På gamla jobbet fick vi ett EU-bidrag som möjliggjorde för oss att besöka en psykiatrisk klinik inom EU. Det gällde bara att hitta en. En medarbetare lyckades få en sjukhus i Dublin att ta emot oss. Studiebesöket blev väldig kort, bara en förmiddag, när klinikchefen skulle på semester till Skottland. Vi blev förevisade en avdelning och sen bjöds det på lunch i personalmatsalen. På avdelningen blev patienterna så klart nyfikna på oss, särskilt en som påstridigt påpekade för mig att det var ett dårhus jag besökte. Standarden var god, men de vårdar fler patienter i sina lokaler än vi gör i Sverige. Efter denna förmiddag fanns det nästan tre dagar till vårt förfogade, som man fick fylla upp själva. Det gjorde vi, en del bokstavligen genom att förkovra sig väldigt mycket i Irlands goda öl, medans andra som mig passade på att utforska Dublin.
I Dublin, hamnar man för eller senare i Temple district, stadens nöjesområde. Där finns hur många pubar som helst. Vi var inget undantag, redan första dagen, blev alla fast här. Det var väldigt trevligt, ölen smakade gott och mina arbetskamrater festade på, en del kanske lite väl mycket. Jag åkte på att sköta snacket dagen efter, när vårt korta studiebesök genomfördes, min chef hade "lite ont i halsen", så undertecknad uppgraderades för en dag. Det är inte lätt att göra en arbetsbeskrivning på engelska.
Ett besökt på Guinness Storehouse stod på agendan. Men gänget blev avskräckta. Entrén var full med folk och vi hade inte tid att vänta, så det blev att utforskade Guinness själva på en pub i närheten. Själva drycken kom till 1759, när Arthur Guinness startade sitt bryggeri i Dublin. Ölen är en stout, som är en väldigt mörk öl, nästan svart. Den får sin färg genom att den bryggs på en stor andel rostad malt. Ölen är Irlands nationaldryck. Irländarna menar att det inte går att få en anständig Guinness utanför landet. En del forskningsrapporter anser att den förhindrar blodproppar, men den undersökningen är så klart väldigt ifrågasatt. Vill du briljerar på en irländsk pub? Då beställs ölen som en, "Pint of Plain". Sedan gäller det bara att hålla igång den irländska dialekten, för att inte avslöjas som en outer, en person som inte kommer från ön.
Floden Liffey delar staden i två delar och den vackraste bron kallas för Half penny Bridge, efter den avgift som det kostade att nyttja den. Mannen som uppförde bron, fick ta ut ersättning i hundra år. Igengäld skulle han stå för byggkostnaden. Från 1816-1916 tjänade familjen storkovan. Idag är övergången gratis. Bron är byggd i gjutjärn. Jag vet inte hur många gånger den korsades av mig. Om bron fortfarande var avgiftsbelagd hade jag blivit ruinerad.
Jag och kompisen Stefan passade även på att se fotboll i staden. Vi såg St Patrick's möta Shamrock. Lagets hemmaplan låg en bit ut i förorten. Så vi fick se den mindre vackra delen av Dublin också. Men jag måste säga att folket är trevliga var man än befinner sig. Vi gick in på en pub och frågade var det säljs biljetter och blev hänvisad till en röd dörr längre ner på gatan. På puben rådde rena fotbollsstämningen. Det var golf på TV och det jublades, när en put sattes på samma sätt som det skriks vid mål i fotboll. Golf är Irlands nationalsport. På fotbollsmatchen var det hög stämning. Hemmalaget hade den fetaste tränaren jag har sett, men vilket energi, han hoppade upp och ner, fram och tillbaka och skrek på sina spelare. Det slutade med att tränaren visades upp på läktaren och St Patrick's förlorade matchen.
Avslutningsvis ska jag berätta lite om stadens mest arroganta invånare, hertigen av Wellington(1769-1852). Han föddes i Dublin, och ska ha sagt följande,"Det gick bra för mig trots att jag föddes i ett stall". Mannen jämförde sig med Jesus och såg Dublin som sitt stall. Många engelsmän föraktade denna ö, och såg området som en efterbliven del av det stora brittiska imperiet. I hertigen av Wellingtons värld, var denna plats ingenting värd. Dublin tillhörde Storbritanniens bakgård. Mest känd är mannen för att ha besegrat Napoleon i slaget i Waterloo 1815.
Jag och kompisen Stefan passade även på att se fotboll i staden. Vi såg St Patrick's möta Shamrock. Lagets hemmaplan låg en bit ut i förorten. Så vi fick se den mindre vackra delen av Dublin också. Men jag måste säga att folket är trevliga var man än befinner sig. Vi gick in på en pub och frågade var det säljs biljetter och blev hänvisad till en röd dörr längre ner på gatan. På puben rådde rena fotbollsstämningen. Det var golf på TV och det jublades, när en put sattes på samma sätt som det skriks vid mål i fotboll. Golf är Irlands nationalsport. På fotbollsmatchen var det hög stämning. Hemmalaget hade den fetaste tränaren jag har sett, men vilket energi, han hoppade upp och ner, fram och tillbaka och skrek på sina spelare. Det slutade med att tränaren visades upp på läktaren och St Patrick's förlorade matchen.
Avslutningsvis ska jag berätta lite om stadens mest arroganta invånare, hertigen av Wellington(1769-1852). Han föddes i Dublin, och ska ha sagt följande,"Det gick bra för mig trots att jag föddes i ett stall". Mannen jämförde sig med Jesus och såg Dublin som sitt stall. Många engelsmän föraktade denna ö, och såg området som en efterbliven del av det stora brittiska imperiet. I hertigen av Wellingtons värld, var denna plats ingenting värd. Dublin tillhörde Storbritanniens bakgård. Mest känd är mannen för att ha besegrat Napoleon i slaget i Waterloo 1815. Hertigen av Wellington blev begravd i den stora Sankt Pauls-katedralen i London. I Dublin finns en stor obelisk rest till hans ära. Men ingen går dit och minns honom. Vår hotellreceptionist Gerry hade föga förståelse varför jag skulle gå dit och titta på den. Mvh Fredrik http://www.visitdublin.com/
