Historien med damen börjar med första världskriget, när
Luxemburg blev ockuperat av
Tyskland. Grannlandet hävdade att det var nödvändigt, då man behövde trygga sin
försörjningslinje till trupperna i norra
Frankrike.
Luxemburg fick styra sig själva, med vissa undantag, men livet gick att uthärda.
Nästan 4.000 medborgare slogs i den franska armén, och 2.000 av dem stupade.
En
granitobelisk restes till minne för de, som offrade sina liv för
Luxemburgs frihet. Jag ska återkomma till den, för inlägget ska senare avhandla monumentet och en försvunnen dam.
När andra världskriget bröt ut, försökte nationen hävda sin neutralitet igen, men nazisterna stormade in i landet i maj 1940. Nu infördes ett helt annat styrelseskick.
Luxemburg skulle tillhöra Tredje riket, och de närbesläktade språket
luxemburgiska ansågs vara en tysk dialekt. Båda folken har alltid stått varandra nära kulturellt och religiöst.
Sommaren 1940 förbjöds allt som påminde om det franska inflytandet,
t.ex. var det inte längre tillåtet att bära basker, eller avge franska hälsningsfraser som människorna gör här.
På hösten stängdes parlamentet och alla statliga organisationer upplöstes.
Tyska lagar började gälla och de illa beryktade
Nürnberglagarna infördes, till
Luxemburgs judars stora fasa.
De kvarvarande judarna mördades, efter att
Spanien och
Vichy-Frankrike hade vägrat att ta emot dem. Redan i juni 1942 hade de sista blivit deporterade till
Auschwitz.
Av de 1.500 som inte hann att fly, överlevde endast 43 stycken.
Våren 1942 blev landet formellt inlemmat med
Tyskland.
Människor gjorde motstånd med strejker. Men
Gestapos metoder var för hårdhänta, och folket hade inget annat val än att återuppta sitt arbete igen.
Den viktiga stålindustrin hölls under sträng bevakning.
Över 40% av de tvångsinskrivna männen till tyska armén, avvek, och en hel del flydde utomlands. Många tog
värvning i belgiska krigsmakten, som också befann sig i exil, nu i
Storbritannien.
När
Normandies stränder stormades, fanns flera hundra
luxemburgska soldater med.
En rolig anekdot, är att de flesta sa
"Drei liter", istället för den påtvingade hälsningsfrasen
"Heil Hitler", tyskarna hörde ingen skillnad, så stället för
"Leve Hitler", sa man
"Tre liter". I september 1944 blev nationen befriad av amerikanska trupper. Soldater från
Luxemburg deltog sedan i ockupation av Tyskland fram till 1948.
Den berömda generalen
George S. Patton (1885-1945), vilar på en krigskyrkogård utanför
Luxemburg City. Han deltog i
sommarolympiaden i
Stockholm 1912.
Grenen var modern femkamp, och placeringen blev en godkänd femte plats.
Gëlle Frau, som monumentet heter, restes efter första världskriget 1923, som ett minnesmärke över de invånare som hade stupat på de allierades sida.
Även om 2.000 kanske låter lite i sammanhanget, så motsvarade det 1% av
Luxemburgs befolkning.
Ordet betyder den gyllene damen, och hon föreställer segergudinnan
Nike. Den 28 meter höga
obelisken är ett av stadens landmärken, och högst upp krönts den med gyllene damen, som håller en lagerkrans, en klassisk symbol för fred.
Den 21 oktober 1940 förstördes monumentet till invånarnas stora vrede. Flera hundra försökte skydda den, men
Gestapos arresterade alla.
Anledningen till bortagandet av
obelisken var enkelt, den påminde om de nya härskarnas nederlag, och
sånt skulle bort i det Tredje riket.
Dessutom var allt en symbol för det självständiga
Luxemburg. Efter kriget restaurerades monumenten igen, men damen försvann mystisk 1955, och återfanns inte förrän 1981. En landsomfattande kampanj för att få in pengar, och återställa henne drogs igång.
Sedan 1985 tronar hon på stadens bästa utkiksplats igen.
När undertecknad var på platsen var damen borta igen, men nu är hon utlånad till
Luxemburgs paviljong på den stora
världsutställningen i
Shanghai, EXPO 2010.
Idag hyllar
Gëlle frau även offren i andra världskriget, och de soldater som stupade i
koreakriget.
Historien med damen börjar med första världskriget, när Luxemburg blev ockuperat av Tyskland. Grannlandet hävdade att det var nödvändigt, då man behövde trygga sin försörjningslinje till trupperna i norra Frankrike. Luxemburg fick styra sig själva, med vissa undantag, men livet gick att uthärda. Nästan 4.000 medborgare slogs i den franska armén, och 2.000 av dem stupade. En granitobelisk restes till minne för de, som offrade sina liv för Luxemburgs frihet. Jag ska återkomma till den, för inlägget ska senare avhandla monumentet och en försvunnen dam. När andra världskriget bröt ut, försökte nationen hävda sin neutralitet igen, men nazisterna stormade in i landet i maj 1940. Nu infördes ett helt annat styrelseskick. Luxemburg skulle tillhöra Tredje riket, och de närbesläktade språket luxemburgiska ansågs vara en tysk dialekt. Båda folken har alltid stått varandra nära kulturellt och religiöst. Sommaren 1940 förbjöds allt som påminde om det franska inflytandet, t.ex. var det inte längre tillåtet att bära basker, eller avge franska hälsningsfraser som människorna gör här. På hösten stängdes parlamentet och alla statliga organisationer upplöstes. Tyska lagar började gälla och de illa beryktade Nürnberglagarna infördes, till Luxemburgs judars stora fasa. De kvarvarande judarna mördades, efter att Spanien och Vichy-Frankrike hade vägrat att ta emot dem. Redan i juni 1942 hade de sista blivit deporterade till Auschwitz. Av de 1.500 som inte hann att fly, överlevde endast 43 stycken. Våren 1942 blev landet formellt inlemmat med Tyskland. Människor gjorde motstånd med strejker. Men Gestapos metoder var för hårdhänta, och folket hade inget annat val än att återuppta sitt arbete igen. Den viktiga stålindustrin hölls under sträng bevakning. Över 40% av de tvångsinskrivna männen till tyska armén, avvek, och en hel del flydde utomlands. Många tog värvning i belgiska krigsmakten, som också befann sig i exil, nu i Storbritannien. När Normandies stränder stormades, fanns flera hundra luxemburgska soldater med. En rolig anekdot, är att de flesta sa "Drei liter", istället för den påtvingade hälsningsfrasen "Heil Hitler", tyskarna hörde ingen skillnad, så stället för "Leve Hitler", sa man "Tre liter". I september 1944 blev nationen befriad av amerikanska trupper. Soldater från Luxemburg deltog sedan i ockupation av Tyskland fram till 1948. Den berömda generalen George S. Patton (1885-1945), vilar på en krigskyrkogård utanför Luxemburg City. Han deltog i sommarolympiaden i Stockholm 1912. Grenen var modern femkamp, och placeringen blev en godkänd femte plats. 
Gëlle Frau, som monumentet heter, restes efter första världskriget 1923, som ett minnesmärke över de invånare som hade stupat på de allierades sida. Även om 2.000 kanske låter lite i sammanhanget, så motsvarade det 1% av Luxemburgs befolkning. Ordet betyder den gyllene damen, och hon föreställer segergudinnan Nike. Den 28 meter höga obelisken är ett av stadens landmärken, och högst upp krönts den med gyllene damen, som håller en lagerkrans, en klassisk symbol för fred. Den 21 oktober 1940 förstördes monumentet till invånarnas stora vrede. Flera hundra försökte skydda den, men Gestapos arresterade alla. Anledningen till bortagandet av obelisken var enkelt, den påminde om de nya härskarnas nederlag, och sånt skulle bort i det Tredje riket. Dessutom var allt en symbol för det självständiga Luxemburg. Efter kriget restaurerades monumenten igen, men damen försvann mystisk 1955, och återfanns inte förrän 1981. En landsomfattande kampanj för att få in pengar, och återställa henne drogs igång. Sedan 1985 tronar hon på stadens bästa utkiksplats igen. När undertecknad var på platsen var damen borta igen, men nu är hon utlånad till Luxemburgs paviljong på den stora världsutställningen i Shanghai, EXPO 2010. Idag hyllar Gëlle frau även offren i andra världskriget, och de soldater som stupade i koreakriget.
