 som inte hann att fly, överlevde endast 43 stycken.

Våren 1942 blev landet formellt inlemmat med Tyskland.

Människor gjorde motstånd med strejker. Men Gestapos metoder var för hårdhänta, och folket hade inget annat val än att återuppta sitt arbete igen.

Den viktiga stålindustrin hölls under sträng bevakning.

Över 40% av de tvångsinskrivna männen till tyska armén, avvek, och en hel del flydde utomlands. Många tog värvning i belgiska krigsmakten, som också befann sig i exil, nu i Storbritannien.

När Normandies stränder stormades, fanns flera hundra luxemburgska soldater med.

En rolig anekdot, är att de flesta sa "Drei liter", istället för den påtvingade hälsningsfrasen "Heil Hitler", tyskarna hörde ingen skillnad, så stället för "Leve Hitler", sa man "Tre liter".

I september 1944 blev nationen befriad av amerikanska trupper. Soldater från Luxemburg deltog sedan i ockupation av Tyskland fram till 1948.

Den berömda generalen George S. Patton (1885-1945), vilar på en krigskyrkogård utanför Luxemburg City. Han deltog i sommarolympiaden i Stockholm 1912.

Grenen var modern femkamp, och placeringen blev en godkänd femte plats.

Gëlle Frau, som monumentet heter, restes efter första världskriget 1923, som ett minnesmärke över de invånare som hade stupat på de allierades sida.

Även om 2.000 kanske låter lite i sammanhanget, så motsvarade det 1% av Luxemburgs befolkning.

Ordet betyder den gyllene damen, och hon föreställer segergudinnan Nike.

Den 28 meter höga obelisken är ett av stadens landmärken, och högst upp krönts den med gyllene damen, som håller en lagerkrans, en klassisk symbol för fred.

Den 21 oktober 1940 förstördes monumentet till invånarnas stora vrede. Flera hundra försökte skydda den, men Gestapos arresterade alla.

Anledningen till bortagandet av obelisken var enkelt, den påminde om de nya härskarnas nederlag, och sånt skulle bort i det Tredje riket.

Dessutom var allt en symbol för det självständiga Luxemburg.

Efter kriget restaurerades monumenten igen, men damen försvann mystisk 1955, och återfanns inte förrän 1981. En landsomfattande kampanj för att få in pengar, och återställa henne drogs igång.

Sedan 1985 tronar hon på stadens bästa utkiksplats igen.

När undertecknad var på platsen var damen borta igen, men nu är hon utlånad till Luxemburgs paviljong på den stora världsutställningen i Shanghai, EXPO 2010.

Idag hyllar Gëlle frau även offren i andra världskriget, och de soldater som stupade i koreakriget.

Mvh Fredrik

www.picasaweb.google.com/benoit.majerus/2005GelleFra

Nya staden i Belgrad.

Bakom mig syns Nya staden i Belgrad, belägen på andra sidan floden Sava. Egentligen fanns ingenting där för 60 år sedan.

Territoriet var ett ingermansland och ett våtmarkslandskap.

Historiskt har man velat ha det så, eftersom Belgrad ligger på en höjd mitt emot och blev lättförsvarad tack vare de öppna ytorna och floderna som omger den.

När Titos partisaner kom till makten fick den socialistiska staten Jugoslavien andra tankar. Nu skulle man bygga en perfekt stad.

Mellan åren 1948-52 jobbade över 100.000 människor dygnet runt. Detta blev Jugoslaviens största arbetsplats. Metoderna var enkla när maskiner saknades, så allt fick göras för hand.

Hur många tusen personer har stått och blandat cement för hand med sand från floderna Sava och Donau?

Svaret blir nog hisnande.

Redan 1952 blev huvuddelen av Nya Belgrad klart. Varje block skulle vara en egen enhet med skola, mataffär samt idrottsplats.

Som mest bodde det över 250.000 personer i den nya stadsdelen.

Arkitekturen var bombastisk och inspirerad Le Corbusier.

Han förespråkade brutalstilen, betong och stål, stort och grovt. Schweizaren genomförde projekt både i Sovjetunionen och på Kuba. Men hit var han endast på besök.

Arbetskalendern var redan fulltecknad.

I Stockholm finns en byggnad starkt inspirerad av honom, nämligen Sankt Görans gymnasium, min stads fulaste fastighet, i alla fall enligt mig.

Det fanns ett enormt behov av nya bostäder efter kriget.

Men Nya Belgrad blev aldrig populärt. En snabb byggtakt medförde många konstruktionsfel, samt att lägenheterna blev bristfälligt färdigställda.

Det uppfördes inte en enda kyrka eller teater och endast ett museum byggdes för alla invånarna.

Förakten för kulturen gör att belgradborna kallar området för sovsalen, d.v.s. här sover du, livet lever man någonannanstans.

Det är något med gamla Jugoslavien som alltid har tilltalat undertecknad. När jag dimper ner i den forna staten, så känner jag mig alltid hemma.

Det finns vissa drag i kommunistdiktaturen, som slätar över delar av de enorma brister som ändå fanns.

Allt från att regimen satte över 200.000 människor i fängelse för politiska brott, eller att etniska tyskar och ungrare kastades ut rakt av, men framför allt det stora demokratiska underskottet.

Ledaren Josep Tito var en omtyckt demagog, skicklig politiker och statsman. Mannen lyfte Jugoslavien ur sin enorma fattigdom.

"Jag är i princip inte emot politiska partier, men demokratin kan också undertrycka individens idéer och principer. Men att skapa politiska partier för sakens skull, nu när landet ligger i ruiner och delvis fortfarande är ockuperat. Det finns ingen tid till sånt. Alla är välkomna i folkfronten, både demokrater och kommunister."

Josep Broz Tito 1945

En rad reformer genomfördes, nationen hade en egen form av blandekonomi, där privatägande var tillåtet.

Resurser omfördelades från de rikare regionerna och delstaternas makt stärktes. Partiet genomförde stora infrastruktursatsningar, så som vägar, bostäder och fabriker.

Decentralisera istället för centralisera var mantrat.

Arbetslösheten sjönk och sysselsättningen fördubblades på 20 år. Tillväxten var i nivå med Västeuropa och reallönerna steg i genomsnitt med 5% per år under hela 1960-talet.

Jugoslavien tillät också sina invånare att flytta utomlands.

Sjukvården var gratis och höll hög kvalité. Medellivslängden ökade till 72 år och läskunnigheten nådde 91%. De högre utbildningsplatserna utökades successivt och var kostnadsfria.

Turistindustrin blomstrade. Landet tog emot flest västerländska turister i hela östblocket.

Dessutom försökte Josep Tito att föra en egen utrikespolitik, landet tillhörde den alliansfria rörelsen, som bestod av nationer från tredje världen. Indien, Egypten och Jugoslavien blev sammanslutningens starkaste språkrör.

När Stalin övergav kommunisterna i inbördeskriget i Grekland, valde ledaren att fortsätta att stödja dem. Det blev också upprinnelsen till att Sovjetunionen uteslöt Jugoslavien ur den kommunistiska gemenskapen.

Diktatorn försvarade Tjeckoslovakiens ledare Alexander Dubcek 1968, och uppmuntrade andra ledare i östblocket att anta socialism med ett mänskligt ansikte.

Jugoslavien var det enda kommunistlandet som tog emot Marshallhjälpen från USA.

Landets stolthet var det egna bilmärket Yugo, som började att tillverkas 1979. En Fiatinspirerad lågprisbil. För två år sedan upphörde produktionen.

Fordonet exporterades även till USA. Totalt såldes 140.000 bilar till amerikanarna.

Priset på en Yugo 2008, var cirka 35.000 kronor.

Undertecknad minns sina tågluffaresor i forna Jugoslavien, och en klar hågkomst var alla dessa Yugobilar. De dominerade bilparken totalt.

Visst förstår jag att staten upplöstes, men det känns ändå på någotvis sorgligt i alla fall.

När man gick i Nya staden, fick jag en känsla av det gamla.

Människor verkade umgås på det där obekymrade sättet, äldre gubbar satt i skuggan och drack öl. Medan kvinnorna hängde tvätt på balkongen.

Överallt lekte barn och livet verkade lunka på.

Det var lite 1980-tals känsla över området. Även musiken som hördes på alla håll och kanter, kom från det årtiondet.

Det ser på vissa ställen rent förjävligt ut, med skamfilade betongkaserner och vildvuxna parkområden.

Men när jag möts av en sliten Yugobil, så blev undertecknad glad igen.

Ett besök hit kanske inte är att rekommendera, om man inte är intresserad av nutidshistoria.

Enighet och Broderskap önskar Fredrik.

www.yugoracingsite.multiplay.com

www.novibeograd.rs/

Jesus i Lissabon.

Från sin upphöjda plats på andra sidan floden breder Jesus ut armarna för att skydda Lissabon.

Den 28 meter höga statyn på en 82 meter hög sockel invigdes 1959 i tacksamhet över att landet slapp inblandning i andra världskriget.

Portugal har annars haft en ganska turbulent 1900-tals historia.

År 1908 mördas Karl I och hans tronarvinge av anarkister. Den överlevande sonen blir kung under namnet Manuel II, men abdikerar i oktober 1910.

Portugal blir en republik.

Under 1930-talet lider folket hårt av depressionen och finansministern António Salazar (1889-1970) erbjuds att bilda regering i förhoppningen att han ska lösa den ekonomiska krisen.

Parlamentet godkänner mannens nya författning, som i praktiken gör honom till diktator.

António Salazar styr staten med järnhand fram till sin död. Skolutbildningen är sämst i Europa, endast fyra år är obligatoriskt.

I början av 1970-talet är 33% analfabeter och fortfarande har Portugal EU:s lägsta siffror på läskunskap bland sin befolkningen. Än idag är sju procent av invånarna analfabeter och två tredjedelar uppger att de aldrig har läst en bok.

Detta är så klart ett arv från diktatorns tid.

Men utbildningsnivån är alltjämnt låg, endast 40 procent av dagens 25-35 åringar har fullföljt gymnasiet. Det är lägst i hela EU.

Portugal ligger på samma nivå som vissa utvecklingsländer som Turkiet, Egypten och klart efter de nya medlemsländerna i Östeuropa.

Identitetskorten har kompletterats med ett fingeravtryck. Vilket borde vara ganska unik i Europa.

Trots att nationen står utanför de stora konflikter, blöder landet på pengar och manskap i de dyrbara kolonialkrigen i Afrika.

Nejlikerevolutionen bryter ut 1974 och regimen avsätts, och kolonierna blir självständiga.

En av dem är Kap Verde som undertecknad har besökt.

Diktatorn var starkt religiös, och var inte svår att övertala när statyn över guds son skulle resas i huvudstaden. António Salazar levde hela livet i celibat.

Det tog nio år att färdigställa monumentet.

Nedanför sträcker sig 25 april bron, tidigare kallad Salazarbron. Den är byggd av samma firma som konstruerade den mer berömda överfarten i San Fransisco.

Anledningen är enkelt. Bron måste tåla jordbävningar.

Lissabon har redan fått sin beskärda del av naturfenomenet, till oändliga kostnader och lidande för sin befolkning.

Statyn kallas i folkmun för trafikpolisen och invånarna sätter skämtsamt sitt hopp till Jesus, att lösa de enorma trafikproblemen som råder på bron under vardagarna.

Idag finns en till viadukt längre bort som avlastar denna.

Mvh Fredrik

http://www.cristorei.pt/

Stranden på Brac.

I Podgora vid Adriatiska havet i Kroatien var vi ett gäng som fick för oss att ta en badbåt till Brac.

I resan ingick mat och vin.

Det tog väl några timmar och den kombinerade kocken och sjömannen bjöd på kroatiskt vitt vin.

Väl framme fick sällskapet några timmar på egen hand.

Brac är den tredje största ön i Adriatriska havet och har en stark koppling till Italien, i och med att man löd under staten Venedig under många hundra år.

Den är 40 km lång och 15 km bred.

Det har funnit stenbrott här sedan antikens tid och den vita kalkstenen är väldigt eftertraktad som byggnadsmateriel, tack vare sin höga kvalité.

Vidsträckta skogar täcker en stor del av ön och längs kusten ligger små pittoreska samhällen.

Under Venedigs tid byggdes byarna längre upp i landet, för att lättare kunna försvara sig mot turkarna eller sjörövare, som strök omkring i Adriatiska havet.

Gruppen ville besöka den berömda stranden.

På öns sydkust ligger Bol, vars främsta lockelse ligger i den berömda långa stranden Zlatni Rat, som betyder det gyllene hornet.

Det är en triangulär klapperstensstrand som skjuter ut i havet. Stranden ändrar form med ebb och flod.

Här skulle även undertecknad övertyga resten av gänget, att man inte var någon badkruka. Det blev succé, jag sprang ner det djupa vattnet och tror att påståendet om min aviga inställning till att hoppa i havet dog där.

Eller?

Kusinen Jonas blev i alla fall mäkta imponerad.

Stranden var väl värd resan och kommer du hit till kusten, så kan jag rekommendera ett besök till Bol.

Tillbaka till båten och maten.

Den kombinerade kocken och sjömannen hade hunnit dricka en hel del, medans sällskapet hade badat.

Hela färden tillbaka skulle han skoja med oss och skåla. Rent ut sagt, var personen en jobbig jävel.

Vill minnas att det blev lite patetiskt bölande också mellan suparna.

Mannen påminde om en full kapten Haddock. Men den senare har sympatiska drag och det hade inte våran Haddock.

Mvh Fredrik

http://www.bol.hr/

Världsutställningen i Sevilla 1929.

I Sevilla hölls den Iberio-Amerikanska världsutställningen 1929.

Målet var att främja kontakterna mellan Spanien och Portugal och deras forna kolonier på andra sidan havet.

Samma år hölls en ännu större världsutställning i Barcelona, som omfattade alla dåtidens stater. Men Sevilla hade inte sparat på krutet, i hela 19 år förberedde man sig för den stora händelsen.

Kungen Alfonso XIII invigningstalade, mannen blev senare avsatt. Diktatorn Franco överlämnade makten på sin dödsbädd till kungens barnbarn, den nuvarande regenten Juan Carlos.

Farfadern var en ökänd kvinnokarl och egentligen ganska ointresserad av utställningen. Dessutom förlorades alla kvarvarande kolonier under dennes regeringstid, som Kuba, Puerto Rico och Filippinerna.

Han tillhör med andra ord inte de populäraste kungarna i spansk historia.

Byggnaderna skulle användas permanent efter utställningen. Idag finns Sevillas universitet i flera av husen.

Övriga staden moderniserades också, nya hotell slogs upp och gator breddades för biltrafik.

Nya världen skulle imponeras av den gamla.

Det som väcktes mest uppmärksamhet var Plaza Espana, ett enormt torg med en palatsliknade fastighet, som inrymde Spanien och Portugals paviljonger. Bilderna ovan och under visar platsen. Högst upp syns Alfonso XIII.

Här har filmer som Star Wars och Lawrence of Arabia spelats in.

Idag känns området lite luggslitet, men är fortfarande vackert i sin kombinerade moriska och Art Deco stil.

Varje provins i Spanien hade även en separat utställning här.

Sevillas stadsförvaltning är byggnadens nuvarande hyresgäst.

Att valet för utställningen föll på Sevilla, sägs vara att man i Spanien symbolisk brukar betrakta staden som utgångspunkten för Christofer Columbus (1451-1506) resor till Amerika.

Italienaren hade fått nobben i Portugal för sina idéer att segla västerut för att nå Indien.

Att det fanns land långt bort på andra sidan havet var åtskilliga förvissade om. Det främsta beviset var trä och drivved som hade flutit i land på Azorerna.

Även filosofen Aristoteles var övertygad att jorden kunde vara rund. Tanken var accepterad hos en hel del sjömän och ett stort antal lärda män. Men katolska kyrkan vägrade att forska i ämnet.

Nu vet vi så klart svaret, men det var Christofer Columbus som gav oss det.

Det sägs att han dog fattig.

Detta ska ha berott på att drottningens löfte, om att sjöfararen skulle få del av inkomsterna från den nya världen aldrig infriades.

I sin besvikelse ville mannen inte vila i spansk jord.

En önskan som respekterades. Först gravsattes hjälten i Dominikanska republiken, sedan flyttades kistan till Kuba. När Spanien förlorade kolonin togs liket tillbaka till moderlandet.

Nu uppstod dilemmat hur man skulle begrava mannen utan att kränkta dennes sista önskan.

Lösningen var genial. Kistan hålls uppe av de fyra kungarna som hade gett honom pengar för att genomföra sina expeditioner, det var kungarikena Navarra, Kastillien, Leon och Aragonien.

Christofer Columbus vilar i luften.

Avslutningsvis, undrar många hur mycket som finns kvar av sjöfararen i kistan?

Och det har Spanien faktiskt tagit reda på, 150 gram. Resten har försvunnit under alla flytter hit och dit.

I katedralen ligger även sonen. Genom att jämföra deras DNA kunde denna makabra siffra uppges.

Till sist ett filmtips, 1492 Den stora upptäckten regisserad av Ridley Scott, där Gerard Depardieu spelar Columbus. Mycket bra, och väldigt underskattad. Vangelis musik är fantastisk.

Filmen fick dålig kritik och floppade, men jag gillar den skarpt.

Hasta Luego Fredrik

www.sevilla.org/impe/sevilla/portado/