Fredriks betraktelser.: Grand Place och Axel von Fesern i Bryssel.

Sent en kall januarikväll kom undertecknad fram till detta vackra torg. Det var öde och ett fåtal restauranger höll fortfarande öppet. I bakgrunden rörde sig några personer. Med andra ord kändes platsen som min för en kort stund.

Grand Place som det heter på franska har alltid varit stadens naturliga centrum. Fortfarande ligger Bryssels stadshus där, som är en praktfull byggnad och ett bra exempel på de rikedomar folket tjänade på handeln som bedrevs i Bryssel.

Torget växte fram på 1200-talet, när invånarna dikade ut sumpmarken som platsen vilar på, och kom att blomma ut med tygindustrin som uppstod här.

De flesta handelshusen byggde nya pampigare byggnader längs Grand Place. Marknader hölls varje dag på torget och på de gator som leder hit. Köpmännen drog in stora pengar.

När engelska tronföljdskriget bröt ut 1688, kom Grand Place att nästan helt förstöras. Franska kungen lät bombarderade Bryssel 1695. Soldaterna ställde upp sina kanoner runt staden och sköt in projektiler i två dygn.

En tredjedel av byggnaderna försvann i de eldsvådor som bröt ut.

Kriget drog även med Sverige, för vi var bundna i en allians med Spanska Nederländerna och Tysk-romerska riket. I Europa uppstod en oro över att Frankrikes makt hade vuxit för mycket.

Man ansåg att kontinentens jämvikt hade rubbats. Sverige och Frankrike hade annars alltid hållit ihop, men vi var också missnöjda med den forne vännens maktbegär.

När katolska kungen Jakob II av England blev avsatt och ersatt med holländske prinsen Willhem av Orjanen kom även detta land att ingå i alliansen mot fransmännen.

Karl XI behövde egentligen lugn och ro, inte krig. Vår kung skulle genomföra stora inre förändringar, som reduktionen, centraliseringen samt indelningsverket av krigsmakten.

Dessutom skulle de skånska landskapen försvenskas.

Sveriges utrikespolitik hade förändrats. Nu var det fred och samförstånd som var rikets ledstjärna.

Frankrike ville inte att den protestantiska prinsen Willhem av Orajnen skulle bli engelsk regent och stödde därför Jakob II. Kriget fördes på flera fronter, Irland, Nordamerika, men framför allt i dagens Belgien.

Svenska trupper skickades ner för att skydda Rhendalen.

När freden kom 1697, fanns ingen vinnare. Det blev en kompromiss mellan de krigförande parterna. Tysk-Romerska riket låg i krig med turkarna och behövde snabbt kliva ur konflikten. England var nöjt med att få sin nya kung erkänd och Spanska Nederländerna ville bara få ut alla trupper från sina territorier.

Frankrike behövde inte göra några större eftergifter, men hade däremot fått sitt inflytande inskränkt i fredsavtalet.

Bryssel och Grand Place stod inför en enorm uppgift, att bli återställda.

Men som bilderna visar är torget idag en arkitektonisk pärla igen.

Nu över till Axel von Fersen (1755-1810) som bodde vid Grand Place en tid. Någonstans hade jag läst att det skulle sitta en minnestavla vid huset.

Undertecknad gick runt och letade men kunde inte hitta den.

Mannen tillhörde en av Sveriges finaste och rikaste släkt. Familjen ägde t.ex. halva aktiekapitalet i Svenska Ostindiska kompaniet. Hade slott och herresätten i hela riket.

Fadern var både fältmarskalk och politiker. Även sonen skulle samla på sig en mängd titlar och en hög grad i det militära, men också äga ett regemente i Frankrike. Manskapet var från Svenska Pommern med rikssvenska officerare. Avlönade av franska staten.

Greven kom på sätt och viss att personifiera den hovstil som hade utvecklas under Gustav III:s tid. En man som både var bevandrad i kulturens värld men ändå bemästrade krigskonsten till fullo.

Axel von Fersen pratade och skrev helst på franska. Modespråket som varje svensk adelsman behärska. Det var vanligt att man konverserade på franska i hovet och i överklassen.

Han var kungens gunstling och den rådgivare som hade mest inflytande på regenten.

Axel von Fersen deltog tre år i amerikanska frihetskriget som tolk åt fransmännen och var med vid varje förhandling med George Washington. Greven fick en stor roll i den svenska utrikespolitiken och var Gustav III särskilda observatör i Frankrike.

Den svenska adelsmannen var dessutom franska drottning Marie Antoinettes älskare. De två var jämngamla och kärleken kan ha resulterat i att hon födde honom en son. Men denna episod är omstridd. Däremot är det ingen historiker som tvivlar på att de hade en relation.

Det finns noter bevarade där ambassadören Creutz skriver till Gustav III och klagar att den unge greven nog umgicks lite väl mycket med drottningen.

Vid franska revolutionen 1789 fängslas de kungliga.

Axel von Fersen planerade och deltog i den franska kungafamiljen misslyckade flyktförsök 1791. Tanken var att smuggla ut dem från Paris och över till Tyskland. Endast sju mil från gränsen greps sällskapet.

Resultatet blev att svensken själv också fick fly från Frankrike. Han slog sig ner i Bryssel 1791-94.

Mannen klarade sig, eftersom Ludvig XVI inte ville att drottningens älskare skulle leda slutfasen. Därför fick greven rida en annan väg och kom undan. I Bryssel utnämndes han till rikets ambassadör med särskild behörighet rörande de fängslade regenterna.

Härifrån hade mannen kontakt med Marie Antoinette brevledes och Axel von Fersen ska vid ett tillfälle även ha lyckats smyga sig in till drottningen i fängelset i Paris. Breven skrevs med chiffer och fördes ut gömda i hattaskar eller kakburkar.

Under sin fångenskap och vid den process som riktades mot Marie Antoinette ska hon ha uppvisat ett stort lugn. Inte ens vid själva avrättningen fick kvinnan panik.

Drottningen bar på en ring, med Axel von Fersens devis ingraverad.

"Tutto a te mi guida - Allt leder mig till dig"

När nyheten nådde svensken i Bryssel att hans kärlek hade dödats med giljotin den 16 oktober 1793, blev greven förkrossad.

Året efter hemkallades han av Gustav III och sysselsatte sig med diplomatiska förhandlingar. Den unika rollen i den europeiska politiken som Axel von Fersen hade haft försvann i och med att franska kungfamiljen var döda.

Vid en konferens med Napoleon vägrade ynglingen att skaka hand med någon som har bolat med drottningen. Greve avfärdade den unge officeren med orden att den mannen kommer aldrig bli något.

Att kungen här hemma också mördades gjorde inte sorgen bättre. Som riksmarskalk tog han på sig rollen att skola in sonen i arbetet som regent.

I kölvattnet av det finska kriget 1808-09 och avsättningen av Gustav IV Adolf, blev adelsmannen anklagad att ha legat bakom den nya kronprinsen Karl August av Danmarks plötsliga död.

Vid prinsen begravningståg i Stockholm, mördades Axel von Fersen av den upprörda folksamlingen.

Troligtvis låg Gustav III:s bror Karl XIII bakom det. En finlandssvensk adelsman vid namn Tandfeldt fick skulden.

Svensken ska vara förebilden för figuren sir Percival Blakeney som räddar franska aristokrater i romanen, Röda nejlikan skriven av Baronessan Orczy.

Författarinnan sägs ha blivit så tagen av grevens förehavanden under den franska revolutionen men även av hans levnadsöde.

Axel von Fersen träffade de flesta av dåtidens stora kändisar, som t.ex. Napoleon, George Washington och Mozart.

Han vilar i Ljungs kyrka utanför Linköping.

Avslutningsvis får man nog säga att personen knappast vurmade för demokratin, utan var istället stark anhängare av ett kungligt envälde.

Idag skulle Axel von Fersen betraktas som omodern, men då var mannen en förebild. Inte bland allmogen, men hos varje bildad person i svenska riket.

När en strapatsrik färd beskrivs i dagboken, så var den det eftersom han färdades utan betjänter.

Det säger något om denna högadliga snobb.

På 1830-talet dog släkten ut på mansidan och då slogs familjeskölden sönder, så som seden kräver.