Fredriks betraktelser.: Är jag i Palestina?

Inlägget ska försöka klargöra om undertecknad har varit i Palestina. Bilden ovan visar när jag är på tempelberget i östra Jerusalem, den del som är tänkt att bli huvudstad i staten Palestina.

Bakom mig syns den guldglänsande klippmoskén.

Områdets namn kommer från filistéerna, ett sjöfolk som bebodde kusten och bedrev omfattande handel i Medelhavet. De låg i ständig i fejd med judarna, men blev till slut besegrade av hebréerna.

Filistéerna dyrkade Beelzebub. Han var en av de änglar, som beskrivs i bibeln, som deltog i revolten mot gud tillsammans Luicfer. Alla förpassades till helvetet och förvandlades till demoner.

Ordet används ibland slarvigt som synonym för djävulen.

När israels folk krossades av Rom i andra upproret 132-135 e.Kr, gav kejsarna Hadrianus territoriet namnet Palestina, som är den latiniserade formen för Filistéen. Detta för att förödmjuka judarna och en gång för alltid underkuvade regionen.

Judendomen förbjöds. Folket skingrades och blev utan stat fram till 1948.

Efter de dramatiska korstågen och krigen mellan kristna och araber, föll allt i turkarnas händer som övertog Palestina 1517, med endast cirka tusen hushåll. Ottomanerna slog ihop riket med provinsen Damaskus-Syrien.

Efter 400 år i skuggan kom första världskriget och nya härskare.

Palestina blev återigen namnet på det NF-mandat britterna fick efter första världskriget. Storbritannien skulle förvalta territoriet tills vidare.

Nu beboddes kolonin av 750.000 människor och judarna utgjorde 10% av befolkningen. När Israels självständighet utropades hade siffran ökat till 35 %.

Den 29 november 1947 röstade FN för en delning av mandatet. Storbritannien hade deklarerat att man skulle lämna landet 15 maj 1948. Dagen innan tillkännagav David Ben Gurion (1886-1973) staten Israels födelse.

Krig bröt ut och pågick tills vapenstilleståndet undertecknades i december 1949.

Nedan, kartan över hur Förenta nationerna ville stycka området, och längre ner visar det som är tänkt att bli den efterlängtade och självständiga nationen Palestina i nuläget.

När folket får sin frihet, vilket alla är ense om att de kommer att uppnå, frågan är inte ens het i Israel, utan nu handlar det om vilka område som ska tillfalla vem.

Största spörsmålet är Jerusalem.

Knesset deklarerade 1953 att staden har varit, är och ska förbli huvudstad i Israel. Efter sexdagarskriget 1967 annekterades östra delen och slutligen förklarades det att hela Jerusalem ska vara landets säte.

Då las grunden till de nuvarande problemen i relationen mellan nationerna.

Ett Palestina utan Jerusalem är otänkbart för araberna. Troligtvis kommer man kompromissa ihop sig. I delningsplanen från 1947 var det tänkt att den heliga staden skulle ställas under en internationell administration.

Idag dominerar muslimerna de östra delarna, men bosättningar slås upp här och där i ett försök att göra hela staden judisk.

Folke Bernadotte (1895-1948) var son till en av Gustav V:s bröder, se bild nedan. Eftersom fadern hade gift sig borgligt, miste han arvsrätten och prinstiteln. Släkten fick dock använda grevetiteln.

Folke blev officer och största intresset var ridsport. Han umgicks flitigt med de kungliga, men levde mest ett obekymrat familjeliv ute på Djurgården.

Mannen blev ordförande i svenska Röda korset under andra världskriget. Främsta insatsen var aktionen med de vita bussarna som fraktade nordiska judar från olika koncentrationsläger till Sverige.

Med denna åtgärd överlevde 15.000 judar och kvinnor från ockuperade länder. Hårda förhandlingar med Heinrich Himmler, öga mot öga möjliggjorde att insatsen kunde genomföras i slutskedet av kriget.

Greven var ett skickligt sändebud, som på något vis lyckades att övertala en av Tysklands största judehatare, att rädda just de människor som mannen hatade mest.

Prestationen blev vida känd och Folke Bernadotte fick rykte om sig att vara en duktig diplomat. Han var med andra ord en respekterad man och accepterade erbjudandet från FN:s generalförsamling att medla i Palestinafrågan i maj 1948.

Tanken var att försöka få till stånd en union mellan folken, men Folke Bernadotte la fram sin handlingsplan där han ansåg att det skulle finnas två oberoende stater. Inbördeskriget rasade för fullt och medlaren insåg att en union inte längre var möjlig.

Delningsplanen skulle gälla.

Nu gällde det att hitta en bra kompromiss, hur de två nationerna skulle kunna existera sida vid sida, samt hur landet skulle delas upp mellan dem.

Greven lyckades dock inte att få FN:s generalförsamling att anta sitt nya förslaget.

Istället skrev han indirekt under sin egen dödsdom. Israel hade nog kunnat köpa det mesta, men aldrig att Jerusalem skulle ställas under en internationell adminstration.

Judarnas reaktion blev våldsam.

Folke Bernadotte hamnade i en situation där han ifrågasattes av alla parter i konflikten, även stormakterna som USA och Sovjet. President Truman svängde i opinionen och blev mer proisraelisk, mycket tack vare det stundande presidentvalet.

Greven mördades av Sternligan i Jerusalem den 17 september 1948, då hans konvoj blev utsatt för ett eldöverfall. Mannen som godkände handlingen var den framtida israeliska premiärministern Yitzahk Shamir, han syns på bilden under greven.

Jordfästningen ägde rum i Gustav Vasa kyrka i Stockholm samma månad. En kyrka undertecknad själv har bevistat i samband med en begravning, och upplevelserna där, gör att jag aldrig mer tänker sätta min fot i denna vackra helgedom igen.

Efterspelet till mordet blev ett fördömande från FN men inte mycket mer.

Utredningen var rena skämtet, brottsplasten undersöktes först ett dygn efter attentatet. Ny medlare blev amerikanen Ralph Bunche som lyckades förhandla fram en vapenvila mellan Israel och arabstaterna på Rhodos i Grekland.

För denna insats fick han Nobels fredspris 1950.

Den akuta krisen var löst, men palestinerna var utan land. I Osloavtalet som skrevs under 1993 lyckades man få parterna att erkänna varandras existens, samt så ett frö till den blivande staten Palestina, när PLO fick ta över Jeriko och Gaza.

Premiärminster Rabin fick även han Nobels fredspris tillsamman med Yassir Arafat 1994. Men statsmannen blev liksom Folke Bernadotte mördad.

Gärningsmannen var en judisk bosättare som sköt ner Yitzhak Rabin under ett valtal i Tel-Aviv 1995.

Mellanösterns historia är fylld med tragik. Fortfarande idag har inte den nya statsbildningen formellt erkänts i världen.

Men ska jag svara på frågan som ställdes i rubriken, så anser jag att undertecknad var i Palestina.

Lika befogat att judarna ska ha rätt till sitt land, ska även det andra folket ha det.

Jag har alltid varit och är en stor beundrare av staten Israel och deras fantastiska överlevnadsförmåga. Men nyckel till säkerhet ligger i samförstånd med grannarna och inte i att bygga höga murar.

Undertecknad ser inga svårigheter i att känna sympati för dessa två stater samtidigt.

Men jag skulle aldrig sätta mig på en "hjälpbåt" till Gaza och indirekt stödja Hamas. En av dessa svenskar som var med på fartyget, blev arresterad och fråntagen sitt årskort på Hammarbys fotbollsmatcher. Plastkortet kunde tydligen användas som ett vapen.

Bra beslut av israeliska armén. Hoppas Bajen inte ger honom ett nytt.

Jag tror att konflikten löses inom en snar framtid.

Själv blev jag stoppad av militären att gå in i den östra delen av gamla stan i Jerusalem, när de ansåg att stämningen där var för hotfull för oss turister. Vägen till Betlehem var också avstängd.

Som en solidaritetshandling publicerar jag Palestinas flagga här, och det får bli slutpunkten på berättelsen.

Men förresten, varför inte avsluta med ett passande citat.

"Du säger att du inte kan förändra världen - men vem ska då göra det"

Folke Bernadotte