Fotbollskväll i Rom.

Vi ville se Lazio mot Milan. Det blev en omständlig procedur att införskaffa biljetterna.

Gänget gick till lagets klubbaffär, och förköpte dem. Här blev man tvungen att visa passet. Plåtarna fick hämtas dagen efter, som var matchdagen.

Lennart passade på att inhandla en stor flagga som han gladligen viftade med inne i Rom. De flesta fansen bor i landskapet Lazio, och inte inne i staden.

I själva Rom, håller nästan alla uteslutande på Roma. Det är en hård rivalitet mellan klubbarna.

Hasse oroade sig för eventuella påhopp från romafans, men det kom inga. Lennart var cool, och viftade på med sin fana.

Efter detta kunde vi i lugn och ro äta lunch. Hasse kände sig lättad när Lennart slutligen hade rullat ihop flaggan.

Lazio bildades år 1900. Klubben valde att spela i himmelsblått och vitt. Detta som en hyllning till de återuppståndna olympiska spelen 1896 och antika Grekland.

Emblemet pryds med den romerska örnen. Klubben är starkt förknippad med högerextrema krafter.

Under en period fanns det en spelare som öppet hyllade fascismen, genom att göra den romerska hälsningen som målgest.

Ofta betraktas Lazios matcher med hög riskfaktor när de spelar på bortaplan. Särskilt i södra Italien.

Laget har vunnit Serie A vid två tillfällen, 1974 och år 2000. Den senaste ligatiteln togs med en svensk tränare, Sven-Göran Eriksson.

Mannen vann flera internationella titlar med dem. Signor Eriksson må vara förlöjligad i England. Men här möts han fortfarande med respekt och beundran.

Idag spelar Lazio på Olympiastadion i Rom. Arenan tar 85.000 åskådare. På matchen, som vi trodde skulle bli fullsatt, kom det bara 40.000 åskådare.

Sällskapet var ute i god tid. Eftersom våra namn var tryckta på biljetterna med passnumren, blev alla tvungna att ta med sig passen.

Två i gänget fastnade på en frisörsalong och lät sig rakas för 500 kr per person. Den ena köpte dessutom ett rakset för 5.000 kr. Så det blev ilfart till Olympiastadion där de mötte upp oss.

På arenan var det noll koll, vi kom in på fel sektion, behövde aldrig visa passen utan räckte bara fram biljetterna.

Vakterna och polisen verkade helt ointresserade av oss. Det är så typiskt Italien.

Det var bra drag på läktaren. Milan hade en liten högljudd skara fans som skrek hela matchen. Vi bidrog med Lennart, som viftade febrilt med sin flagga.

Trots att matchen blev ett fiasko för hemmalaget, gav inte fansen upp. Även Lennart kämpade på.

Milan krossade Lazio med 5-1.

Efter matchen blev det problematiskt att ta sig hem, då tunnelbanan hade slutat gå. Halva gänget hoppade snabbt in i en taxi.

Vi andra tog en buss som slutligen kom fram till centralstationen, där gruppen bodde i närheten. Men innan dess, hade chauffören gasat och bromsat sig häftigt fram genom halva Rom.

Man var rätt åksjuk när vi klev av bussen. Gänget avrundade kvällen med lite vin på en lokal krog. Dagen efter skulle alla upp tidigt.

Min sista tanke innan jag somnade var om de hade börjat med ackordslöner för busschaufförer här nere. Det kändes som kroppen fortfarande gungade när jag skulle sova.

Sista bilden är tagen tidigt på måndagmorgon när vi väntar på flygbussen som ska ta oss till Ciampino. Den är Roms minsta flygplats.

På vägen ut passeras Albanobergen, som har ett område i Stockholm uppkallat efter sig. Den största staden heter Frescati, och har namngett platsen där huvudstadens universitet ligger.

Efter Gustav III:s resa till Italien åren 1783-84 fick flera platser i Stockholm namn med italienska förebilder. Landet var högsta mode och vår solkung ville passa på att försköna rikets huvudstad med lite italiensk klingande namn.

Avslutningsvis bifogas en video från matchen, där vi syns någonstans på läktaren.

Arrivederci Fredrik

www.sslazio.it/cms/view/

Här nedan visas den excellenta videon från matchen.

Medborgarhuset i Prag.

Prag är fullt med vackra byggnader, det finns ett överflöd av dem. Det spelar ingen roll vart man befinner sig, överallt i innerstaden omges besökaren av vackra hus.

Om man vandrar till gamla stan från Vaclavplatsen, kommer du fram till det gamla kruttornet. Ett högt och mäktigt torn i gotisk stil.

Sänks blicken och tittas det lite till vänster finner man Medborgarhuset.

Fastigheten är den vackraste byggnaden i Prag, i mitt tycke och uppfördes år 1901 för den tysktalande överklassen.

Detta blogginlägg ska handla om Medborgarhuset.

Prag hade flera språkstrider från mitten av 1800-talet till kejsardömet Österrike-Ungerns fall 1918. Förvaltningsspråket var tyska, medans majoriteten av Prags befolkning talade tjeckiska.

Endast 15% av stadens invånare hade tyskan som sitt modersmål, däribland den berömda författaren Franz Kafka.

Högst upp på Vaclavplatsen ligger Nationalmuseet, som var starkt förknippat med tjeckerna. Som motvikt byggdes Medborgarhuset.

Detta hus skulle vara ett centrum för tysk kultur. Det finns en stor teater där inne och flera restauranger och barer.

Längst ner i källaren ligger den mytomspunna amerikanska baren. Baren fick sitt nuvarande namn när landet blev självständigt 1918.

Här satt den internationella journalistkåren och skrev sina artiklar när dåvarande Tjeckoslovakien övertogs av tyskarna 1939.

Under kommunisttiden förföll fastigheten och renoverades upp när Tjeckien blev självständigt igen.

Det kostade stora belopp att återställa Medborgarhuset i sin forna glans.

Nu skulle det smakas på ölen, tyvärr har de bara flasköl i amerikanska baren, så vi gick till lokalen bredvid.

Alla fick fatöl. I Tjeckien ska man endast dricka fatöl, den är så gudomligt god här.

Hela lokalens inredning, liksom byggnaden går i jugendstil. Även lamporna och plattorna som du ser nedan på bilderna följer den.

Kaklet med nyckelpigorna är otroligt häftigt.

Det finns inte mer att berätta. Har du vägarna förbi, gå i så fall ner i källaren och drick en öl.

Mvh Fredrik

www.praha.eu/

Mr Fish i Marmaris.

Jag och min kusin Jonas var på en vecka semester i Turkiet. I närheten av vårt hotell i Marmaris, fanns en lokal researrangör. Han hette Mr Fish. Denna man lovade oss guld och gröna skogar.

Alla resorna och utflykterna var av högsta kvalité, i alla fall enligt honom.

Mr Fish hade ett enormt munläder, och kunde pladdra på flera språk vilket mannen mer än gärna gjorde.

Vi passerade ofta butiken på vår väg ner eller tillbaka från stranden. Mr Fish försökte alltid fånga vår uppmärksamhet genom att pracka på oss det ena efter andra mer lockande erbjudandet. Men vi höll emot.

Han kändes "lite oseriös", men av någon underlig anledning köptes en båtutflykt. Enligt Mr Fish, var detta ett mycket bättre skepp än alla de andra. Man skulle få dricka hur mycket sprit och öl vi ville.

För att inte nämna maten, som enligt honom skulle vara en stor buffé. På något sätt ångrade vi oss, men det kändes dumt att backa ur. Samtidigt blev jag lite nyfikna på hans resor.

När jag och kusinen var uppe i bomullsbergen med vår researrangör, träffade vi några tjejer som hade åkt dit med Mr Fish bolag. De var kraftigt missnöjda. Han hade trängt ihop sällskapet i en minibuss.

Detta fick mig att undra över den kommande båtutflykten.

Nere i hamnen låg vår superbåt, men den tycktes se mindre ut än alla andra fartyg som företog denna utflykt.

Det stämde nog, för solstolarna var tätt ihoptryckta. Alla fick inte plats där uppe utan många fick sitta på nedre däck i skuggan.

Spriten var hårt ransonerad. Billig turkisk sprit som portionerades ut i plastmuggar, likaså med ölen som de skvätte upp lite då och då.

Det var badstopp här och där. I dessa vatten låg den turkiska flottan 1522 och inväntade order från sultanen att angripa Rhodos. Ön var en av få kristna stater i regionen. Marmaris var baslägret för denna stora expedition, som fick ett segerrikt slut för turkarna. Johanniterorder kapitulerade och lämnade Rhodos.

Efter baden såg alla fram emot den "stora" buffén. Vi var inte förvånade, när den bara bestod av grillat kött med ris på en papptallrik.

Folk var irriterade, men vi skrattade bara. På hemvägen blev besättningen lite mer generösa med spriten för att dämpa gästernas missnöje.

Ett par från Ljungby som åt med oss, åkte den här resan för att få fri tillgång till spriten.

Vi blev inte överraskade. När mannen berättade att de åker till samma resmål på Kanarieöarna varje år, för då hittar man till spritbutiken.

Väl hemma på hotellet sprang vi på Mr Fish, som undrade om resan. Jag och min kusin Jonas sa att den var fantastisk. Mr Fish såg jättenöjd ut.

Vi ville inte förstöra hans illusioner. Men faktum är, att resan var värd sina pengar.

För det var ett skådespel att se alla missnöjda turister som skulle proppsa på att få lite mer av den billiga inhemska spriten.

Mvh Fredrik

www.wikitravel.org/en/Marmaris/

Katedralen i Amiens.

Efter att ha lämnat Normandie, tog bussen oss hit. Amiens är en mellanstor fransk stad, som har spelat en obetydlig roll i franska historien.

Ofta blir man förknippad med stora fältslag som har stått här flera gånger mellan tyskar och fransmän.

Alla dessa slag har tyskarna vunnit. Allt i från det tysk-franska kriget 1870-71 fram till deras invasionen av Frankrike i början av andra världskriget.

Amiens har förstörts många gånger. Sist var det den amerikanska luftflottan som la större delen av staden i ruiner. Det mesta av byggnaderna går i tråkig efterkrigsarkitektur.

Men här finns Frankrikes största gotiska katedral.

Kyrkan påbörjades på 1200-talet och tog endast tjugo år att färdigställa. Dess mittskepp har en invändig höjd av 42 meter, Notre Dames i Paris är endast 32 meter.

Att denna katedral är störst och varför, fick jag ingen klarhet i. Guiden pratade dålig engelska med stark fransk brytning.

I alla fall, den är väldigt vacker och väl värd ett besök. Min pappa som jag åkte med, verkade lika imponerad.

Eftersom vi båda rökte på den här tiden, fick vi även en välkommen rökpaus utanför kyrkan.

År 1981 sattes kyrkan upp på UNESCO:s världsarvslista.

Resan gick vidare. Vi var på väg till Tyskland via Belgien som passerades utan stopp.

I Hagen skulle vi övernatta. Men det var en lång färd dit, som drog ut på tiden, när det bildades långa köer på autobahn p.g.a. många olyckor.

Mvh Fredrik

http://www.amiens.fr/

Korven smakar bra i Frankfurt.

På stadens flygplats har jag tillbringat 15 timmar en gång. Då var tanken att åka in till stan, men vi var panka och fick lägga oss på sofforna istället. Vi mellanlandade från en långresa i Asien.

Men nu kom chansen att se Frankfurt am Main, när jag åkte hit på en fotbollsresa.

Orten är Tysklands ekonomiska centrum. Här har även Europeiska centralbanken sitt huvudsäte, ECB. Metropolen har spelat en stor roll i den tyska historien.

I Frankfurt am Main kröntes den tysk-romerska kejsaren från mitten av 1500-talet till dess att Napoleon upplöste förbundet 1807. Gustav II Adolf brandskattade området 1631 och Sverige kontrollerade staden tills 1635 då katolska ligan återtog den.

Första tyska riksdagen samlades 1848 i staden, och man var tänkt att bli Västtysklands huvudstad, men det blev istället Bonn.

Eftersom 90% av innerstadskärnan förstördes i kriget, valde de styrande att inte återställa husen i sitt tidigare skick, utan lät arkitekturen domineras av skyskrapor.

Ett av många smeknamn är Mainhattan.

Ett område som har återställts, är torget Römerberg som ligger mitt i centrum.

Vid torget finns gamla rådhuset, där tysk-romerska kejsaren hade sin kröningsfest.

Vi hamnade ofta här av någon anledning. Visst det är vackert. Men med lite eftertänksamhet, var det nog korven som fick oss att passera den öppna platsen dagligen.

Den tyska bockwursten är oemotståndlig. Saken blir inte sämre av att slangen sköljs ned med god tysk fatöl. Jag och Ari hade mest fallenhet att köpa korv.

Den är god, handla en om du har vägarna förbi.

Staden störste son är Johann Wolfgang Goethe (1749-1832) som föddes 1749 och bodde kvar i Frankfurt am Main i 25 år.

Det var där han formades och utbildades sig.

Goethe räknas som en av Tysklands största författare. Den unge Werthers lidande, är den bok som de flesta förknippar med honom. Skriven som en brevroman, där man får följa den unge mannen, som inte kan ge upp sin förälskelse i Lotte.

Hon är förlovad med en annan man.

Det hela slutar med att Werther tar sitt liv. Goethe var mångsidig, och skrev även poesi, lyrik samt dikter. Napoleon var en av många beundrare.

Universitetet är döpt efter honom och födelsehuset är bevarat som museum.

Goethe fick även den ofrivilliga äran att pryda DDR:s tjugomarkssedel.

Största lockelsen var att bege sig ut till Waldstadion och se hemmalaget Eintracht Frankfurt spela mot Schalke 04.

Namnet på arenan är passande, skogsstadion, för den ligger en bra bit ut från centrum omgiven av mycket träd.

Gänget hade otur med vädret, underkylt regn i mars och inget tak, eftersom arenan var halvfärdig.

Waldstadion höll på att renoveras för det kommande världsmästerskapet i fotboll som skulle hållas i Tyskland 2006.

Sällskapet var här två år förtidigt.

Matchen slutade med seger för hemmalaget med 3-0. Så mitt favoritlag, Schalke 04 fick heta 03.

Detta sjöng fansen till moståndarlagets förtrett. Atmosfären var god. Det var inget bråk, utan mer en rå men hjärtlig stämning.

Det var en lättnad när domaren äntligen blåste av matchen, småblöta och frusna ville vi alla söka oss in i värmen igen.

Kvällen avslutades med tysk husmanskost och äppelvin. Det var en bra avrundning på en trevlig resa.

Att besöka Frankfurt am Main i marsmånad, är annars ingen höjdare, när det oftast är grått och kallt.

Men det trevliga bemötandet från tyskarna värmde.

Auf weidersehen Fredrik

www.frankfurt.de/

Studiebesöket i Dublin.

På gamla jobbet fick vi ett EU-bidrag som möjliggjorde för oss att besöka en psykiatrisk klinik inom EU. Det gällde bara att hitta en. En medarbetare lyckades få en sjukhus i Dublin att ta emot oss.

Studiebesöket blev väldig kort, bara en förmiddag, när klinikchefen skulle på semester till Skottland. Vi blev förevisade en avdelning och sen bjöds det på lunch i personalmatsalen.

På avdelningen blev patienterna så klart nyfikna på oss, särskilt en som påstridigt påpekade för mig att det var ett dårhus jag besökte. Standarden var god, men de vårdar fler patienter i sina lokaler än vi gör i Sverige.

Efter denna förmiddag fanns det nästan tre dagar till vårt förfogade, som man fick fylla upp själva. Det gjorde vi, en del bokstavligen genom att förkovra sig väldigt mycket i Irlands goda öl, medans andra som mig passade på att utforska Dublin.

I Dublin, hamnar man för eller senare i Temple district, stadens nöjesområde. Där finns hur många pubar som helst.

Vi var inget undantag, redan första dagen, blev alla fast här. Det var väldigt trevligt, ölen smakade gott och mina arbetskamrater festade på, en del kanske lite väl mycket.

Jag åkte på att sköta snacket dagen efter, när vårt korta studiebesök genomfördes, min chef hade "lite ont i halsen", så undertecknad uppgraderades för en dag.

Det är inte lätt att göra en arbetsbeskrivning på engelska.

Ett besökt på Guinness Storehouse stod på agendan. Men gänget blev avskräckta. Entrén var full med folk och vi hade inte tid att vänta, så det blev att utforskade Guinness själva på en pub i närheten.

Själva drycken kom till 1759, när Arthur Guinness startade sitt bryggeri i Dublin. Ölen är en stout, som är en väldigt mörk öl, nästan svart. Den får sin färg genom att den bryggs på en stor andel rostad malt.

Ölen är Irlands nationaldryck.

Irländarna menar att det inte går att få en anständig Guinness utanför landet. En del forskningsrapporter anser att den förhindrar blodproppar, men den undersökningen är så klart väldigt ifrågasatt.

Vill du briljerar på en irländsk pub? Då beställs ölen som en, "Pint of Plain". Sedan gäller det bara att hålla igång den irländska dialekten, för att inte avslöjas som en outer, en person som inte kommer från ön.

Floden Liffey delar staden i två delar och den vackraste bron kallas för Half penny Bridge, efter den avgift som det kostade att nyttja den.

Mannen som uppförde bron, fick ta ut ersättning i hundra år. Igengäld skulle han stå för byggkostnaden. Från 1816-1916 tjänade familjen storkovan.

Idag är övergången gratis. Bron är byggd i gjutjärn. Jag vet inte hur många gånger den korsades av mig.

Om bron fortfarande var avgiftsbelagd hade jag blivit ruinerad.

Jag och kompisen Stefan passade även på att se fotboll i staden. Vi såg St Patrick's möta Shamrock.

Lagets hemmaplan låg en bit ut i förorten. Så vi fick se den mindre vackra delen av Dublin också. Men jag måste säga att folket är trevliga var man än befinner sig.

Vi gick in på en pub och frågade var det säljs biljetter och blev hänvisad till en röd dörr längre ner på gatan. På puben rådde rena fotbollsstämningen. Det var golf på TV och det jublades, när en put sattes på samma sätt som det skriks vid mål i fotboll.

Golf är Irlands nationalsport.

På fotbollsmatchen var det hög stämning. Hemmalaget hade den fetaste tränaren jag har sett, men vilket energi, han hoppade upp och ner, fram och tillbaka och skrek på sina spelare.

Det slutade med att tränaren visades upp på läktaren och St Patrick's förlorade matchen.

Avslutningsvis ska jag berätta lite om stadens mest arroganta invånare, hertigen av Wellington(1769-1852).

Han föddes i Dublin, och ska ha sagt följande,"Det gick bra för mig trots att jag föddes i ett stall". Mannen jämförde sig med Jesus och såg Dublin som sitt stall.

Många engelsmän föraktade denna ö, och såg området som en efterbliven del av det stora brittiska imperiet. I hertigen av Wellingtons värld, var denna plats ingenting värd. Dublin tillhörde Storbritanniens bakgård.

Mest känd är mannen för att ha besegrat Napoleon i slaget i Waterloo 1815.

Hertigen av Wellington blev begravd i den stora Sankt Pauls-katedralen i London.

I Dublin finns en stor obelisk rest till hans ära. Men ingen går dit och minns honom. Vår hotellreceptionist Gerry hade föga förståelse varför jag skulle gå dit och titta på den.

Mvh Fredrik

http://www.visitdublin.com/