Det är något med gamla
Jugoslavien som alltid har tilltalat undertecknad. När jag dimper ner i den forna staten, så känner jag mig alltid hemma.
Det finns vissa drag i kommunistdiktaturen, som slätar över delar av de enorma brister som ändå fanns.
Allt från att regimen satte över 200.000 människor i fängelse för politiska brott, eller att etniska tyskar och
ungrare kastades ut rakt av, men framför allt det stora demokratiska underskottet.
Ledaren
Josep Tito var en omtyckt demagog, skicklig politiker och statsman. Mannen lyfte
Jugoslavien ur sin enorma fattigdom.
"Jag är i princip inte emot politiska partier, men demokratin kan också undertrycka individens idéer och principer. Men att skapa politiska partier för sakens skull, nu när landet ligger i ruiner och delvis fortfarande är ockuperat. Det finns ingen tid till sånt. Alla är välkomna i folkfronten, både demokrater och kommunister." Josep Broz Tito 1945 En rad reformer genomfördes, nationen hade en egen form av blandekonomi, där privatägande var tillåtet.
Resurser omfördelades från de rikare regionerna och delstaternas makt stärktes. Partiet genomförde stora
infrastruktursatsningar, så som vägar, bostäder och fabriker.
Decentralisera istället för centralisera var
mantrat. Arbetslösheten sjönk och sysselsättningen fördubblades på 20 år. Tillväxten var i nivå med Västeuropa och reallönerna steg i genomsnitt med 5% per år under hela 1960-talet.
Jugoslavien tillät också sina invånare att flytta utomlands.
Sjukvården var gratis och höll hög kvalité.
Medellivslängden ökade till 72 år och
läskunnigheten nådde 91%. De högre utbildningsplatserna utökades successivt och var kostnadsfria.
Turistindustrin blomstrade. Landet tog emot flest västerländska turister i hela östblocket.
Dessutom försökte
Josep Tito att föra en egen utrikespolitik, landet tillhörde den alliansfria rörelsen, som bestod av nationer från tredje världen. Indien, Egypten och Jugoslavien blev sammanslutningens starkaste språkrör.
När
Stalin övergav kommunisterna i inbördeskriget i
Grekland, valde ledaren att fortsätta att stödja dem. Det blev också upprinnelsen till att
Sovjetunionen uteslöt
Jugoslavien ur den kommunistiska gemenskapen.
Diktatorn försvarade
Tjeckoslovakiens ledare Alexander
Dubcek 1968, och uppmuntrade andra ledare i östblocket att anta socialism med ett mänskligt ansikte.
Jugoslavien var det enda kommunistlandet som tog emot
Marshallhjälpen från
USA.
Landets stolthet var det egna bilmärket
Yugo, som började att tillverkas 1979. En
Fiatinspirerad lågprisbil. För två år sedan upphörde produktionen.
Fordonet exporterades även till
USA. Totalt såldes 140.000 bilar till
amerikanarna. Priset på en
Yugo 2008, var cirka 35.000 kronor.
Undertecknad minns sina
tågluffaresor i forna
Jugoslavien, och en klar hågkomst var alla dessa
Yugobilar. De dominerade bilparken totalt.
Visst förstår jag att staten upplöstes, men det känns ändå på någotvis sorgligt i alla fall.
När man gick i
Nya staden, fick jag en känsla av det gamla.
Människor verkade umgås på det där obekymrade sättet, äldre gubbar satt i skuggan och drack öl. Medan kvinnorna hängde tvätt på balkongen.
Överallt lekte barn och livet verkade lunka på.
Det var lite 1980-tals känsla över området. Även musiken som hördes på alla håll och kanter, kom från det årtiondet.
Det ser på vissa ställen rent
förjävligt ut, med skamfilade betongkaserner och vildvuxna parkområden.
Men när jag möts av en sliten
Yugobil, så blev undertecknad glad igen.
Ett besök hit kanske inte är att rekommendera, om man inte är intresserad av nutidshistoria.
Bakom mig syns Nya staden i Belgrad, belägen på andra sidan floden Sava. Egentligen fanns ingenting där för 60 år sedan. Territoriet var ett ingermansland och ett våtmarkslandskap. Historiskt har man velat ha det så, eftersom Belgrad ligger på en höjd mitt emot och blev lättförsvarad tack vare de öppna ytorna och floderna som omger den. När Titos partisaner kom till makten fick den socialistiska staten Jugoslavien andra tankar. Nu skulle man bygga en perfekt stad. Mellan åren 1948-52 jobbade över 100.000 människor dygnet runt. Detta blev Jugoslaviens största arbetsplats. Metoderna var enkla när maskiner saknades, så allt fick göras för hand. Hur många tusen personer har stått och blandat cement för hand med sand från floderna Sava och Donau? Svaret blir nog hisnande. Redan 1952 blev huvuddelen av Nya Belgrad klart. Varje block skulle vara en egen enhet med skola, mataffär samt idrottsplats. Som mest bodde det över 250.000 personer i den nya stadsdelen. Arkitekturen var bombastisk och inspirerad Le Corbusier. Han förespråkade brutalstilen, betong och stål, stort och grovt. Schweizaren genomförde projekt både i Sovjetunionen och på Kuba. Men hit var han endast på besök. Arbetskalendern var redan fulltecknad. I Stockholm finns en byggnad starkt inspirerad av honom, nämligen Sankt Görans gymnasium, min stads fulaste fastighet, i alla fall enligt mig. Det fanns ett enormt behov av nya bostäder efter kriget. Men Nya Belgrad blev aldrig populärt. En snabb byggtakt medförde många konstruktionsfel, samt att lägenheterna blev bristfälligt färdigställda. Det uppfördes inte en enda kyrka eller teater och endast ett museum byggdes för alla invånarna. Förakten för kulturen gör att belgradborna kallar området för sovsalen, d.v.s. här sover du, livet lever man någonannanstans. 
Det är något med gamla Jugoslavien som alltid har tilltalat undertecknad. När jag dimper ner i den forna staten, så känner jag mig alltid hemma. Det finns vissa drag i kommunistdiktaturen, som slätar över delar av de enorma brister som ändå fanns. Allt från att regimen satte över 200.000 människor i fängelse för politiska brott, eller att etniska tyskar och ungrare kastades ut rakt av, men framför allt det stora demokratiska underskottet. Ledaren Josep Tito var en omtyckt demagog, skicklig politiker och statsman. Mannen lyfte Jugoslavien ur sin enorma fattigdom. "Jag är i princip inte emot politiska partier, men demokratin kan också undertrycka individens idéer och principer. Men att skapa politiska partier för sakens skull, nu när landet ligger i ruiner och delvis fortfarande är ockuperat. Det finns ingen tid till sånt. Alla är välkomna i folkfronten, både demokrater och kommunister." Josep Broz Tito 1945 En rad reformer genomfördes, nationen hade en egen form av blandekonomi, där privatägande var tillåtet. Resurser omfördelades från de rikare regionerna och delstaternas makt stärktes. Partiet genomförde stora infrastruktursatsningar, så som vägar, bostäder och fabriker. Decentralisera istället för centralisera var mantrat. Arbetslösheten sjönk och sysselsättningen fördubblades på 20 år. Tillväxten var i nivå med Västeuropa och reallönerna steg i genomsnitt med 5% per år under hela 1960-talet. Jugoslavien tillät också sina invånare att flytta utomlands. Sjukvården var gratis och höll hög kvalité. Medellivslängden ökade till 72 år och läskunnigheten nådde 91%. De högre utbildningsplatserna utökades successivt och var kostnadsfria. Turistindustrin blomstrade. Landet tog emot flest västerländska turister i hela östblocket. Dessutom försökte Josep Tito att föra en egen utrikespolitik, landet tillhörde den alliansfria rörelsen, som bestod av nationer från tredje världen. Indien, Egypten och Jugoslavien blev sammanslutningens starkaste språkrör. När Stalin övergav kommunisterna i inbördeskriget i Grekland, valde ledaren att fortsätta att stödja dem. Det blev också upprinnelsen till att Sovjetunionen uteslöt Jugoslavien ur den kommunistiska gemenskapen. Diktatorn försvarade Tjeckoslovakiens ledare Alexander Dubcek 1968, och uppmuntrade andra ledare i östblocket att anta socialism med ett mänskligt ansikte. Jugoslavien var det enda kommunistlandet som tog emot Marshallhjälpen från USA. Landets stolthet var det egna bilmärket Yugo, som började att tillverkas 1979. En Fiatinspirerad lågprisbil. För två år sedan upphörde produktionen. Fordonet exporterades även till USA. Totalt såldes 140.000 bilar till amerikanarna. Priset på en Yugo 2008, var cirka 35.000 kronor. Undertecknad minns sina tågluffaresor i forna Jugoslavien, och en klar hågkomst var alla dessa Yugobilar. De dominerade bilparken totalt. Visst förstår jag att staten upplöstes, men det känns ändå på någotvis sorgligt i alla fall. När man gick i Nya staden, fick jag en känsla av det gamla. Människor verkade umgås på det där obekymrade sättet, äldre gubbar satt i skuggan och drack öl. Medan kvinnorna hängde tvätt på balkongen. Överallt lekte barn och livet verkade lunka på. Det var lite 1980-tals känsla över området. Även musiken som hördes på alla håll och kanter, kom från det årtiondet. Det ser på vissa ställen rent förjävligt ut, med skamfilade betongkaserner och vildvuxna parkområden. Men när jag möts av en sliten Yugobil, så blev undertecknad glad igen. Ett besök hit kanske inte är att rekommendera, om man inte är intresserad av nutidshistoria. 
