tisdag 14 september 2010

Filmfestivalen i Cannes.





Cannes är framför allt känt för sin årliga filmfestival. men det var en engelsman som satte den på kartan, Lord Brougham upptäckte staden "på riktigt" 1834.
Förförd av kockens matkonster på ortens lilla hotell och de ljumma vindarna från havet, bestämde han sig för att bygga en villa här.
Sedan rullade det på av bara farten.
Idag är Cannes ett av Frankrikes mest omtyckta turistmål. Myndigheterna har även etablerat sig som en av Europas populäraste konferensstäder.
Längs boulevarden Croisette flockas besökarna.
Gatan är full med exklusiva restauranger och hotell. Här hänger de rika och kända människorna.
Nedanför ligger stranden.


Filmfestivalen invigdes 1946, och har pågått sedan dess. Det var en fransk minister som låg bakom idéen. I Italien fanns den berömda festivalen i Venedig, men fransmannen ville starta upp en egen som motvikt till den fasciststyrda.
Kriget bröt ut och ministern blev mördad.
När freden kom beslutade regeringen att man skulle inrätta en i Cannes. Starten blev tuff och konkurrensen med den etablerade i Venedig var för svår. Några år fick man lägga ner, när det saknades pengar.
Ledningen valde att skifta säsong, sedan 1951 hålls festen i andra halvan av maj.
Det blev succé.
Idag är tillställningen den mest prestigefyllda filmfestivalen i världen.
Alla stjärnor kommer hit. Arrangörerna behöver inte öppna plånboken längre för få dem till Franska Rivieran.
Filmbolagen står för omkostnaderna, när publiciteten är så stor och marknadsvärdet så högt.
Flera svenskar har plockat hem priser här, bland annat Ingmar Bergman (1918-2007), Bo Widerberg (1930-97) och Alf Sjöberg (1903-80).
Skandalerna har varit många, och upplevs vara en del av marknadsföringen.
Sveriges mest kända filmkritiker Nils Petter Sundgren har besökt evenemanget 40 gånger och beskriver att vid första festivalvisiten 1963, var allt en idyll, med kanske fyrtiotal filmer som tävlade och ungefär trehundra journalister, som var ackrediterade.
N
är han var där sista gången 2006, visades trehundrafemtio filmer utöver allt som marknadsförs på DVD. På plats fanns femtusen journalister och över femtiotusen turister.
Förr kunde man få en intervju med en stjärna väldigt lätt, idag omges de av pr-folk och livvakter. Skådespelarna är lika bleka som när de kommer till Cannes, som när de lämnar festivalen, att vara nere på den underbara plagen finns det varken tid eller möjlighet till.
Journalisterna puttas in i ett rum och får fem minuter att ställa frågor till filmstjärnan, så klart har någon gått igenom och godkänt dem i förväg.
Därför är de officiella presskonferenserna betydligt mer givande, där kan atmosfären ofta bli tätare och tonen fränare än i de styrda samtalen.
En rolig anekdot var när Nils Petter Sundgren intervjuade Aki Kaurismäki, en av undertecknads husgudar inom film.
Finländaren krävde att få öl innan, och sedan berättade mannen flera roliga och konstiga saker, som t.ex. att han går i skogen och pratar med träden mellan filmjobben, eller att i sin ungdom ha jobbat som diskare på två restauranger samtidigt i Stockholm.
Tur att inte alla ikoner omges med pr-folk och livvakter.
Avslutningsvis tänkte jag berätta om en fransk film som tävlade i festivalen 1953, dock vann den inga priser.
Semestersabotören är den svenska titel och filmen regisserades av Jacques Tati (1907-1982).
I mitt tycke en av världens roligaste filmer.
Fransmannen driver med folkets semestervanor, och man för följa Monsieur Hulot äventyr på en liten rekreationort vid Atlanten.
Humorn ligger inte i dialogen utan i bild och ljud, vilket gör att filmen liknar en klassisk stumfilm.
Regissören spelade huvudrollen själv.
Semestersabotören är den film i Sverige som har visats flest gånger på bio.
När jag besökte Cannes, skedde det på en grå vardag i januari, min plånbok tillåter inte en vistelse här under festivalveckorna.

Au Revoir fredrik
Slutligen ett boktips, "Inte bara bio" av Nils Petter Sundgren. Trots titeln har gubben ändå gjort över 10.000 biobesök.

Singapore Sling på Raffles hotell.


I Singapore hamnar de flesta turister någongång på stadens anrikaste hotell.
Jag och brorsan var inget undantag.
Etablissemanget är uppkallat efter statens grundare, sir Stamford Raffels (1781-1826).
Portarna slogs upp 1887 längs stranden, men med landvinningar ligger det 500 meter från havet idag.
Detta lyxhotell är ett av Sydostasiens mest mytomspunna f.d. kolonialhotell.
Kineserna fick inte vistas där förrän 1931.
Sista tigern i Singapore sägs ha skjutits här. Djuret ska ha legat under biljardbordet i baren och tryckt, när en engelsk officer sköt den.
Listan med kändisar och kungligheter, som har övernattat på hotellet är hur lång som helst.


När britterna kapitulerade till Japan 15 mars 1942, så överlämnades staden och över 80.000 soldater togs som krigsfångar.
Det värsta nederlaget i Storbritanniens historia, enligt Winston Churchill.
Japanska krigsledningen flyttade in på Raffles hotell och blev kvar till 1945.
En kort period efter kriget rekvirerades det igen av militär från Brittiska armén, som använde huset som ett transitläger för krigsfångar.
Sen började en lysande period för byggnaden.
År 1987 förklarades hotellet av staten att vara ett nationellt monument.
Idag är det ett av världens populäraste hak att övernatta på, och priserna är därefter.

Vi provade drinken Singapore Sling, som uppfanns i baren. Dyrt som fan, men kul att sitta i den koloniala miljön med takfläktar och mahognymöbler.
På bilden skålar jag med Noel, en irländare vi mötte på Tioman i Malaysia, som valde att hänga på mig och brorsan till Singapore.
Några år senare var jag här med kompis, och tänkte spara på den magra budgeten, genom att ta in en cola istället.
Men prisskillnaden var ringa.
Undertecknad minns att vi hade ungefär 100 kronor per dag och person, som skulle räcka till mat, boende och nöjen.
Nedan originalreceptet.
30 ml Gin
15 ml Heering Cherry Liqueur
120 ml Ananasjuice
15 ml Limejuice
7.5 ml Cointreau
7.5 ml Dom Benedictine
10 ml Grenadine
Samt ett stänk Angostura bitter.
Häll samtliga ingredienser med is i en shaker och skaka kraftigt. Garnera med en ananasskiva och körsbär.
Mvh Fredrik
www.raffles.com/

Morernas huvudstad Silves.



De arabiska folken i Nordafrika, ofta kallade morer, erövrade nästan hela dagens Spanien och Portugal på 8 år i början av 700-talet.
Al-Andalus, blev namnet som morerna gav sitt territorium på den Iberiska halvön.
De kristna behövde ungefär 800 år på sig, innan de hade tagit tillbaka sitt land.
Sista området var Granada, som föll 1492.
Perioden och arvet efter den islamska epoken är fortfarande närvarande. Allt från arabiska låneord i språken, inplantering av nya växter och grödor samt arkitekturen.
De berömda kakelplattorna som finns överallt är t.ex. ett minne från denna tid.
En intressant iakttagelse är att 5 miljoner av halvöns 7 miljoner invånare var muslimer på 1200-talet.
Inre söndring och ständiga maktkamper, var faktorerna som gjorde att riket föll. I kombination med att de kristna i norr gjorde tvärtom, att till slut enas.
Jag tänkte berätta lite om Algarves moriska huvudstad Silves.


Poeter beskrev staden som vackrare än Bagdad. Historiker ansåg den vara rikare än Lissabon.
Stora skepp kom upp för floden och lastades fulla med traktens citrusfrukter och kork. Handeln och välståndet var slående. Köpmän från hela Orienten och Medelhavet sökte sig hit regelbundet.
Silves blev arabernas viktigaste stad i Algarve.
Idag är den bara en liten sömnlös håla, som inte längre kan nås via floden. Den sinade för länge sedan, främst genom att vattnet används till konstbevattning.
Flera hårda strider stod om orten, som skiftade ägare ett flertal gånger.
Slutligen föll området för alltid till Portugal 1242.
Största moskén gjordes om till en kyrka.
Det som inte förstördes i beläggring 1189, rasade ihop i den stora jordbävningen, som drabbade landet 1755. Epicentret låg strax utanför kusten.
Men kvar finns en massiv borg, som ligger högst upp i staden.
Omgärdad av tjocka sandstensmurarna, som ger besökaren fina utkiksplatser. Byggnadsverket är Portugals bäst bevarade fästning från den moriska epoken.
Katedralen räknas som Algarves vackraste helgedom.
Idag bor det cirka 10.000 människor här. I stadsvapnet finns både kristna och muslimska figurer representerade. Se bilden högst upp.
Atmosfären präglas av att Silves är en liten avkrok i inlandet.
På gatorna syns mest äldre personer, ungdomarna flyttar till kusten och arbetar inom turistindustrin. Lugnet stördes av en påtänd hund som skällde en stund.
På flera tak hade storkar byggt fågelbon.
Nere vid gamla hamnen stod en halvt övergiven och förfallen bro från medeltiden. Akvedukten syns på bilden ovan, bakom min kusin Jonas och Mats.
Ett tut från bussen blev signalen att vi skulle vidare.
Men jag tillbringar gärna några timmar av mitt liv här igen.
Mvh Fredrik
http://www.cm-silves.pt/

Konstnären på Rügen.


Nu ska jag berätta historien om den tyska konstnären Casper David Friedrich (1774-1840), som faktiskt var svensk.
Född och uppvuxen i Greifswald, som tillhörde Svenska Pommern, blev mannen med tiden en av Tyskland mest älskade målare och en av romantikens mest berömda landskapstecknare.
Casper David Friedrich behöll sitt svenska medborgarskap, även när Svenska Pommern blev en del av Preussen.
Han valde att lämna sin hemstad för att studera på konstakademin i Köpenhamn.
Målningarna präglades ofta av vackra kustlandskap med klippor, gärna med skepp i bakgrunden och människor som studerar naturen i förgrunden.
Stilen känns igen på alla tavlorna.
Konstnären är en av undertecknats favoritmålare.
Under sommaren 1801 och 1802 besökte Casper David Friedrich Greifswald och Rügen. Där skapade han en mängd skisser som senare blev fullskaliga målningar.
En av dem syns ovan.
"Vad nya landskapsmålare ser i en cirkel på 100 grader när naturen granskas, försöker de okänsligt trycka ihop i en 45 gradig vision. Dessutom, det som är skilt från naturen, den yttre sfären, trycks ihop och översköljer ögat och skapar en ofördelaktig och ogynnsam effekt för betraktaren."
Casper David Friedrich
Målaren kunde plocka en klosterruin från ett ställe och sen måla in en bakgrund från en annan plats.
Det viktigaste var att skapa en dramatik och mystik i bilden.
"Konstnären ska inte bara avbilda det han ser framför sig, utan även det som han ser inom sig"
Casper David Friedrich
Tysken tillhörde den nya generation, som inte lät sig anställas av någon med pengar, utan valde istället att sälja sina verk på den fria marknaden.
Med tiden hamnade målaren i Dresden, där han gifte sig, slog sig till ro och slutligen dog.
Han utnyttjades hårt under nazisttiden.
Många av partipamparna tyckte målningarna visade det rätta Tyskland, och använde motiven i ett sätt att idealisera sitt drömsamhälle.
Detta gjorde att tavlorna för en tid blev lite obekväma.
DDR tryckte senare upp frimärken med hans bild på, så konstnären är nog förlåten nu.
I Sverige har en tavla inspirerat arkitekten Gunnar Asplund, när han skapade meditationslunden på Skogskyrkogården i Stockholm.





Landskapen på Rügen var en stor inspirationskälla, den norra delen vid Kap Arkona domineras av de vita kalkstensklipporna, som skjuter ut i havet.
I denna miljö vistades Casper David Freidrich väldigt mycket, och vi ville göra detsamma, få känna den där naturupplevelsen, som konstnären alltid verkade finna i sina tavlor.
Jag och kusinen Jonas samt några till, spatserade runt nedanför klipporna.
Undertecknad har besökt målarens födelsehus i Greifswald en gång.
Trångbodd med nio syskon, samt familjens tvålfabrik inrymd i bostaden, förstår jag att Casper David Freidrich längtade ut i naturen.
Konstnären såg dessutom dess själ.

Auf wiedersehen Per Johan Fredrik
www.caspar-david-freidrich-gesellschaft.de/

Böter i Zilina.

Stämningen var tryckt på rastplatsen utanför Zilina, kompisen Enrico åt mackor ur frukostpåsen, som vi hade fått av personalen på hotellet i Kosice på morgonen.
Det var lunchtid och båda var fortfarande lika förvånade över trafikbrottet Enrico hade bötfällts för inne i staden.
Han var irriterad och besviken över att ha begått sin första lagöverträdelse vid en ålder av närmare 50 år.
Undertecknad som är vän av ordning, oroade sig om detta var ett trendbrott.
Zilina är Slovakiens femte största stad med cirka 90.000 invånare.
Vi skulle in med bilen i stadskärnan, och letade efter en parkering bland den röriga trafiken av trådbussar, bilar och cyklister.
Men for runt utan att hitta någon.
Plötsligt blev bilen invinkad av polisen, som visade en lapp, den skulle förklara det förmodade trafikbrottet. Bötfällda direkt på platsen, 20 Euro, som säkert åkte rakt ner i fickan på den ärliga polisen.
Hoppas att konstapeln delade med sig till sina kollegor och köpte bullar för pengarna till fikat.
Visst, vi fick kvitton som kan ses längst ner. Men det skulle vara intressant och kolla upp om pengarna redovisades för myndigheten.
Hade jag tid och ork, så skulle undertecknad ha skrivit till Slovakiens ambassad och bett dem kolla upp saken lokalt.
Korruptionen är mest utbredd i gamla öst, när det gäller att kränga pengar av utländska turister.


Anledningen till att vi skulle hit, var för att undertecknad ville se en staty av Andrej Hlinka (1864-1938). Dessutom ska staden vara ganska vacker.
Mannen är oerhört omstridd, men räknas av många slovaker som nationens fader.
Prästen var aktiv i att försöka frigöra landet från dubbelmonarkin, samt försökte stoppa Ungerns hårda assimileringspolitik, som helt enkelt gick ut på att förbjuda invånarnas språk och kultur.
Bosatt i sin födelsestad Ruzomberok några mil öster om Zilina, för övrigt känd som Slovakiens stinkhål.
Floden som flyter där, ansågs biologiskt död på 1980-talet.
Även om de värsta fabrikerna är stängda idag, så får Ruzomberok fortfarande leva med detta epitet.
Det är en nergången stad som möter besökaren, och folk flyttar gärna härifrån om de får chansen. Enda glädjeämnet är det lokala fotbollslaget MFK Ruzomberok, som vann den slovakiska ligan och cupen 2006.
När vi for igenom orten, lämnade den inga bestående intryck.
Jag måste flyta ut lite till och berätta om skådespelaren Peter Lorre (1904-69), som också är född här.
För de flesta svenskar är mannen känd för sin biroll i Casablanca, men största rollen anses var i Fritz Langs film M.
Där han spelar en seriemördare.
Uppväxt i en tyskspråkig familj. Utbildad banktjänsteman, men valde att studera till skådespelare i Wien och gjorde sin scendebut i Zürich.
Vid 21 års ålder flyttade Peter Lorre till Berlin och arbetade som teaterskådespelare, innan Fritz Lang upptäckte honom.
När Adolf Hitler kom till makten blev mannen personligen varnad och tvingades att fly till Hollywood.
Propagandaministern Joseph Goebbles tog över filmindustrin, och alla utlänningar samt judar, som var verksamma i den kastades ut.
Peter Lorre var både utlänning och jude.
En väldigt personlig händelse som skådespelarens dotter råkade ut för, var att hon blev slumpartat utvald av två seriemördare, men de dödade inte henne, när männen fick veta att hon var Peter Lorres dotter.
Anledningen var just att de beundrare hans rolltolkning i filmen M.
Andrej Hlinka fängslades flera gånger, men efter första världskriget kom folket ur Ungerns klor, men blev intvingade i en annan union istället, med tjeckerna.
Tjeckoslovakien var dock en av få fungerande demokratier under mellankrigsperioden i Centraleuropa. Prästen kritiserades ofta för att vara nationalist och att inte respektera demokratin.
Invald i parlamentet i Prag för slovakiska folkpartiet, gjorde han alla lagliga ansträngningar som gick för att försöka lösgöra sitt land.
Det var tyskarna som gav honom möjligheten.
I Zilina kom de olika slovakiska partierna överens om att nyttja den autonomi, som presidenten Edvard Benes hade gett dem, i samband med Nazitysklands övertagande av Sudetenlandet från Tjeckoslovakien, och istället bli en självständig stat.
Strax efter avled Andrej Hlinka.
Efterträdaren var en annan präst Jozef Tislo. Han uppkallade den fascistiska beväpnade rörelsen efter honom, Hlinkagardet.
Under kommunisttiden var Andrej Hlinka stämplad som en religiös fascist, och allt som rörde honom var totalt förbjudet.
Idag hyllas mannen med statyer och gator över hela landet, bysten ovan finns i Presov.
Många köper hans kamp för Slovakiens frigörelse mot det svåra förtrycket de utsattes för av sina grannar.
Men baksidan blev den nationalism som blommade ut under andra världskriget, och samarbetet med nazisterna.
I huvudstaden Bratislava visas en pjäs om prästens liv på Nationalteatern.
Fortfarande är Andrej Hlinkas kropp borta.
Den försvann efter andra världskriget och är troligtvis gömd bland andra skelett i kryptan i Sankt Martin kyrkan i huvudstaden.




Efter att ha tuggat upp mackorna och äpplet fick vi nya krafter och kunde resa vidare.
Måltiden sköljdes ner med apelsinsaft, som verkar vara den obligatoriska drycken till frukost i Östeuropa.
Rastplatsens bord lämnades över till andra resenärer.
Intermezzot i Zilina var lagt åt sidan.
Men undertecknad var förstås noga med att bevaka kompisen, så att inte Enricos brottsliga karriär fortsatte.
Mvh Fredrik
www.zilina.sk/en/

torsdag 9 september 2010

Riket Kurland i Lettland.


Hertigdömet Kurland bildades 1561, och var en feodalstat inom Polsk-litauiska samväldet. De tyskspråkliga adelsmännen var den styrande klassen.
Rikets huvudstad var Mittau, dagens Jelgava i Lettland. Idag återstår inte mycket från den tiden, då staden blev den mest förstörda av alla tätorter i Lettland under andra världskriget.
Nu ska undertecknad berätta historien om det vackra barockslottet, som den berömda arkitekten Bartolomeo Rastrelli lyckades bygga i denna landsända, som inte ens tillhörde Ryssland.
Det börjar med att Peter den stores brorsdotter Anna (1693-1740) gifter sig med hertigen av Kurland 1710. Ett sätt att öka ryssarna inflytande på polsk territorium.
Ännu var Ryssland utan etablerad kust vid Östersjön.
Visserligen hade Sankt Petersburg grundats 1703. Men i våtmarksområdet var det mer kaos än ordning, och vi svenskar hade fortfarande chansen att ta tillbaka vårt Ingermanland, som det hette i Sverige.
Annas rådgivare och älskare var en balttysk baron vid namn Ernst Johan von Bühren (1690-1772) och han syns på bilden ovan.
Mannens äventyrliga liv under sju ryska tsarer är ett bevis på den kosmopolitiska anda som rådde länge i Europa. Ryskan blev tsaritsa 1730, och tysken blev den som egentligen styrde över Ryssland.
De hårdhänta metoderna, samt en utbredd korruption gjorde honom synnerligen impopulär hos ryska adeln.
Alla visste att balttysken var Annas älskare.
Baronen fick också överta hertigdömet Kurland 1737, när ryskans make dog.
Nu skulle ett mer ståndsmässigt slott byggas, och tsaritsans beordrade ner stjärnarkitekten till Jelgava.
Inte nog med att det skulle byggas ett stadsslott, även ett komplett sommarpalats med stor park skulle uppföras i Rundale, som ligger några mil längre bort.
Det är en annan historia, som jag återkommer till i ett eget inlägg.
Flera tusen livegna bönder flyttades hit för att bygga hertigens nya bostäder.




När Anna insjuknade och dog 1740, såg adeln till att göra en statskupp.
Efterträdaren Ivan VI sattes i olika fängelser och mördades slutligen i en borg vid Ladogas strand. Nu kom Peter den stores dotter Elisabeth (1709-63) till makten 1741.
Hon var måttligt förtjust i Ernst Johan von Bühren.
Baronen fängslades först, men sen fick mannen leva i exil öster om Moskva. Slottsprojekten avstannade.
Bartolomeo Rastrelli återkom till Sankt Petersburg och byggde vidare på tsarernas palatser istället.
När den kvinnliga regenten dog 1763, blev nästa härskare också av samma kön. Den tyska prinsessan Katarina II, född i dagens Szczecin i Polen.
Hon vurmade för sin landsman och lät honom återfå sitt rike.
Dessutom beordrades den italienska arkitekten tillbaka till Jelgava och Rundale.
Nu blev slotten äntligen färdigställda.
Men hertigen blev tvingad efter något år, att abdikera till sin son, som blev Kurlands sista regent.
År 1795 övertog Ryssland området och köpte ut sonen.
Ernst Johan von Bühren ligger i palatsets krypta i en rikt dekorerad tennkista tillsammans med alla de övriga härskarna över Kurland.
En av dem som fann sin sista vila här är Louise Charlotte von Brandenburg (1617-76), hustru till en av hertigarna. Hon var kusin till drottning Kristina och mormor till vår kung Fredrik I (1676-1751).
Valvet har plundrats flera gånger av soldathopar som slagit sönder kistorna för att hitta smycken, första besöket stod svenska soldater för när de stormade ner i källaren på våren 1705. Se bilden nedan.
Stadslottet förstördes under andra världskriget, men återuppfördes av Sovjetunionen.
Idag är ett jordbruksuniversitet inrymt i lokalerna, och här vandrade jag runt en stund bland alla studenter.

Esperantons skapare föddes i Bialystok.

Vi kom från Masuriska sjöområdena i nordöstra Polen. Slätten öppnade upp sig. Där låg Bialystok.
Kompisen hade varit här tidigare, och då bott på ett nergånget motell utanför staden. Undertecknad blir ständigt påmind, om de saftiga fläskkotletterna som han fick till frukost.
Nu skulle vi istället inkvartera oss på ett lite bättre hotell inne i centrum. Problemet var hans karta, som saknade all nödvändig information.
Men tack vare några vägnummer lyckades undertecknad lotsa oss rätt.
Grundad på 1300-talet, växer Bialystok till sig långsamt, och blev bortgiven av Napoleon, som gåva till Ryssland 1807. Under detta årtionde expanderar orten kraftigt, och drar till sig mycket judar.
Innan första världskriget är 6 av 10 invånare av judisk börd. Förintelsen går hårt åt det prövade folket, många dör i det provisoriska gettot, men de flesta gasas ihjäl i Treblinka och Auschwitz.
Endast ett 100-tal överlever av de 63.000 judar, som fanns där innan andra världskriget.
Undertecknad ska berätta om en judisk person, som föddes i Bialystok.

Ludwig Zamenhof (1859-1917) växte upp här. Han var en rysk-judisk ögonläkare och skapare av det internationella språket Esperanto.
Mannen bekymrade sig tidigt över hur mycket konflikter, som uppkom mellan olika befolkningsgrupper, tack vare att de inte talade ett gemensamt språk.
Redan som nittonåring hade han skrivit ihop sitt verk, men valde att inte publicera det. Efter medicinstudier, började Ludwig Zamenhof att arbeta som ögonläkare.
Under den perioden bearbetades språket ytterligare och boken publicerades 1887. Titeln blev;
"Doktoro Esperanto. Lingvo internacia - Doktor Hoppfull, internationellt språk."
Dottern besökte Sverige 1932, i samband med en Esperantokonferens.
Hon dog senare i Warszawagettot 1942.


Lite svenskanknytning finns det också, när skådespelerskan Izabella Scorupco är född i staden. Modern är utbildad psykiater, och verksam på mitt sjukhus.
Slutligen lite om Bialy.
En bagel från Bialystok, som är väldigt populärt bland judarna i New York. Emigranter från trakten tog med sig receptet till Nya världen.
Tyvärr missade undertecknad att smaka på brödet. Men nästa gång New York besöks, ska jag till bageriet Kossar's Bialys på nedre Manhattan.
Förväntningar är stora, detta ska bräcka min kompis fläskkotletthistoria.
För övrigt är Bialystok en typisk mellanstor polsk ort. Hit kommer man bara, som ett stopp på vägen till något mer sevärt.
Vi skulle till renässanspärlan Zamosc, och behövde någonstans att sova.

Sin dobre Fredrik
www.kossarsbialys.com/