Än idag präglas Kinas största stad av 1800-talets europeiska närvaro. Efter opiumkriget 1839-42, tvingades Shanghai öppna sin strategiska hamn för västvärldens handelsskepp. Resultatet blev en delad stad. Utmed den västra stranden, längs paradgatan Bund, dominerar kolonialtidens arkitektur. Tullhuset, de gamla bankerna och handelshusen som ligger på rad, vittnar om stadens storhetstid. Opiumkriget handlade kort om att Storbritannien ville tvinga Kina, att öppna sin marknad för utländska varor, samt att kineserna ville förbjuda handeln med opium, som engelsmännen saluförde. Den illegala handeln med drogen ledde till miljoner missbrukare, och stora sociala problem för kejsarstaten. Det blev ett segdraget krig med många ingångna och brutna avtal, men britterna var överlägsna, inte minst till havs. Kineserna förlorade och tvingades att öppna fem hamnar. Shanghai var en av dessa. Nu började en tid av ekonomisk framgång. Enligt bestämmelserna skulle utländska konsuler få bosätta sig inom speciella zoner, så kallade koncessioner, där de åtnjöt särskilda förmåner. Inom dessa områden satte britter, fransmän och amerikaner upp egna arméer, polisstyrkor samt domstolar. Shanghai blev en delad, semikolonial stad. Kineserna förbjöds att äga fastigheter i de icke-kinesiska delarna. Den utländska befolkningen växte snabbt. År 1865 bestod den av 2.500 personer, 1915 av omkring 20.000 och 1932 av nästan 70.000. Med tiden drog metropolen till sig kriminella, revolutionärer och andra människor som behövde en tillfällig bosättning, eller var på flykt undan rättvisan. Det dekadenta Shanghais rykte började att sprida sig.
Hamnen växte avsevärt i betydelse. Britterna och de andra västmakterna utökade handelsförmåner gjorde att Shanghai snart var Kinas mest betydande hamn. I takt med att kapital flödade in, startades mindre fabriker, framförallt inom de utländskt dominerande områdena. Det fanns gott om billig arbetskraft och lokalt producerat råmaterial. Kineserna själva hade däremot svårt att göra vinster på egna investeringar. Billiga utländska varor dumpade priserna. Även om kineserna och västerlänningarna kunde promenera sida vid sida på gatorna, var stadens klyftor enorma. Under 1920-talet radikaliserades befolkningen och arbetarklassen började ifrågasätta mer och mer. I denna miljö grundas kinesiska kommunistpartiet 1921, på en av de många trångbodda bakgatorna. Nu hade fiskebyn blivit en metropol med miljoner invånare. Spelhålorna låg tätt, liksom bordeller och andra nöjeslokaler. Kineserna kunde inte stoppa opiumimporten och i början av 1900-talet, tror man att nästan 10% var mer eller mindre beroende av drogen. Vinsterna investerades i företag och annan mer respektabel handel. På 1930-talet hade Shanghai uppnått status som en av världens främsta finans- och affärscentrum. De legala och illegala verksamheterna pågick framgångsrikt parallellt.
Kina som helhet behärskades, efter kejsardömets fall 1912, av en rad olika krigsherrar. Nationalisterna under Chiang Kai-shek började bekämpa dem med hjälp av kommunisterna. Men ganska snart började även dessa parter att strida mot varandra. När Chiangs trupper 1927 nådde Shanghai gick de mycket hårt åt människor, som de bedömde som revolutionära upprorsmakare. Däremot lät de tills vidare den internationella delen av staden vara. Lyxen i koncessionerna stod än mer i bjärt kontrast till den vanliga kinesens armod. Kalla vintrar dog människor som flugor av kylan och hungern. Barnarbete tillhörde vanligheten. Maffiabossarna kunde verka ostört, tack vare goda relationer med nationalisterna. Vänsteranhängare mördades med nackskott på öppen gata. Situationen med konflikterna mellan olika falanger utnyttjades av Japan som gick in i Manchuriet och gjorde den till sin lydstat 1932. Medan nationalistregeringen koncentrerade sig på att bekämpa kommunister, utökade japanerna sitt inflytande i nordöstra Kina. Sen dröjde det några år, men 1937 inleddes ett fullskaligt krig mellan staterna och grannlandet tågade in i staden, efter att ha utsatt den för våldsamma luftattacker, som förstörde mycket av dess industri. Men den internationella zonen fredades igen. Andra världskriget bröt ut och efter attacken på Pearl Harbor 1941, tog japaner nu kontrollen över hela Shanghai. Kort därpå avsade sig västmakterna alla anspråk på extraterritorialrätt i Kina. Landet var ju numera deras allierade i kampen mot Japan. Nationalisterna styrde fram till 1949. När Mao utropade folkrepubliken Kina 1949, försvann det sista som påminde om Europa. Kvar lämnades bara den utpräglade västerländska arkitekturen, som ett arv efter den kosmopolitiska tiden, med sina enorma vinster och gigantiska lidande för den vanliga mannen på gatan. Även svenska unionsflaggan hittas på koncessionens internationella fana. När jag och brorsan var här 1992, stod staden mellan det gamla och nya. Idag råder en helt annan stämning. Nu är Shanghai landets största och viktigaste stad igen. Mvh Fredrik www.shanghai.gov.cn/ 
