Landade på Kos istället.

Tog första planet från Arlanda kl 05:30, skulle till Samos. Att behöva gå upp mitt i natten i kombination med tidig framkomst, samt bli sittande utan tillgång till sitt hotellrum, hamnar högt upp på listan över det sämsta med att tillbringa sin semester utomlands.

Nackdelen med charter är resebolagens tidiga flygtider. Ett sätt att pressa sina priser, när startavgifterna kostar mer på de attraktiva klockslagen, som t.ex. mellan lunch och middag.

Efter inflygning och nästan touchdown, dras motorerna på med full gas. Vinden ligger för hårt över ön och landningen avbryts abrupt i sista sekunden.

Passagerare skriker och en hel del gråter öppet av rädsla

Efter att ha cirklat runt i en timme flyger vi söderut och går ner på Kos istället. Bränslet i tanken hade sinat.

Över 40 timmar senare från resans början på Arlanda kommer jag fram till Samos.

Om hur den tiden tillbringades ska jag berätta här.

Kos har 30.000 invånare, de flesta bor i största staden med samma namn.

Allt kretsar runt turismen. Ön är känd för sitt hejdlösa krökande. Länge var detta en av de platser man skulle till när det gällde rejält festande.

Nu försöker myndigheterna stävja supkalasen.

Staden är fortfarande Grekland krogtätaste metropol. Gata efter gata mottogs man av inkastare som lockade med rabatterade drinkar. Överallt såg jag alkohol.

Idag "regerar" turisterna, innan dess har johanniter, turkar och italienare styrt över Kos. Italien var den sista utländska härskaren.

Mussolini spenderade stort på att få huvudstaden att bli mer italienskinspirerad. Han förbjöd även den ortodoxa läran och försökte få invånarna att bli katoliker.

Grekland tog över ön 1948.

Efter det kaosaktiga mottagandet på flygplatsen, bussades vi västerut, passerandes ett landskap där växtligheten hade tagit stryk under Medelhavets heta sol. Den dominerande färgen var gult.

Alla blev inackorderade på ett hotell strax utanför Kos stad. På gångavstånd till hamnen.

Nu skulle jag ta chansen att se öns historiska platser. Ett ställe förknippad med en läkare samt en borg stod på agendan att uppsökas. Men tiden var knapp.

Besöket på Kos sågs som en bonus av undertecknad.

Jag var nog den enda bland oss turister på denna charterresa, som tyckte det var bra att landa på fel ö.

Nu fick man se två öar istället för en. Perfekt.

Läkekonstens fader, Hippokrates föddes på Kos och antas ha levt mellan 460-370 f.Kr. Mannen förkastade dåtidens uppfattning att sjukdomar var ett straff från gudarna och menade att läkarens uppgift var att understödja kroppens förmåga till självläkning.

Hippokrates är även känd för sina etiska värderingar, där tystnadsplikten bland annat ingick.

Trädet ovan, bär hans namn och är 700 år gammalt, man tror att greken ska ha undervisat på denna plats.

"Livet är kort, konsten lång, tillfället flyktigt, experimentet bedrägligt, omdömet svårt"

Ett citat från Hippokrates.

Johanniterordern tog över Kos 1315 och hade kontrollen fram tills 1522, då turkarna besegrade riddarnas huvudstyrkan på Rhodos.

Borgen gavs upp utan att ett enda skott hade avlossats.

Ordern byggde slottet på resterna av ett antikt fäste. Man knyckte kolonner, pelare och marmorblock från staden och baxade in materialet i murarna.

Turkarna kom, men båda belägringarna 1457 och 1477 slutade med att fiende tröttnade och gav sig iväg. År 1522 beordrade sultanen i Istanbul en ny framstöt, denna gång kraftigare än någonsin tidigare.

Över 100.000 man sändes till Rhodos.

Mot senvintern tog både mat och stridslusten slut, och öns korsriddare gav upp.

För vapenbröderna på Kos betydde det att slaget redan var förlorat, så de följde huvudstyrkans exempel och kapitulerade.

Nedan syns det som är kvar av borgen.

Dagen efter åkte vi en chartrad flygbåt till Samos, färden skulle ta tre timmar. Men tiden rann iväg och först efter åtta hårda och långa timmar kom alla fram.

Det blåste upp rejält på havet. Folk spydde och grät igen.

En jättevåg slog över båten. Resultatet blev en sprickbildning på framfönstret som gjorde att det läckte in vatten.

Kapten bedyrade att allt var under kontroll, sen kom en besättningsman och iakttog fönster under resten av färden. Samtidigt märkte passagerarna hur båten mycket varsamt försökte att parera resten av vågorna.

Undra hur nära vi var att förolyckas?

När fartyget var framme, återstod bara att leta efter min lägenhet. Det tog lite tid, i den sena kvällstimme, när samhället var nersläckt och de flesta låg och sov.

Till slut hittades min gamla grek som överräckte nyckeln till boendet.

Väl där blev det sänggående direkt.

Nu hade jag äntligen nått resan mål. Trots de hårda strapatserna var undertecknad nöjd.

Sista bilden visar vackra Eskilstuna, här hade Johanniterorden sitt enda kloster i Sverige.

Mvh Fredrik

www.kos.gr/

Davidstatyn i Florens.

Michelangelo (1475-1564) hatade att måla, trots det är han mest känd för sina fresker i sixtinska kapellet i Vatikanstaten.

Konstnären älskade däremot att skulptera, att mejsla ut sina underverk direkt från stora solida marmorblock.

Renässansmannen kom under beskydd av den mäktiga bankirfamiljen Medici. De såg tidigt ynglingens talang.

Efter att ha verkat några år för påven i Rom, återvände konstnären till Florens 1501 och fick ett uppdrag från de styrande.

Rådet ville att Michelangelo skulle skapa en stor Davidstaty.

Inlägget ska handla om detta konstverk.

David har oftast framställts som en ung segerrik man med ena foten på Goliats avhuggna skalle.

Men Michelangelo valde istället att avbilda honom som en oförskräckt yngling som ser sin motståndare nalkas i horisonten, samtidigt som grabben samlar kraft inför duellen.

Mellan åren 1501-04 arbetade skulptören med verket i Florens största kyrka. När allt blev klart vägde statyn 19 ton och var över fem meter hög.

Det tog 4 dagar i september 1504 att frakta ner den till Piazza della Signoria, Florens politiska centrum.

Där stod David fram till 1873. Sedan flyttades han inomhus till Galleria dell Accademia. Idag står en kopia på den gamla platsen.

Under en het diskussion på torget i mitten av 1500-talet slet någon av vänsterarmen och slog ihjäl en stackars åskådare. Tumult utbröt och ett upplopp blev resultatet.

Men armen fixerades tillbaka och skadan syns endast om besökaren tittar noga.

Annars har statyn klarade sig någorlunda, bortsett från att Davids tår har hackas sönder vid ett par tillfälle, senast det hände var 1991.

Han har också doppats i någon form av rengörningsbad, som blev väldigt kontroversiellt. En del konstexperter tycker att carraramarmorn tappade sin lyster.

D.H Lawrence (1885-1930) ansåg att statyns könsorgan var för litet.

Författaren är mest känd för boken, Lady Chatterleys älskare, ett verk som han publicerade privat här i Florens, en stad som engelsmannen tillbringade mycket tid i.

På grund av sitt erotiska språk kunde romanen inte publiceras ocensurerad i Storbritannien förrän efter ett domstolsbeslut 1960.

"Never trust the artist. Trust the tale"

D.H Lawrence

Det finns många kritiker som menar att David är oproportionerlig, även på andra delar av kroppen, framförallt hans händer.

Jag får nog ansluta mig till dem, då undertecknad retade sig på att händerna såg ut att vara stora som dasslock.

Men konstverket är vackert i alla fall och känns väldigt levande.

När Michelangelo blev äldre fullbordade han sitt mästerverk, en staty på Moses som står i en kyrka i Rom.

Nedan syns kopian på Piazza della Signorina.

Det är alltid kö till museet. Jag fick stå nästan två timmar i regnet innan min tur kom att få besöka David.

Mvh Fredrik

http://www.accademia.firenze.it/

Hansans inflytande i Bergen.

Hansaförbundet var en tyskdominerad sammanslutning av städer, som kontrollerade mycket av handeln i norra Europa från mitten av 1300-talet och ett par århundraden framåt.

Den starka sammanhållning gjorde att köpmännen hade monopol på varor, bestämde prissättningen samt tog hem vinsterna på den lokala handlarens bekostnad.

Bergen grundades år 1070 och blev snabbt Norges största stad.

Hansan öppnade ett kontor här 1360, och området de etablerade sig i kallades för Tyskebryggan.

Detta korta inlägg ska handla om deras historia i staden.

Köpmännen lockades av stadens snabba tillväxt. Hansan slog upp det ena efter andra stora varumagasinet längs hamnen. Inflytande växte i takt med att fler handelshus inrättade permanenta kontor här.

På sluttningen bosatte sig de tysktalande och en kyrka uppfördes åt dem. Köpmännen ingick i stadens råd och blev i praktiken de som kom att styra över alla invånare i Bergen.

Vinsterna gjordes på torkad fisk från Nordnorge och valolja från Island. När skeppen vände i nordtyskland fylldes de med spannmål som såldes i Norge. De lokala bönderna kunde inte konkurrera med Hansans prissättning.

Stora inköpsvolymer med fördelaktiga lån från kollegor gjorde att norrmännen fick finna sig i rollen att endast vara konsumenter. Gillena släppte inte in utomstående. De flesta lagerlokalerna och handelsbodar ägdes också av tyskarna.

När förbundet dessutom kontrollerade fraktfartygen blev handelsmonopolet i princip totalt.

På slutet av 1500-talet tappade de sin makt och handelshusen började gradvis att avveckla sin verksamhet i Bergen. Sista tyska köpmannen stängde sin butik 1754.

Fastigheterna finns fortfarande kvar, dock har området drabbats av bränder, men husen har alltid återuppbyggts. Senaste eldsvådan stod 1955.

Kvartertet med sina parallella husrader med gavlar mot havet, utbyggnader för vinschar, svalgångar och smala gränder ger en bra bild av hur en medeltidstad fungerade.

Numera är Bryggen ett centrum för konstnärer och fullt med restauranger. Stadsdelen är sedan 1979 upptagen i UNESCOS världsarvslista.

Är man i Bergen så hamnar besökaren här nångång under sin vistelse i staden. De vindlande och oregelbundna gatorna med sina lutande hus är intressanta och miljön är inbjudande.

Dock inte priserna på restaurangerna.

Det finns även ett bra museum som berättar om Hansans historia inrymt i ett av hörnhusen.

Mvh Fredrik

http://www.stiftelsenbryggen.no/

Pommern i Mariehamn.

I västra hamnen i Mariehamn ligger den fyrmastade barken Pommern, en av få kvarvarande segelskutor i sin klass i världen. Den har ankrat här permanent sedan 1946, bortsett från några resor till ett varv i Stockholm.

Fartyget ingick i Gustaf Erikssons legendariska flotta. Redaren gjorde sig en stor förmögenhet på att frakta vete mellan Storbritannien och Australien. Alla skeppen vara stora segelfartyg, som de flesta ansåg omoderna. Därför kunde ålänningen köpa upp dem billigt.

Vetetrutten tog i medeltal 90-100 dygn och varje resa rundade Kap Horn. Besättningen bestod av endast 30 man. På varenda färd seglade man över 30.000 sjömil.

I lastrummet staplades 50.000 säckar spannmål.

Gustaf Eriksson ägde 10 av de 13 fartygen som fraktade vete från Australien till Storbritannien. När redaren dog 1947 avvecklades verksamheten successivt, sista åren blev konkurrensen för tuff.

Pommern byggdes i Glasgow 1903 och ägdes av ett rederi i Hamburg. Hon är byggd i stål. Längden är 95 m och stormastens höjd 50 m. Den totala segelytan är 3.240 kvadratmeter.

Till Åland kom Pommern 1923 efter att Gustaf Eriksson köpt loss henne från grekiska staten. Mellan åren 1923-39 fraktade barken spannmål på världshaven.

Från 1952 är hon ett museifartyg.

Brevid Pommern finns Sjöfartsmuseet. Atmosfären där inne är spännande, med alla gamla föremål från olika fartyg hängandes på väggar och tak.

Samlingen består av över 8.000 föremål. Högst upp finns en restaurang, där kommunen bjuder in de kvarvarande sjömännen i livet som har rundat Kap Horn på lunch varje år.

Fortfarande har Åland flest invånare i världen som har gjort den resan. Landet är en sjöfartsnation och deras väg har alltid varit havet.

Jag kan rekommendera ett besök på båda museerna samt att äta lunch i restaurangen. Då har dagen fått en bra start i Mariehamn.

Mvh Fredrik

www.visitaland.com/pommern/se/

Grand Place och Axel von Fesern i Bryssel.

Sent en kall januarikväll kom undertecknad fram till detta vackra torg. Det var öde och ett fåtal restauranger höll fortfarande öppet. I bakgrunden rörde sig några personer. Med andra ord kändes platsen som min för en kort stund.

Grand Place som det heter på franska har alltid varit stadens naturliga centrum. Fortfarande ligger Bryssels stadshus där, som är en praktfull byggnad och ett bra exempel på de rikedomar folket tjänade på handeln som bedrevs i Bryssel.

Torget växte fram på 1200-talet, när invånarna dikade ut sumpmarken som platsen vilar på, och kom att blomma ut med tygindustrin som uppstod här.

De flesta handelshusen byggde nya pampigare byggnader längs Grand Place. Marknader hölls varje dag på torget och på de gator som leder hit. Köpmännen drog in stora pengar.

När engelska tronföljdskriget bröt ut 1688, kom Grand Place att nästan helt förstöras. Franska kungen lät bombarderade Bryssel 1695. Soldaterna ställde upp sina kanoner runt staden och sköt in projektiler i två dygn.

En tredjedel av byggnaderna försvann i de eldsvådor som bröt ut.

Kriget drog även med Sverige, för vi var bundna i en allians med Spanska Nederländerna och Tysk-romerska riket. I Europa uppstod en oro över att Frankrikes makt hade vuxit för mycket.

Man ansåg att kontinentens jämvikt hade rubbats. Sverige och Frankrike hade annars alltid hållit ihop, men vi var också missnöjda med den forne vännens maktbegär.

När katolska kungen Jakob II av England blev avsatt och ersatt med holländske prinsen Willhem av Orjanen kom även detta land att ingå i alliansen mot fransmännen.

Karl XI behövde egentligen lugn och ro, inte krig. Vår kung skulle genomföra stora inre förändringar, som reduktionen, centraliseringen samt indelningsverket av krigsmakten.

Dessutom skulle de skånska landskapen försvenskas.

Sveriges utrikespolitik hade förändrats. Nu var det fred och samförstånd som var rikets ledstjärna.

Frankrike ville inte att den protestantiska prinsen Willhem av Orajnen skulle bli engelsk regent och stödde därför Jakob II. Kriget fördes på flera fronter, Irland, Nordamerika, men framför allt i dagens Belgien.

Svenska trupper skickades ner för att skydda Rhendalen.

När freden kom 1697, fanns ingen vinnare. Det blev en kompromiss mellan de krigförande parterna. Tysk-Romerska riket låg i krig med turkarna och behövde snabbt kliva ur konflikten. England var nöjt med att få sin nya kung erkänd och Spanska Nederländerna ville bara få ut alla trupper från sina territorier.

Frankrike behövde inte göra några större eftergifter, men hade däremot fått sitt inflytande inskränkt i fredsavtalet.

Bryssel och Grand Place stod inför en enorm uppgift, att bli återställda.

Men som bilderna visar är torget idag en arkitektonisk pärla igen.

Nu över till Axel von Fersen (1755-1810) som bodde vid Grand Place en tid. Någonstans hade jag läst att det skulle sitta en minnestavla vid huset.

Undertecknad gick runt och letade men kunde inte hitta den.

Mannen tillhörde en av Sveriges finaste och rikaste släkt. Familjen ägde t.ex. halva aktiekapitalet i Svenska Ostindiska kompaniet. Hade slott och herresätten i hela riket.

Fadern var både fältmarskalk och politiker. Även sonen skulle samla på sig en mängd titlar och en hög grad i det militära, men också äga ett regemente i Frankrike. Manskapet var från Svenska Pommern med rikssvenska officerare. Avlönade av franska staten.

Greven kom på sätt och viss att personifiera den hovstil som hade utvecklas under Gustav III:s tid. En man som både var bevandrad i kulturens värld men ändå bemästrade krigskonsten till fullo.

Axel von Fersen pratade och skrev helst på franska. Modespråket som varje svensk adelsman behärska. Det var vanligt att man konverserade på franska i hovet och i överklassen.

Han var kungens gunstling och den rådgivare som hade mest inflytande på regenten.

Axel von Fersen deltog tre år i amerikanska frihetskriget som tolk åt fransmännen och var med vid varje förhandling med George Washington. Greven fick en stor roll i den svenska utrikespolitiken och var Gustav III särskilda observatör i Frankrike.

Den svenska adelsmannen var dessutom franska drottning Marie Antoinettes älskare. De två var jämngamla och kärleken kan ha resulterat i att hon födde honom en son. Men denna episod är omstridd. Däremot är det ingen historiker som tvivlar på att de hade en relation.

Det finns noter bevarade där ambassadören Creutz skriver till Gustav III och klagar att den unge greven nog umgicks lite väl mycket med drottningen.

Vid franska revolutionen 1789 fängslas de kungliga.

Axel von Fersen planerade och deltog i den franska kungafamiljen misslyckade flyktförsök 1791. Tanken var att smuggla ut dem från Paris och över till Tyskland. Endast sju mil från gränsen greps sällskapet.

Resultatet blev att svensken själv också fick fly från Frankrike. Han slog sig ner i Bryssel 1791-94.

Mannen klarade sig, eftersom Ludvig XVI inte ville att drottningens älskare skulle leda slutfasen. Därför fick greven rida en annan väg och kom undan. I Bryssel utnämndes han till rikets ambassadör med särskild behörighet rörande de fängslade regenterna.

Härifrån hade mannen kontakt med Marie Antoinette brevledes och Axel von Fersen ska vid ett tillfälle även ha lyckats smyga sig in till drottningen i fängelset i Paris. Breven skrevs med chiffer och fördes ut gömda i hattaskar eller kakburkar.

Under sin fångenskap och vid den process som riktades mot Marie Antoinette ska hon ha uppvisat ett stort lugn. Inte ens vid själva avrättningen fick kvinnan panik.

Drottningen bar på en ring, med Axel von Fersens devis ingraverad.

"Tutto a te mi guida - Allt leder mig till dig"

När nyheten nådde svensken i Bryssel att hans kärlek hade dödats med giljotin den 16 oktober 1793, blev greven förkrossad.

Året efter hemkallades han av Gustav III och sysselsatte sig med diplomatiska förhandlingar. Den unika rollen i den europeiska politiken som Axel von Fersen hade haft försvann i och med att franska kungfamiljen var döda.

Vid en konferens med Napoleon vägrade ynglingen att skaka hand med någon som har bolat med drottningen. Greve avfärdade den unge officeren med orden att den mannen kommer aldrig bli något.

Att kungen här hemma också mördades gjorde inte sorgen bättre. Som riksmarskalk tog han på sig rollen att skola in sonen i arbetet som regent.

I kölvattnet av det finska kriget 1808-09 och avsättningen av Gustav IV Adolf, blev adelsmannen anklagad att ha legat bakom den nya kronprinsen Karl August av Danmarks plötsliga död.

Vid prinsen begravningståg i Stockholm, mördades Axel von Fersen av den upprörda folksamlingen.

Troligtvis låg Gustav III:s bror Karl XIII bakom det. En finlandssvensk adelsman vid namn Tandfeldt fick skulden.

Svensken ska vara förebilden för figuren sir Percival Blakeney som räddar franska aristokrater i romanen, Röda nejlikan skriven av Baronessan Orczy.

Författarinnan sägs ha blivit så tagen av grevens förehavanden under den franska revolutionen men även av hans levnadsöde.

Axel von Fersen träffade de flesta av dåtidens stora kändisar, som t.ex. Napoleon, George Washington och Mozart.

Han vilar i Ljungs kyrka utanför Linköping.

Avslutningsvis får man nog säga att personen knappast vurmade för demokratin, utan var istället stark anhängare av ett kungligt envälde.

Idag skulle Axel von Fersen betraktas som omodern, men då var mannen en förebild. Inte bland allmogen, men hos varje bildad person i svenska riket.

När en strapatsrik färd beskrivs i dagboken, så var den det eftersom han färdades utan betjänter.

Det säger något om denna högadliga snobb.

På 1830-talet dog släkten ut på mansidan och då slogs familjeskölden sönder, så som seden kräver.

Besök torget och försök hitta Axel von Fersens minnestavlan. Men är du helt ointresserad av historia så är Grand Place sevärt i alla fall.

Mvh Fredrik

www.visitonweb.com/wikipedia/grand-place-bruexells-uk.html

Katarinapalatset i Tsarskoje Selo.

Katarinapalatset ligger i Tsarskoje Selo, en ort cirka 25 kilometer söder om Sankt Petersburg. Residenset härstammar från 1717, då en arkitekt fick i uppdrag att rita ett sommarpalats åt Katarina I (1684-1727) som var Peter den stores gemål.

Hon sägs komma från en fattig livlänsk familj och blev gift med en svensk soldat. Historiker placerar hennes ursprung i dagens Jekabpils i Lettland.

En stad som undertecknad har tillbringat några aktiva timmar i, sökandes efter en internetuppkoppling samt ätandes en seg köttbit.

Efter att ha blivit tagen som krigsbyte av en rysk officer, och via omvägar blivit älskarinna åt tsaren, gifte dem sig 1713.

Katarina I blev Rysslands första kvinnliga tsar, när han dog 1725. En annan intressant historia är att dottern Anna blev gift med Karl XII:s systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp (1700-39).

När Katarina I dog efterträdes hon av Peter den stores son från första äktenskapet, som regerade i endast några år. Nu blev hennes andra dotter Elisabeth I ny härskare över Ryssland.

Den nya tsaritsan river slottet och låter den berömda arkitekten Bartolomeo Rastrelli bygga ett ännu pampigare sommarhus.

Bilden ovan visar en annan Katarina, nämligen den mest kända, Katarina den stora (1729-96). Det är hon som många förknippar med detta ställe.

Men regenten avskydde palatset, och tyckte att utformningen kändes gammalmodig.

Katarina den stora, var en tysk prinsessa som ingick äktenskap med Peter III, son till Karl Fredrik och Anna. Tsaren dog efter mystiska omständigheter och då klev frugan upp på tronen.

Katarina den stora var kusin med Gustav III.

Men de var inte särskilt förtjusa i varandra. Hon tyckte att han var en fjant, en uppblåst teaterapa som inte kunde slåss. Mellan åren 1788-90 utkämpade de ett krig mot varandra.

Ingen segrare kunde dock utropas. Fred slöts med oförändrade gränser.

Sonen till Gustav III var på en misslyckad friaresa till Sankt Petersburg.

Dumstolt vägrade Gustav IV Adolf att tillåta den ryska prinsessan behålla sin tro privat. Därmed stöp förhandlingen, och en irriterade kung red hem i vredesmod.

Ryssarna kände sig förödmjukade.

Det blev ingen bal på Katarinapalatset för att fira förlovningen. Resten av 1800-talet användes slottet sporadiskt av de kungliga.

Efter revolutionen 1905 bodde Nikolaj II och hans familj här mer eller mindre permanent. Palatset blev även deras fängelse 1917, innan familjen flyttades långt bort i Ural där alla blev avrättade.

Området intogs i september 1941 av tyskarna. Residenset användes som fältsjukhus. När nazisterna drevs bort tre år senare, var hela slottet ödelagt.

Sovjetunionen la ner enorma summor i att återställa det i sitt forna skick. Kommunisterna ansåg att området var av stor betydelse för landets historia.

Nedan syns jag i balsalen, där festerna hölls.

Väggarna är klädda med speglar. Funktionen med det, är att skapa en illusion att salongen ser större ut.

Ett typiskt 1700-tals knep.

Det mest berömda rummet, är Bärnstenssalen. Se bild ovan.

En gåva från Fredrik den store av Preussen. Peter I hade sett prakten i Berlins stadslott och blivit helt betagen. Kungen lät då montera ner allt och skänkte det till tsaren.

Inredningen försvann i andra världskriget. Dekoren hade en kort period varit utställt i Köningsberg. Men efter förevisningen är dess öde okänt.

En del föremål har dykt upp på vissa mindre nogräknade auktioner.

Vid Sankt Petersburgs 300-års jubileum, tog tyska staten notan för kostnaden att återställa salen.

Ett arbete som tog 24 år att utföra mellan åren 1979-2003.

I slottets omgivning brer en enorm trädgård ut sig, som ritades av skotten James Cameron på uppdrag av Katarina den stora.

Eftersom nästan all tid gick åt till besöket inne i byggnaden, där vår svenskspråkiga guide körde på i full fart, så hann vi inte att vandra runt i den vackra barockparken.

Denna kvinnliga reseledare höll hårt på den sovjetiska historiebeskrivningen, och vägrade att svara på kritiska frågor.

Hennes svenska var felfri, men ciceronen saknade total insikt i den svenska kulturen.

Alla i gruppen var irriterade på henne. Tyvärr fick man dras med guiden under hela vistelsen i Sankt Petersburg.

Ska undertecknad sammanfatta sin korta visit i Tsarskoje Selo, så får det bli med det klyschiga ordet fantastiskt. För så är det enligt mig.

Ryssland är fantastiskt och i synnerhet Katarinapalatset. Sen att det oerhört byråkratiskt och att språkförbristningen är stor. Men det är en annan femma.

Hoppas att du läsare förstod alla släktförhållande mellan de ryska tsarerna och det svenska kungahuset.

Mvh Fredrik

http://www.eng.tzar.rus/

Djemaa el Fna i Marrakech.

Att Marocko fått sitt namn från Marrakech säger något om hur viktig staden har varit.

Under två sekel var berbersamhället knytpunkten i ett stort rike, där vägarna mötes från Atlanten och Sahara.

Innanför murarna kan man skåda fantastiska byggnadsverk. Palats efter palats radas upp mellan de smala gatorna.

Fransmännen byggde ut staden under sin tid när området var ett protektorat. Idag är Marrakech inte så inflytelserik längre, men är däremot en betydelsefull turiststad.

Detta blogginlägg ska handla om stadens mest mytomspunna plats, nämligen kungarnas torg, Djemaa el Fna.

I flera hundra år har detta unika torg varit Marrakechs centrum. Det är egentligen bara en oregelbunden öppen plats.

Ändå söker sig alla hit.

Djemaa el Fna har ett makabert förflutet.

Fram till 1800-talet var det här man halshögg dödsdömda fångar. Sedan saltades huvudena och hängdes upp på stadsporten till allmän beskådan. Man använde även stället till att hålla spektakulära rättegångarna.

På förmiddagen är det en stor marknadsplats, där besökaren kan inhandla frukt och sötsaker.

När skymningen kommer börjar de livligaste timmarna på torget.

Allt förvandlas till en stor utomhusteater, där musiker, dansare, ormtjusare och spågubbar underhåller åskådarna.

Det finns också sagoberättare och lärda män som hjälper analfabeter att skriva brev till myndigheter och släktingar. Även tandläkare hittar en utkomst här.

Luften fylls med oset från grillat kött och doften av kryddor. Hela atmosfären förstärks av all musik från trummor och blåsinstrument.

Torget blir som en egen organism som pulserar, låter och luktar.

Kvällen som tillbringades här med Karim och hans fru var verkligen en upplevelse. En rolig episod var när kompisen bjöd en gammal man på musslor, och den tacksamhet gubben visade.

Sällan har jag sett ett sånt vackert leende från en tandlös herre.

Minns inte hur många timmar som besöket på Djemaa el Fna varade, men tiden bara stack iväg. Vi skulle vidare dagen efter, upp i Atlasberget och sedan ut i öknen.

Detta är en plats jag gärna skulle vilja återse.

Alfred Hitchcock var i Marrakech 1954 och spelade in scener till filmen, Mannen som visste för mycket. Torget har en central plats i berättelsen, där ett mord sker.

Själva inspelningen var jobbig, för den koruplenta regissören. Han blev tvungen och gå i både shorts och kortärmad skjorta, vilket Alfred Hitchcock hatade.

Annars var mannen alltid iförd en kostym oavsett väder. Men här fick han böja sig för hettan. Däremot uppskattade Alfred Hitchcock det marockanska köket.

Regissörens noggrannhet ställde till det lite, när ramadan var på intågande och folkets tålamod började tryta.

Till slut, efter alla omtagningar blev mästerfilmaren nöjd och sällskapet fortsatte vidare till London där resten av rullen spelades in.

Filmen är klart sevärd.

Mvh Fredrik

www.marrakech.uk.com/

Heliga gravens kyrka i Jerusalem.

Heliga gravens kyrka i Jerusalem är kristendomens viktigaste plats. Första basilikan uppfördes av den romerska kejsaren Konstantin på 300-talet. Det var modern Helena som övertalade sonen att helga gud.

Först blev den förstörd av perserna på 600-talet, men det var när kalifen Hakim rev kyrkan 1009, som det blev en våldsam reaktion.

Med en viss fördröjning därimellan.

Påven Urban II tog händelsen som förevändning i ett tal år 1095, att mana alla rättrogna att ta till vapen och försvara de kristna platserna. Episoden blev upprinnelsen till korstågen.

Riddarna intog Jerusalem 1099 och slaktade alla muslimska invånare. Med donationer från Europa byggdes den sakrala byggnaden upp, men även ut.

Tanken var att basilikan skulle bli den största helgedomen i världen. Mycket av pengarna som samlades in förskingrades tyvärr.

Detta kristendomens tempel blev sedan förstört i en eldsvåda 1808 och en jordbävning 1927 skadade byggnaden svårt.

Efter omfattande reparationer har den fått sitt nuvarande utseende och har klarat sig från alla krig som har svept över regionen under 1900-talet.

Den blev aldrig världens största kyrka, men den är Jerusalems största.

Alltid något.

Denna sammansatta kyrka, byggd runt den förmodade platsen för Jesus korsfästelse, begravning och återuppståndelse är som sagt tidigare kristendomens viktigaste plats.

Det märks när man är inne här, nästan alla besökare såg tagna ut.

De sista fem av de fjorton anhalterna på via Dolorosa inträffade i byggnaden. Namnet betyder smärtornas väg på latin och är sträckan Jesus gick med sitt kors till Golgata.

Kullen som profeten korsfästes på. Golgata är det grekiska ordet för dödskalle. Bergsknallens utformning sägs ha liknat ett kranie.

Nedan listan på de fem sista stationerna på via Dolorosa.

X - Jesus berövas sina kläder.

XI - Jesus spikas fast på korset.

XII- Jesus dör på korset.

XIII - Jesus kropp tas ner från korset.

XIV - Jesus gravläggning.

På grund av tvister gällande äganderätten bland alla kristna samfund, finns ett dekret utfärdat 1852 av osmanerna.

Avtalet är ett status quo, ett oförändrat tillstånd.

Turkarna tänkte först spela ut de olika församlingarna mot varandra, men kom till insikt att det är bättre med lugn och ro.

Man delar lika på förvaltarskapet mellan de armeniska, grekiska, koptiska, romersk-katolska samt den syrianska kyrkan.

Vi protestanter glömdes bort.

Varje dag låser en muslimsk nyckelförvaltare upp kyrkan, i egenskap av neutral medlare.

Denna uppgift har gått i arv i samma familj under generationer.

Undertecknad hade turen att komma in i graven. Det är alltid långa köer och när folk väl träder in, så är det svårt att få ut dem. Bilderna ovan visar kapellet.

Flera munkar står och övervakar det hela och kör ut besökarna om de är inne för länge i vilostaden.

Jag och en polack blev kvar ofrivilligt en lång stund, när oljelampan slocknade och behövdes fyllas på med nytt bränsle. I det skymande rummet satt vi, och en munk höll nogsamt sin blick på oss.

Jag betrakade platsen ur ett historisk perspektiv, medan polacken var alldeles salig och rabblade olika religiösa ramsor. Men visst blev även jag tagen av ställets betydelse.

Men undertecknad höll ihop sig och var framför allt tyst.

Utanför växte raden med människor som ville se sin frälsares sista viloplats. Folk ville också bikta sig och söka förlåtelse och tröst inne i kyrkan.

Författaren Heinrich Heine satte aldrig sin fot här och när man läser mannens citat nedan förstår vi varför.

"Naturligtvis kommer gud att förlåta mig. Det är hans yrke"

När lampan lös igen, kastade den sura munken ut oss.

Idag är graven klädd i marmor, eftersom kalifen också beordrade soldaterna att hugga bort all sten. Hela klippan skulle bort.

Nedan syns en bild av heliga Birgitta (1303-73), Sveriges enda katolska helgon som är erkänd av påvarna i Rom.

Hon gjorde en pilgrimsfärd hit via Cypern 1372.

Redan vid färdens början, omkom en av sönerna i södra Italien.

Sällskapet led två skeppsbrott innan de slutligen kom fram till kyrkan, den 12 maj 1372. Detta var Birgittas största upplevelse och en son blev symboliskt dubbad till riddare av den heliga graven.

Hon fick även flera religiösa uppenbarelser här. Med på resan var två döttrar och en son. Palestina plågades av en hemsk värmebölja som tog hårt på det blivande helgonets hälsa. Trots hög feber genomförde hon vandringen längs via Dolorosa. Kvinnan köpte som alla andra pilgrimer mängder med religiösa souvenirer

Besöket i det heliga landet varade i 6 månader. Året efter dör Birgitta i Rom och hennes ben förs till Vadstena.

Den avsatte kungen, Gustav IV Adolf ville bilda en religiös och fredlig riddarorder, men fick avslag av turkarna att komma till Jerusalem.

Sultanen ville inte låta dem besöka den heliga staden.

Deras fartyg kryssade ett tag i den grekiska övärlden. Men efter ett tag tröttnade hans medlemmar och de övergav kungen.

Gustav IV Adolf for tillbaka till sitt nya hemland, Schweiz.

Säkert låg Sveriges nya regim bakom beslutet.

Kung Sigismund tog med sig relikerna av helgonet till Krakow när han flydde Sverige i all hast 1599. Birgittas ben återbördades till Vadstena av Karl X Gustav, när den gamla polska huvudstaden intogs i oktober 1655.

Relikskrinet staplades tillsammans med annat krigsbyte. Totalt fyllde godset hundra vagnar.

Allt fördes upp till Sverige.

Amen Fredrik

www.sacred-destinations.com/israel/jerusalem-church-of-holy-sepulchre/