Johanniterorden var ett
brödraskap av krigarpräster, arvtagare till ett syfte med rötter i korstågen, då grundarna först vårdade sjuka pilgrimer i det
Heliga landet och sedan beväpnade sig för att försvara dem.
Var och en av
brödraskapets medlemmar hade avgett ett löfte om kyskhet, fattigdom och lydnad och var och en hade svurit att tjäna påven och föra oupphörligt krig intill döden mot de
muslimska otrogna.
Riddarna rekryterades ur adeln från hela
Europa.
Stormästaren
Jean Parisot de la
Valette (1494-1568) hade bara sjuhundra riddare, fyra tusen spanska soldater samt ett par tusen beväpnade
irreguljära malteser.
Den 18 maj landsteg invasionsstyrkan i
Marsaxlokk med sina hjälptrupper från
Nordafrika. En armé på totalt 50.000 man. Bilden högst visar det lilla samhället.
Öborna flydde i panik till gamla huvudstaden
Mdina och riddarnas fort i öster.
Ett av
turkarnas högsta befäl var piraten
Turgut Reis (1485-1565). Han hade gisslat kristna i
Medelhavet i årtionden, gjort räder på
Sicilien och drivit ut
Johanniterorden från
Tripoli i
Libyen.
Planen var att först inta fortet St.
Elmo, för att därifrån beskjuta de övriga borgarna som låg på andra sidan viken.
I dessa enormt hårda strider stupar piraten. I
Turkiet är mannen väldigt populär och står staty nedanför
Topkapipalatset i
Istanbul.
Efter att ha förlorat mycket manskap sätter
turkarna in elitsoldaterna,
janitsjarerna, de
oövervinnliga, eliten med hägerfjädrar på hjälmarna, dragna kroksablar och graverade musköter.
Detta var de fanatiska
muslimska dräparna, födda kristna, erövrade av imperiet,
stöpta och formade till krigare som var osvikligt lojala mot sultanen.
De var födda till att slakta otrogna.
Till slut faller borgen 23 juni, invasionsarmén förlorade 10.000 man och försvarna 1.500 varav många av ordens bästa riddare.
Befästningen syns nedan.
Stormästaren visste att halva slaget var vunnit, i och med att man hade bundit upp
turkarna vid St.
Elmo tillräckligt länge. Kunde man bara hålla ut i två månader till i de övriga två forten så skulle belägringen misslyckas.
I
Medelhavet blåser det alltid upp höststormar i slutet av september.
Osmanerna måste därför avgöra drabbningen senast i augusti.
Hela juli krigar man febrilt.
Turkarna anfaller gång på gång, men de kristna lyckats avvärja varje försök. Moralen stiger, när 700 man från
Sicilien anländer samma månad.
Sultanen bestämmer sig för att ge upp och kallar hem sina trupper 11 september.
Kvar på slagfälten låg uppskattningsvis 25.000 till 35.000 soldater.
Johanniterorden förlorade 2.500 män, inräknat de spanska hjälptrupperna. Malteserna får
plikta med cirka 7.000 döda.
Den 112 dagar långa beläggringen var över.
Jean Parisot de la
Valette drog en lättnadens suck, en fjärdedel av hans riddare hade dött och så gott som hela garnisonen hade slaktas. Trots det hade stormästaren vunnit en stor seger.
Suleiman den store skulle aldrig skicka en ny invasionsstyrka till ön.
Sultanen fick annat att tänka på, fälttåg i
Ungern och styret av ett sammansatt och vidsträckt imperium upptog all tid.
Tacksamt avlider han ett år efter äventyret på ön, den 5 september 1566.
Stormästaren lever i ytterligare två år.
Dessa två kombattanter var årsbarn och varandras största rivaler.
Innan
Jean Parisot de la
Valette dör, grundas nya staden Valletta, världens första planritade huvudstad.
Döpt så klart efter öns stora försvarare.
Ett besök i de gamla forten är en spännande upplevelse, att vandra runt i de gamla stadsdelarna
Birgu, Cospicus och
Senglea, som ligger på andra sidan av
Grand Harbour är
inspirerande. Historiens vingslag är nära, det kanske låter som en klyscha, men miljön är verkligen fantastisk. Mycket av den äldre bebyggelsen finns kvar och husen är så där härligt slitna.
Överallt stryker det omkring katter.
Charmen blir total när hemmafruarna hänger ut sin tvätt på linor som sträcker sig över de pittoreska gränderna.
Det känns som att en riddare när som helst kan dyka upp runt hörnet och anfalla mig.
I St.
Elmo spelade man förresten in filmen
Midnight Express.
År 1530 slog sig riddarna i Johanniterorden, den sista av de stora militära ordnarna från korstågstiden, ner på ön Malta i Medelhavet. Åtta år tidigare hade de fördrivits från Rhodos av Suleiman den store (1494-1566), den största av de osmanska härskarna. Riddarna var en impopulär och rebellisk anakronism, en relik från det förgångna, i 1500-talets era med framväxande starka nationalstater. Ordens välstånd var beroende av att ansätta osmanska handelsvägar utmed nordafrikanska kusten. Till slut tog sultanens tålamod i Konstatinopel slut. Malta besvärade turkarna där ön var belägen i sundet mellan Sicilien och Nordafrika. De osmanska handelsvägarna blottade sin strupe och riddarna kunde skära av den i vilken stund som helst. Suleiman den store hade slängt ut dem från Rhodos, och trodde att de skulle upplösas och återvända till sina länder i Europa, men inom knappt tio år hade man istället omgrupperat sig och gjort Malta till sitt nya hem. År 1565, drygt fyrtio år efter det att sultanen tog strid mot Johanniterorden för första gången, sände han ut sin flotta på nytt. På våren 1565 stod konungarnas konung och blickade ut på Marmarasjön. Han andades in den saltbemängda luften och hörde trummornas stigande och fallande rytmer, de skrällande cymbalerna och galärkaptenernas visselsignaler. I vattnet låg 200 fartyg med över 30.000 soldater redo att erövra Malta. På skeppen hade etthundratusen kanonkulor och femtontusen tunnor med krut stuvats ombord
Johanniterorden var ett brödraskap av krigarpräster, arvtagare till ett syfte med rötter i korstågen, då grundarna först vårdade sjuka pilgrimer i det Heliga landet och sedan beväpnade sig för att försvara dem. Var och en av brödraskapets medlemmar hade avgett ett löfte om kyskhet, fattigdom och lydnad och var och en hade svurit att tjäna påven och föra oupphörligt krig intill döden mot de muslimska otrogna. Riddarna rekryterades ur adeln från hela Europa. Stormästaren Jean Parisot de la Valette (1494-1568) hade bara sjuhundra riddare, fyra tusen spanska soldater samt ett par tusen beväpnade irreguljära malteser. Den 18 maj landsteg invasionsstyrkan i Marsaxlokk med sina hjälptrupper från Nordafrika. En armé på totalt 50.000 man. Bilden högst visar det lilla samhället. Öborna flydde i panik till gamla huvudstaden Mdina och riddarnas fort i öster. Ett av turkarnas högsta befäl var piraten Turgut Reis (1485-1565). Han hade gisslat kristna i Medelhavet i årtionden, gjort räder på Sicilien och drivit ut Johanniterorden från Tripoli i Libyen. Planen var att först inta fortet St. Elmo, för att därifrån beskjuta de övriga borgarna som låg på andra sidan viken. I dessa enormt hårda strider stupar piraten. I Turkiet är mannen väldigt populär och står staty nedanför Topkapipalatset i Istanbul. Efter att ha förlorat mycket manskap sätter turkarna in elitsoldaterna, janitsjarerna, de oövervinnliga, eliten med hägerfjädrar på hjälmarna, dragna kroksablar och graverade musköter. Detta var de fanatiska muslimska dräparna, födda kristna, erövrade av imperiet, stöpta och formade till krigare som var osvikligt lojala mot sultanen. De var födda till att slakta otrogna. Till slut faller borgen 23 juni, invasionsarmén förlorade 10.000 man och försvarna 1.500 varav många av ordens bästa riddare. Befästningen syns nedan. Stormästaren visste att halva slaget var vunnit, i och med att man hade bundit upp turkarna vid St. Elmo tillräckligt länge. Kunde man bara hålla ut i två månader till i de övriga två forten så skulle belägringen misslyckas. I Medelhavet blåser det alltid upp höststormar i slutet av september. Osmanerna måste därför avgöra drabbningen senast i augusti. Hela juli krigar man febrilt. Turkarna anfaller gång på gång, men de kristna lyckats avvärja varje försök. Moralen stiger, när 700 man från Sicilien anländer samma månad. Sultanen bestämmer sig för att ge upp och kallar hem sina trupper 11 september. Kvar på slagfälten låg uppskattningsvis 25.000 till 35.000 soldater. Johanniterorden förlorade 2.500 män, inräknat de spanska hjälptrupperna. Malteserna får plikta med cirka 7.000 döda. Den 112 dagar långa beläggringen var över. Jean Parisot de la Valette drog en lättnadens suck, en fjärdedel av hans riddare hade dött och så gott som hela garnisonen hade slaktas. Trots det hade stormästaren vunnit en stor seger. Suleiman den store skulle aldrig skicka en ny invasionsstyrka till ön. Sultanen fick annat att tänka på, fälttåg i Ungern och styret av ett sammansatt och vidsträckt imperium upptog all tid. Tacksamt avlider han ett år efter äventyret på ön, den 5 september 1566. Stormästaren lever i ytterligare två år. Dessa två kombattanter var årsbarn och varandras största rivaler. Innan Jean Parisot de la Valette dör, grundas nya staden Valletta, världens första planritade huvudstad. Döpt så klart efter öns stora försvarare. Ett besök i de gamla forten är en spännande upplevelse, att vandra runt i de gamla stadsdelarna Birgu, Cospicus och Senglea, som ligger på andra sidan av Grand Harbour är inspirerande. Historiens vingslag är nära, det kanske låter som en klyscha, men miljön är verkligen fantastisk. Mycket av den äldre bebyggelsen finns kvar och husen är så där härligt slitna. Överallt stryker det omkring katter. Charmen blir total när hemmafruarna hänger ut sin tvätt på linor som sträcker sig över de pittoreska gränderna. Det känns som att en riddare när som helst kan dyka upp runt hörnet och anfalla mig. I St. Elmo spelade man förresten in filmen Midnight Express.
