Ovan syns jag i den vackra avgångshallen i
Lvov i
Ukraina. Målet var att åka
nonstop till
Warszawa i
Polen utan byten.
En resa på cirka 15 timmar, vilket verkade konstigt, om man tittar på kartan och ser på avståndet mellan städerna.
Intrycket är att det borde gå betydligt fortare.
Första problemet var att hitta rätt perrong, men det löstes ganska enkelt, genom att avläsa tågnumret, så de
kyrillska bokstäverna kunde inte förvirra oss denna gång.
Förresten är det värt att nämna hur svårt det var att köpa platsbiljetten för
utfärden, för själva grundbiljetten hade inhandlats i
Stockholm.
En riktigt byråkratisk soppa, som tog mig och kompisen
Enrico runt halva
stan. Med bland annat ett besök där turistbyrån skulle ha legat enligt kartan, men som visades sig vara en dansskola. Många förvånade miner sågs när vi dök upp.
Jag kan medge att både
Enrico och undertecknad är för gamla för att börja dansa balett.
Rådet från turistbyrån var att man kunde köpa på tåget, för att i nästa stund säga att den behövdes förköpas. Damen hade prata med två olika personer på
Ukrainas SJ.
Till slut lyckades en kvinna på stationen hjälpa oss.
När väl biljetten skulle betalas, gick det inte att handla med kontokortet, så undertecknad fick tvångsinlösa polska
zlotyn till en värdelös kurs istället, för att kunna lösa ut dem, våra färdbevis till friheten.
För så kändes det för oss, man var total slut.
Vi var som två
anafalbeter som famlade runt i det
ukrainska språkets mörker,
omsvärmade av den postsovjetiska byråkratin när den är som värst.
Ändå sägs det att
Lvov ska vara den enklaste staden att besöka i
Ukraina.
Tåget rasslade in på stationen.
Det var en uppsjö av olika tågbolag som var sammanlänkade i ett sällskap. Ut hoppade alla möjliga konduktörer iklädda skiftande uniformer. Man hänvisades hit och dit, men till slut klev vi på den
skrangligaste vagnen, som så klart var vår.
Nu började den oändligt långa, tråkiga och jobbiga resan till
Warszawa.
Efter att en
snubbe hade blivit
utkörd från vår kupé, kunde vi lägga oss på
säterna. Några timmar gick, och tullen och gränsvakterna kom. Passen granskades, och
Enrico blev beordrad att ta av sig glasögonen. Den kvinnliga tjänstemannen verkade tvivla på likheten mellan bilden och verkligheten, så hon hämtade en manlig gränsvakt.
Till slut fick
Enrico tillbaka sitt dokument.
Sedan rullade alla in i den polska gränsstaden
Przemysl. De flesta hoppade av, det var jag,
Enrico och en tjej från Ukraina som var kvar i hela vagnen. Nu började nästa procedur, polska
tullare som kollade våra pass, men denna gång blev
Enrico godkänd direkt.
Vagnen genomsöktes med hundar, polackerna skruvade bort luckor och genomsökte allt i minsta detalj. Här i
Przemysl tog det fem timmar innan tåget rullade vidare igen.
För nu skulle vagnarna lyftas upp och underredet bytas. Ryssland och
f.d. Sovjet har en annan spårvidd, än övriga i Europa.
Processen tog många timmar att genomföra.
Inget fanns att köpa och konduktören gick i bar överkropp och frågade på knaggligt språk, var det polska, tyska, eller engelska? Men jag förmodar att
ukrainan undrade om allt var
okej, sen hade mannen
ölpaus i sin kupé.
Äntligen påbörjades färden, med ett diesellok som drog sakta genom östra Polen. I
Lublin kopplade man på ett elektriskt lok och vi var tillbaka på 2000-talet igen.
Hastigheten höjdes betydligt.
När
Warszawas horisont började skymtas, kändes det som att friheten var nära. Av fortare än kvickt och instormade på
MacDonald's kunde sällskapet äta sig mätta.
Resan var en
upplevelse och rolig i efterhand, men en riktig plåga när den genomfördes.
Staden
Przemysl sägs var riktigt vacker. Vi fick bara se tågstationen från kupéfönstret.
Ovan syns jag i den vackra avgångshallen i Lvov i Ukraina. Målet var att åka nonstop till Warszawa i Polen utan byten. En resa på cirka 15 timmar, vilket verkade konstigt, om man tittar på kartan och ser på avståndet mellan städerna. Intrycket är att det borde gå betydligt fortare. Första problemet var att hitta rätt perrong, men det löstes ganska enkelt, genom att avläsa tågnumret, så de kyrillska bokstäverna kunde inte förvirra oss denna gång. Förresten är det värt att nämna hur svårt det var att köpa platsbiljetten för utfärden, för själva grundbiljetten hade inhandlats i Stockholm. En riktigt byråkratisk soppa, som tog mig och kompisen Enrico runt halva stan. Med bland annat ett besök där turistbyrån skulle ha legat enligt kartan, men som visades sig vara en dansskola. Många förvånade miner sågs när vi dök upp. Jag kan medge att både Enrico och undertecknad är för gamla för att börja dansa balett. Rådet från turistbyrån var att man kunde köpa på tåget, för att i nästa stund säga att den behövdes förköpas. Damen hade prata med två olika personer på Ukrainas SJ. Till slut lyckades en kvinna på stationen hjälpa oss. När väl biljetten skulle betalas, gick det inte att handla med kontokortet, så undertecknad fick tvångsinlösa polska zlotyn till en värdelös kurs istället, för att kunna lösa ut dem, våra färdbevis till friheten. För så kändes det för oss, man var total slut. Vi var som två anafalbeter som famlade runt i det ukrainska språkets mörker, omsvärmade av den postsovjetiska byråkratin när den är som värst. Ändå sägs det att Lvov ska vara den enklaste staden att besöka i Ukraina. Tåget rasslade in på stationen. Det var en uppsjö av olika tågbolag som var sammanlänkade i ett sällskap. Ut hoppade alla möjliga konduktörer iklädda skiftande uniformer. Man hänvisades hit och dit, men till slut klev vi på den skrangligaste vagnen, som så klart var vår. Nu började den oändligt långa, tråkiga och jobbiga resan till Warszawa.
Efter att en snubbe hade blivit utkörd från vår kupé, kunde vi lägga oss på säterna. Några timmar gick, och tullen och gränsvakterna kom. Passen granskades, och Enrico blev beordrad att ta av sig glasögonen. Den kvinnliga tjänstemannen verkade tvivla på likheten mellan bilden och verkligheten, så hon hämtade en manlig gränsvakt. Till slut fick Enrico tillbaka sitt dokument. Sedan rullade alla in i den polska gränsstaden Przemysl. De flesta hoppade av, det var jag, Enrico och en tjej från Ukraina som var kvar i hela vagnen. Nu började nästa procedur, polska tullare som kollade våra pass, men denna gång blev Enrico godkänd direkt. Vagnen genomsöktes med hundar, polackerna skruvade bort luckor och genomsökte allt i minsta detalj. Här i Przemysl tog det fem timmar innan tåget rullade vidare igen. För nu skulle vagnarna lyftas upp och underredet bytas. Ryssland och f.d. Sovjet har en annan spårvidd, än övriga i Europa. Processen tog många timmar att genomföra. Inget fanns att köpa och konduktören gick i bar överkropp och frågade på knaggligt språk, var det polska, tyska, eller engelska? Men jag förmodar att ukrainan undrade om allt var okej, sen hade mannen ölpaus i sin kupé. Äntligen påbörjades färden, med ett diesellok som drog sakta genom östra Polen. I Lublin kopplade man på ett elektriskt lok och vi var tillbaka på 2000-talet igen. Hastigheten höjdes betydligt. När Warszawas horisont började skymtas, kändes det som att friheten var nära. Av fortare än kvickt och instormade på MacDonald's kunde sällskapet äta sig mätta. Resan var en upplevelse och rolig i efterhand, men en riktig plåga när den genomfördes. Staden Przemysl sägs var riktigt vacker. Vi fick bara se tågstationen från kupéfönstret.
