I min engelskspråkiga guidebok står det att orten är okej, om man står ut med skrikande på tyska. Det är troligtvis Wiendialekten som hörs, när Piestany ligger endast 120 km från Österrikes huvudstad. Jag har aldrig haft något emot tyska språket, utan tvärtom det pratas hellre än bra. Rent objektivt är kunskaperna rejält bristande, men vägs upp av undertecknads stora passion för tungomålet. Spastaden ligger på bekvämt avstånd från Bratislava. Storhetstiden inföll under slutfasen av Österrike-Ungerns sista glansår, före första världskrigets utbrott. Att fara på hälsoresor var på modet i hela Europa, och Piestany var Slovakiens populäraste rekreationsort. Förmögna från Wien, Budapest åkte regelbundet upp hit. Arvet från epoken är det vackra jugendhotellet Thermia Palace, invigt 1912. Hotellet är fortfarande Slovakiens enda femstjärniga etablissemang. Andelen utländska besökare har alltid varit hög. Många celebriteter har kurerats sig här, t.ex. Ludwig van Beethoven (1770-1827), som var en flitig gäst. Dennes berömda nionde symfoni kallas även för Europahymnen och antogs som EU:s nationalsång 1985. De flesta har hört melodin, men få vet att det var den tyske kompositören som skrev den. Vår svenska författarinna Selma Lagerlöf har också hämtat kraft i stadens varma bad. Under kommunisttiden förstatligades allt. Nya betongbyggnader kompletterade de tidigare vackra och anrika inrättningarna. Nu fick överklassen stå tillbaka för arbetarna, som skickades hit om de var lojala med nya statsledningen. Till och med bron återuppbyggdes för oss arbetare, så att vi skulle få möjligheten att stärka vår hälsa. Nedan syns en stolt undertecknad pekandes på sin klasstillhörighet. Nu skålade man för Sovjetunionen och det pågick fram till 1989. Efter att Slovakien brutit sig ur Tjeckoslovakien 1993, har Piestany blommat upp igen, och nu kan man höja sitt glas för allt möjligt, förutom Tjeckien. Slovaker har ett enormt mindervärdeskomplex gentemot sin västra granne. Staden är en härlig mix av det gamla med borgliga byggnaderna och de kommunistiska hotellkolosserna, med en härlig ljudkuliss av slovakiska, tyska och andra språk. Återkommer undertecknad hit, ska det inkvarteras på Hotell Jalta. Nu ska jag berätta om två historiska anekdoter, som har inträffat här.
Under första världskriget träffades de tre allierade Karl I av Österrike-Ungern, Wilhem II av Tyskland samt Ferdinand I från Bulgarien på Thermia Palace. Målet var att diskutera krigsstrategier. Dessutom passade man på att kurera sig lite. Resultatet blev inte direkt lysande för dem. Länderna förlorade konflikten och regenterna blev senare avsatta och dog i exil. Om de lyckades med att gå ner lite i vikt vet jag inte, troligtvis inte, när kungamöten brukar förknippas med mycket mat och dryck. Tsaren av Bulgarien (1861-1948) livsöde, tänkte jag passa på att berätta lite mer om. Han föddes som prins i Sachsen-Coburg-Gotha, och är faktiskt släkt med Carl XVI Gustaf, vars mor var prinsessa i samma rike. Ferdinand I utsågs till regerande furste av det autonoma Bulgarien 1887. När landet blev självständigt från turkarna 1908, blev tysken tsar. En titel som har burits av nationens medeltida härskare. Men den nya regenten blev aldrig populär. Ett skäl var att han behöll sin katolska tro. Ett annat var slitningarna med Ryssland, som var Bulgariens traditionella allierade och slaviska bröder. Ferdinand I valde istället att knyta upp sitt rike med Tyskland och Österrike-Ungern. Balkankrigen 1912-13, medförde att Bulgarien fick en gräns mot Egeiska havet. Men landet förlorade kontrollen över Makedonien. Största vinnaren var Serbien, som tog en bra bit av Balkan från Osmanska riket till Österrike-Ungerns stora sorg. Att ett slaviskt folk kunde frigöra sig från ett imperium, väckte förhoppningar hos den stora slaviska minoriteten i dubbelmonarkin. Här såddes fröet till första världskriget. Tsaren är annars mest känd för sitt stora frimärksintresse, och att han var bisexuell. Det var resor till Capri titt som tätt, där mannen levde ett utsvävande liv med unga italienska pojkar. I machokulturens Balkan var detta ett problem. Folk försökte utnyttja situationen, men det blev misslyckandet i kriget som fällde Ferdinand I:s öde. Efter första världskriget abdikerade han och sonen Boris III (1894-1943) fick ta över. Fadern dog senare i dåvarande Västtyskland på sitt födelseslott i Coburg. Boris III blev giftmördad på order av Adolf Hitler. Troligtvis för att han inte ville delta i kriget på östfronten mot Sovjetunionen. Simeon (1937-) blev Bulgariens sista tsar. Efter kommunismens fall återkom han och var premiärminister i landet 2001-05. Nu över till den andra historiska anekdoten, som inträffade 1987. Ett av världens längsta och största ishockeyslagsmål skedde här under juniorvärldsmästerskapen i ishockey mellan Kanada och Sovjetunionen. På engelska kallas händelsen för the Punch-up in Piestany. Kanada hade chansen att säkra guldet vid vinst, medans ryssarnas möjlighet redan var borta. Turneringen präglades av det kalla krigets sista år, där dessutom rivaliteten var extra stor mellan länderna, när båda nationerna också gjorde anspråk på att vara världens bästa ishockeyland. I andra perioden bröt bråket ut, som ingen kunde stoppa. Efter 20 minuter släcktes ishallen ner. Båda lagen blev diskade, och tack vare det vann Finland sitt första guld. Sverige fick ett brons. Spelarna förbjöds att delta på avslutningsbanketten. Sovjetunionen avskedade ledningen, medan kanadensarna mottogs som hjältar i hemlandet. Ulf Dahlen blev uttagen i All-star laget tillsamman med finska målvakten Markus Ketterer, som senare vann SM-guld med Färjestad. Slovakiens största ishockeyspelare är Peter Stastny, som hoppade av 1980 och blev en av NHL:s största stjärnor under hela 1980-talet. Han var den första nykomlingen i ligans historia, som gjorde över 100 poäng i debutsäsongen. Totalt blev det 1.239 poäng på 824 matcher i NHL. Peter Stastny har även spelat för tre olika nationer, Tjeckoslovakien 1976-79. Kanada 1984, samt i OS 1994 för Slovakien. Idag representerar han sitt hemland, som politiker i Europaparlamentet.
Avslutningsvis lite om mitt fantastiska hotell, beläget på gångavstånd från centrum. En riktig betonglåda byggd på 1960-talet för mina slovakiska arbetarkompisar. I huset fanns allt, en bar, restaurang och ett bibliotek att bilda sig i mellan öldrickandet. Ute på tomten låg en gammal luggad minigolfbana, och en liten uppblåsbar pool. I priset ingick även en påse schampo och en futtig rosa öststatstvål. Ovan syns en sliten undertecknad, som tar igen sig i en ännu mer sliten fåtölj utanför rummet. Till frukosten fanns också härliga sockrade efterrätter. Enda missen var saknaden av bacon. Något jag tyvärr har vant mig med, att det nästan alltid numera uteblir på de flesta hotellfrukostar. Från högtalaren ljöd trallvänlig jazz. Många av gästerna var äldre pensionärer. Atmosfären var hur kul som helst. Mvh Fredrik www.piestany.sk/
