Tillsammans med
familjen Peels och tandläkaren
Fritz Pfeffer är sällskapet åtta personer, som vistas på vinden från juli 1942 fram tills de blir avslöjade 4 augusti 1944.
Några anställda förser dem med
förnödigheter, en av dem är
Miep Gies (1909-2010).
Det är hon som påträffar
Anne Franks dagbok och sparar den till eftervärlden.
Under dagtid rådde absolut tystnad på vinden och först på kvällen kunde de röra sig ledigt.
På helgerna fick flyktingarna även vara i de främre kontoret, det som vette ut mot
Prinsengracht. Anne Frank skriver bland annat i sin dagbok om en vinterdag när hon blickar ut på kanalen och ser en enkel husbåt.
Suget efter det vardagliga blir alltför påtagligt. Flickan drar igen gardinen och återvänder upp till vinden.
Grannfastigheten var ett ständigt orosmoment för såväl de undangömda som deras hjälpare.
Folk som arbetade i byggnaden förvånades över de stora
matleveranserna som med jämna mellanrum avlämnades på kontoret.
Fortfarande vet man inte vem som förrådde familjerna, men troligtvis var det en förman.
Till saker hör att tyskarna betalade ut
kopgeld (skallpengar) till personer som angav de judar som mirakulöst nog hade lyckats undkomma Amsterdams ständigt återkommande razzior.
I dagboken berättar flickan om den alltid närvarande tristessen samt hennes längtan till friheten. Mycket handlar också om hur konflikterna med de andra boende tär på krafterna i gruppen.
Anne Frank bråkar ofta med sin mor
Edith Frank (1900-45).
De allierades framgångar i kriget höll dock uppe hoppet något för
gårdshusborna. På kvällarna följde de kriget via
BBC:s radiosändningar.
Hennes anteckningar är förutom en viktigt vittnesbörd om Förintelsen, även ett mänskligt dokument om en flicka som är både brådmogen, självupptagen och samtidigt på väg att kliva in i vuxenlivet.
Något som hon tyvärr aldrig fick uppleva.
Männen som hämtade de åtta judarna var
välunderrättade, de kände till att svängbokhyllan i tamburen som dolde ingången till gömstället. Sällskapet fördes till
Westerbork, efter några veckor sattes de på ett tåg till
Auschwitz. På vinden låg saker och papper
utslängda över golven, det är nu som
Miep Gies hittar dagbladen och hinner få undan dem.
Edith Frank dör i förintelselägret, med de flesta andra från gömstället.
Anne Frank och
Margot Frank transporteras vidare till
Bergen-Belsen. Syskonen dör i
tyfus i mars 1945. Under vintern skördar epidemin över 15.000 offer i lägret.
Någonstans på området i en massgrav vilar troligtvis
Anne Frank.
Av en slump passerade jag lägret när vi var på väg från
Celle till färjan i
Puttgarden. Men tråkigt nog fanns det ingen tid över för ett besök. Ett snabbstopp vid den allierade krigskyrkogården i närheten hanns dock med.
Det är slående vad unga de flesta soldaterna var, åtskilliga stupade var endast tonåringar.
Otto Frank överlevde förintelsen och återkom till Amsterdam i juni 1945 via
Odessa och Marseille.
När
Miep Gries fick bekräftat via Röda korset att
Anne Frank var död, lämnade hon dagboken till pappan.
Han beslutade sig att ge ut anteckningarna, men valde att redigera bort vissa saker, som handlade om dotterns pubertet samt elaka kommentarer om modern.
Efter några år gifte Otto Frank om sig med en judinna som också hade suttit i
Auschwitz. De flyttar så småningom till Schweiz.
Numera finns den fullständiga versionen utgiven.
Det har gjorts ett otal filmer och pjäser om dagboken.
I Göteborg fick första pjäsen Europapremiär 1957.
Karl Silberbauer (1911-72) som grep familjen, blev till slut avslöjad av nazistjägaren
Simon Wiesenthal (1908-2005) och ställd inför rätta, men släpptes fri när det ansågs att österrikaren bara hade lytt order.
Dessutom vägrade
Karl Silberbauer att avslöja angivarens identitet.
Den statslösa flickan
(judiska flyktingar under trettiotalet erhöll inga nederländska pass) som älskade språket och även citerade åtskilliga inhemska författare i sin dagbok, var länge en problematisk figur i det land som hon så gärna ville uppfatta som sitt eget.
Av de 140.000 judar som fanns i Holland 1940, återstod blott en tiondel efter kriget. I de kretsarna har
Anne Frank aldrig varit populär.
Många menar att flickan har tagit alltför stor plats och kommit att skymma andras lidande och familjetragedier.
Själv väljer jag att se hennes livsöde, som ett sätt att förstå de enorma konsekvenser som Förintelsen förde med sig för Europa.
Den slet bort ett enormt kulturarv från kontinenten, som skulle ha varit oerhört värdefullt och berikande för oss alla idag.
Judinnan står staty framför
Westerkerk i närheten av gömstället, som nuförtiden är ett välbesökt museum.
Köerna ringlar sig långa längs
Prinsengracht. Nedan syns undertecknad vid
Magrer bruger, som inte har någon anknytning till
Anne Frank, mer än att hon troligtvis har cyklat över den ett flertal gånger.
Anne Frank föddes 1929 som tysk medborgare i Frankfurt am Main. Familjen var rik och väl integrerad i samhället. Pappan tjänstgjorde i tyska armén i första världskriget. Farfar Michael Frank var en framgångsrik bankman, men mycket av förmögenheten gick förlorad i eftersvallningen av första världskriget i den hyperinflation, som kom att råda i landet under nästan hela 1920-talet. I sin berömda dagbok skriver Anne Frank följande om sin barndom i Tyskland. "Tills jag var fyra år bodde jag i Frankfurt. Eftersom vi är fullblodsjudar for far 1933 till Holland. Han blev direktör för Nederlandse Opekta AB för syltberedning. Mamma Edith Frank for också hon till Holland i september samma år medan Margot (storasystern) och jag for till Aachen, där mormor bodde. Margot for till Holland i december och jag i februari, där man ställde ned mig på bordet som en födelsedagspresent till Margot." Efter Adolf Hitlers makttillträde 1933 insåg Otto Frank (1889-1980) att det inte fanns någon framtid i Tyskland och antog därför erbjudandet att bli chef för en syltfabrik i Holland. Så snart pappan funnit en passande bostad kunde familjen undan för undan följa efter till Amsterdam. Man slog sig ner i floddistriktet, som är de gator i södra delen av centrum som har namngetts efter landets vattendrag. Deras nya hem låg på Merwedplein 37. Kvarteren kom starkt att präglas av judar som emigrerat från Tyskland och Österrike. Lägenheterna var rymliga och moderna i motsats till dem i de traditionella judekvarteren runt Waterlooplein. Området blev en tyskspråkig enklav med egna caféer, bokhandel och glasbarer. Många av de mindre barnen gick i likhet med Anne Frank i Sjätte Montessoriskolan på Niersstraat. Flickan fick nya vänner och levde ett obekymrat liv där vardagen kretsade runt läxläsning och filmstjärnor. På sin 13-årsdag fick Anne Frank en efterlängtade dagbok, i vilken hon började att nerteckna minnen och tankar redan samma dag. I den skriver hon till sin påhittade vän Kitty. Första meningarna löd: "Jag hoppas att jag skall kunna anförtro dig allt, så som jag hittills inte har kunnat anförtro mig åt någon, och jag hoppas att du skall vara ett stort stöd för mig." Allt förändrades i maj 1940 när Nederländerna ockuperades av Nazityskland. Judar fick t.ex. inte längre bedriva handel, cykla eller besöka affärer. Samtliga skulle bära en väl synlig Davidstjärna på sina kläder och tygbiten fick man köpa av ockupationsmakten. Ett judisk råd upprättades. De skulle fylla kvoterna på de som fick arbetstjänst i Tredje riket, d.v.s deporteras till dödslägren i Polen via det holländska transitlägret Westerbork. Otto Frank började förbereda sig för en eventuell flykt till gårdshuset. Huset låg i anslutning till det nya kontoret på Prinsengracht 263. I juli 1942 förstod han att detta beslut måste tas omedelbart, när Margot Franks (1926-45) namn stod med på en lista tillsammans med 4.000 andra judiska flyktingar som alla erhöll en kallelse för tvångsarbete i Tyskland. Den 5 juli gömmer sig familjen på vinden. Ingången döljs med en bokhylla.
Tillsammans med familjen Peels och tandläkaren Fritz Pfeffer är sällskapet åtta personer, som vistas på vinden från juli 1942 fram tills de blir avslöjade 4 augusti 1944. Några anställda förser dem med förnödigheter, en av dem är Miep Gies (1909-2010). Det är hon som påträffar Anne Franks dagbok och sparar den till eftervärlden. Under dagtid rådde absolut tystnad på vinden och först på kvällen kunde de röra sig ledigt. På helgerna fick flyktingarna även vara i de främre kontoret, det som vette ut mot Prinsengracht. Anne Frank skriver bland annat i sin dagbok om en vinterdag när hon blickar ut på kanalen och ser en enkel husbåt. Suget efter det vardagliga blir alltför påtagligt. Flickan drar igen gardinen och återvänder upp till vinden. Grannfastigheten var ett ständigt orosmoment för såväl de undangömda som deras hjälpare. Folk som arbetade i byggnaden förvånades över de stora matleveranserna som med jämna mellanrum avlämnades på kontoret. Fortfarande vet man inte vem som förrådde familjerna, men troligtvis var det en förman. Till saker hör att tyskarna betalade ut kopgeld (skallpengar) till personer som angav de judar som mirakulöst nog hade lyckats undkomma Amsterdams ständigt återkommande razzior. I dagboken berättar flickan om den alltid närvarande tristessen samt hennes längtan till friheten. Mycket handlar också om hur konflikterna med de andra boende tär på krafterna i gruppen. Anne Frank bråkar ofta med sin mor Edith Frank (1900-45). De allierades framgångar i kriget höll dock uppe hoppet något för gårdshusborna. På kvällarna följde de kriget via BBC:s radiosändningar. Hennes anteckningar är förutom en viktigt vittnesbörd om Förintelsen, även ett mänskligt dokument om en flicka som är både brådmogen, självupptagen och samtidigt på väg att kliva in i vuxenlivet. Något som hon tyvärr aldrig fick uppleva. Männen som hämtade de åtta judarna var välunderrättade, de kände till att svängbokhyllan i tamburen som dolde ingången till gömstället. Sällskapet fördes till Westerbork, efter några veckor sattes de på ett tåg till Auschwitz. På vinden låg saker och papper utslängda över golven, det är nu som Miep Gies hittar dagbladen och hinner få undan dem. Edith Frank dör i förintelselägret, med de flesta andra från gömstället. Anne Frank och Margot Frank transporteras vidare till Bergen-Belsen. Syskonen dör i tyfus i mars 1945. Under vintern skördar epidemin över 15.000 offer i lägret. Någonstans på området i en massgrav vilar troligtvis Anne Frank. Av en slump passerade jag lägret när vi var på väg från Celle till färjan i Puttgarden. Men tråkigt nog fanns det ingen tid över för ett besök. Ett snabbstopp vid den allierade krigskyrkogården i närheten hanns dock med. Det är slående vad unga de flesta soldaterna var, åtskilliga stupade var endast tonåringar. Otto Frank överlevde förintelsen och återkom till Amsterdam i juni 1945 via Odessa och Marseille. När Miep Gries fick bekräftat via Röda korset att Anne Frank var död, lämnade hon dagboken till pappan. Han beslutade sig att ge ut anteckningarna, men valde att redigera bort vissa saker, som handlade om dotterns pubertet samt elaka kommentarer om modern. Efter några år gifte Otto Frank om sig med en judinna som också hade suttit i Auschwitz. De flyttar så småningom till Schweiz. Numera finns den fullständiga versionen utgiven. Det har gjorts ett otal filmer och pjäser om dagboken. I Göteborg fick första pjäsen Europapremiär 1957. Karl Silberbauer (1911-72) som grep familjen, blev till slut avslöjad av nazistjägaren Simon Wiesenthal (1908-2005) och ställd inför rätta, men släpptes fri när det ansågs att österrikaren bara hade lytt order. Dessutom vägrade Karl Silberbauer att avslöja angivarens identitet. Den statslösa flickan (judiska flyktingar under trettiotalet erhöll inga nederländska pass) som älskade språket och även citerade åtskilliga inhemska författare i sin dagbok, var länge en problematisk figur i det land som hon så gärna ville uppfatta som sitt eget. Av de 140.000 judar som fanns i Holland 1940, återstod blott en tiondel efter kriget. I de kretsarna har Anne Frank aldrig varit populär. Många menar att flickan har tagit alltför stor plats och kommit att skymma andras lidande och familjetragedier. Själv väljer jag att se hennes livsöde, som ett sätt att förstå de enorma konsekvenser som Förintelsen förde med sig för Europa. Den slet bort ett enormt kulturarv från kontinenten, som skulle ha varit oerhört värdefullt och berikande för oss alla idag. Judinnan står staty framför Westerkerk i närheten av gömstället, som nuförtiden är ett välbesökt museum. Köerna ringlar sig långa längs Prinsengracht. Nedan syns undertecknad vid Magrer bruger, som inte har någon anknytning till Anne Frank, mer än att hon troligtvis har cyklat över den ett flertal gånger.
