Jag och
brorsan kom från Kina och gick över gränsen vid
Shenzen till
Hong Kong. Sedan var det bara att ta tunnelbanan ner till
Kowloon som är en halvö mitt emot
Hong Kong ön.
Av någon anledning tog vi in på
Chungking Mansions, ett ökänt hus i staden.
I denna mastodont byggnad brinner det alltid minst en gång per år och ju högre upp du bor, desto billigare är priserna på rummen.
Vi hamnade ganska högt upp. I fastigheten vistas även vanliga boende, ingen vet hur många, men de är tusentals.
Det finns även illegala fabriker, så rycker man upp en dörr, kan det vara en liten fabrik där det sitter människor och syr skjortor.
Vi fick inte se rummet, för det var inte tillgängligt ännu, enligt ägaren och när vi frågade hur man skulle göra om det började brinna, tyckte han att man skulle hoppa ut genom
toafönstret. Enligt oss skulle man landa fem meter längre ner på en avsats och därifrån skulle det inte gå att komma någonstans, men det höll inte kinesen med om.
Nog om det, vi bestämde oss för att det skulle bara bli en natt här, för att nästa dag hitta något bättre ställe.
När vi går ut på kvällen, springer jag och
brorsan ihop med två norrmän runt hörnet som vi hade träffat uppe i
Peking och de hade sällskap av en kvinna.
Hon trodde inte att jag och min bror var bröder och norrmännen skämtade med, så tjejen blir mer och mer misstänksam mot oss.
När undertecknad föreslår att vi skulle gå upp till vårt rum och hämta en flaska starkt som alla kunde dela på, så hänger de med.
Jag och
brorsan har inte sett rummet eftersom det inte var ledigt innan och in i
skrymslet där ägaren har ställt våra saker står en liten dubbelsäng.
Kvinnan bara skakar på huvudet och tyckte väl att hon fått det bekräftat att vi inte var bröder utan något annat.
Norrmännen skrattade och jag och min bror var mest förvånade.
Jag och brorsan kom från Kina och gick över gränsen vid Shenzen till Hong Kong. Sedan var det bara att ta tunnelbanan ner till Kowloon som är en halvö mitt emot Hong Kong ön. Av någon anledning tog vi in på Chungking Mansions, ett ökänt hus i staden. I denna mastodont byggnad brinner det alltid minst en gång per år och ju högre upp du bor, desto billigare är priserna på rummen. Vi hamnade ganska högt upp. I fastigheten vistas även vanliga boende, ingen vet hur många, men de är tusentals. Det finns även illegala fabriker, så rycker man upp en dörr, kan det vara en liten fabrik där det sitter människor och syr skjortor. 
Vi fick inte se rummet, för det var inte tillgängligt ännu, enligt ägaren och när vi frågade hur man skulle göra om det började brinna, tyckte han att man skulle hoppa ut genom toafönstret. Enligt oss skulle man landa fem meter längre ner på en avsats och därifrån skulle det inte gå att komma någonstans, men det höll inte kinesen med om. Nog om det, vi bestämde oss för att det skulle bara bli en natt här, för att nästa dag hitta något bättre ställe. 
När vi går ut på kvällen, springer jag och brorsan ihop med två norrmän runt hörnet som vi hade träffat uppe i Peking och de hade sällskap av en kvinna. Hon trodde inte att jag och min bror var bröder och norrmännen skämtade med, så tjejen blir mer och mer misstänksam mot oss. När undertecknad föreslår att vi skulle gå upp till vårt rum och hämta en flaska starkt som alla kunde dela på, så hänger de med. Jag och brorsan har inte sett rummet eftersom det inte var ledigt innan och in i skrymslet där ägaren har ställt våra saker står en liten dubbelsäng. Kvinnan bara skakar på huvudet och tyckte väl att hon fått det bekräftat att vi inte var bröder utan något annat. Norrmännen skrattade och jag och min bror var mest förvånade.
