Den glömda semesterbyn på Rügen.

Denna bisarra plats har jag av någon underlig anledning besökt två gånger och åks det till Rügen med ett nytt sällskap lär man hamna här igen, när detta ställe är ganska ökänt numera som ett av Hitlers största vansinnesprojekt, där diktatorn skulle bygga ett mastodonthotell för 20.000 gäster.

Allt skede inom ramen av den statliga fritidsorganisationen i Tredje riket, Kraft durch Freude (Kraft genom glädje).

Men åter till Rügen som är Tysklands största ö och som tillhörde Sverige under stormakttiden. Vi fick den som belöning för insatsen i det trettioåriga kriget 1618-48.

Hela området var stängd under DDR-tiden, när Rügen betraktades som en militär zon. Endast transittrafik från Sassnitz, öns färjeläge fick förekomma.

Här uppe belönade partipamparna sig med stora gods som de tillbringade helgerna på med sina älskarinnor och förtärde västerländsk sprit och mat.

De skulle även samla kraft inför måndagen, när politikerna skulle stärka den östtyska arbetarens moral och dygd som själva fick hålla sig tillgodo med saltgurka och inhemsk konjak.

Projektet med Hitlers semesterby avbröts när han startade andra världskriget och byggnaderna blev aldrig färdigställda, utan står som stora tomma skal, och är ett monument över en persons dårskap.

Enda gången lokalerna kom till användning, var när Östtyskland tillät ryska soldater att stationeras här.

De skulle sättas in i en invasion av Polen 1980 om situationen där hade spårat ut.

I närområdet hittades en fin badstrand som vi fick dela med mängder av turister, men så kan det gå när man reser under högsäsong. Binz heter stället och ligger några kilometer söderut från Hitlerbyggnaden.

På dessa stränder hängde de rika, och hotellen bär spår av förra seklets prakt. Bakom tallskogen ligger nazisternas vision, som skulle ge arbetarklassen en värdig semester också.

Jag fick även tillfället att smaka på den goda tyska korven. Den kan undertecknad aldrig avstå ifrån.

Auf Wiedersehen Fredrik

www.erwin-rosenthal.de/ruegen/

En dag i Sarajevo.

Möjligheten kom att åka upp till Sarajevo, när jag och några kompisar befann oss på solsemester vid den kroatiska kusten.

Resan till staden tog 5 timmar och vägen dit var väldigt vacker med dalgångar, brusande floder och prunkande grönska.

En tanke inföll, då jag har läst mycket om det Jugoslaviska inbördeskriget, att på den tiden kunde det ta dagar eller upp till en vecka, att ta sig ut till kusten från Sarajevo.

När sträckan passerade flera krigshärjade områden som styrdes av olika fraktioner.

Men många kom aldrig fram, utan slutade sina liv, avrättade längs vägkanten.

Dagens Sarajevo är välmående på ytan och har putsats samt renoverats.

Spåren efter kriget märks inte så påfallande. Det syns dock mycket kul- och granthål på byggnaderna i förorterna.

Vi blev bjudna på lunch, eller rättare sagt, maten ingick i resan som man hade betalt för. Restaurangen låg mitt emot det berömda Holliday Inn, se bilder ovan.

Detta hotell var ökänt när de utländska journalisterna satt här och drack smuggelsprit och rapporterade till omvärlden under de fyra års belägring som Sarajevo utsattes för i inbördeskriget, och som dödade 10.000 av stadens befolkning.

Sarajevo har satt sin prägel på världshistorien flera gånger, det som framför allt förknippas med orten är mordet på Österrikes kronprins Franz Ferdinand som blev den utlösande faktorn till första världskriget.

Mannen som begick mordet, hette Gavrilo Princip (1894-1918) och dömdes till tukthus, eftersom han var minderårig. Gavrilo avled i fängelset Thereisenstadt i dagens Tjeckien i sviterna av lungsot.

Han har fått en gata uppkallad efter sig i Belgrad.

Vill man se staden i lite mer positiva ögon, så har Sarajevo alltid varit en kulturell smältdegel, där alla religioner har samsas sida vid sida, tyvärr inte idag, när det bor mest muslimer här.

Sarajevos stora minoritet serberna valde att lämna metropolen och flytta till de serbkontrollerade territorierna i Bosnien.

Men under 2000-talet har små grupper serber börjat att flytta tillbaka.

Under vårt besök var det stekhett, man nästan svimmade om man stod i solen, staden ligger som i en gryta omgiven av berg och det blev Sarajevos stora olycka under inbördeskriget.

Där uppe låg krypskyttar som hade fritt skottfält över samhället, vilket de nyttjade friskt.

All heder till de omdiskuterade franska främlingslegionärerna som vid slutet av kriget gick upp på bergen och rensade dem på krypskyttar med stora förluster.

Sarajevo annekterades av Österrike-Ungern 1908 och det har satt sin prägel i arkitekturen, där gatorna domineras av vackra jugendbyggnader.

Det praktfullaste av dem alla är det berömda Nationalbiblioteket som blev första byggnaden att förstöras i inbördeskriget.

Där försvann ovärderliga dokument om staden och Bosnien.

Nationalbiblioteket står fortfarande i ruiner. Se bilder ovan.

Mitt intryck av orten är gott och tydligen rankas Sarajevo som den näst sevärda platsen på Balkan efter Aten

Startas det lågprisflyg hit, kommer jag tillbaka och stannar en längre tid, än detta korta besök på en dag.

Mvh Fredrik

http://www.sarajevo-guide.com/

Att vägra åka taxi i Sinai.

Jag besökte Sinai och hamnade i Sharm el Sheik, områdets turistort som tyvärr inte har något att erbjuda mer än tillgången till Röda havet där undertecknad snorklade.

Döm om min förvåning när vi åker från flygplatsen och redan efter två minuter svänger av till det första hotellet, där tydligen jag ska bo.

Det är 8 km in till centrum och det enda som finns här, är mitt hotell som omges av den nakna öknen och den bullriga flygplatsen som tillåter ryska flygplan att landa, vilket de inte får i EU.

Eftersom deras maskiner avger för mycket buller och det kan jag skriva under på att de gjorde, när planen kom in för landning över mitt hotell, vibrerade fönstren.

När reseledaren förkunnade på välkomstmötet att det inte har regnat här på fem år, så började det regna och vi fick flytta inomhus för att avrunda tillställningen med den obligatoriska välkomstdrinken.

Reseledaren blev tystlåten, han kanske kände sig lite bortgjord.

Jag åkte med på en tur upp till St:Katarina klostret som ligger mitt i Sinai helt isolerat och därför omgärdas av höga försvarsmurar som skyddar mot banditer. Självklart finns inga sådana kvar här uppe numera, de är istället nere i Sharm el Sheik och jagar oss turister.

Det är mer lönsamt än att vända upp och ner på gamla munkar och skaka ur dem sina sista penningar.

Landskapet är fantastiskt, de rödaktiga bergen med den gula ökensanden i kombination med den klarblåa himlen ger ett underbart färgspel.

På platsen där klostret är byggt såg Moses den brinnande busken, det var via den som gud uppmanade honom att gå upp på berget Sinai och hämta tavlan med de tio budorden

Slutligen, det här med taxiåkandet, jag bestämde mig att gå ner till centrumet till alla taxiägares förtrett. Jag gick mina 8 km som Jesus gick sin golgata vandring, alla taxichaufförer ville att undertecknad skulle åka med dem.

Inte kan du gå hela vägen för att sedan skrika att vi turister borde minsann betala för oss och det hela avrundades med att jag skulle dra åt helvete, men som sagt, inshallah var ett bra svar, om gud vill och det tog ofta udden av alla diskussionerna med chaufförerna.

Resan avslutades med att vi fick stå på flygplatsparkeringen och vänta, då Egyptens president kom inflygande för en fredskonferens om Mellanöstern.

Hosni Mubarak (1928-) efterträdde sin företrädare, Anwar Sadat ( 1918-81) som mördades vid en militärparad i Kairo 1981.

Den nuvarande presidenten var ytterst nära att själv bli skjuten, men hann att sätta sig i säkerhet. Attentatsmännen var missnöjda med den fredsuppgörelse som hade åstadkommits mellan Egypten och Israel.

Den svenska ambassadören Olof Ternström var också i skottfältet, men klarade sig helt oskadd.

Arabförbundet uteslöt landet fram till 1989.

Idag styr Hosni Mubarak landet med fast hand, mannen är en despot och undertrycker all opposition. Populär bland medelklassen men hatad av de religiösa. De fattiga mutas lagom till valen, med sänkta priser på bröd och bränsle.

Överallt i Egypten syns hans porträtt. Sonen, Gamar Mubarak väntas bli faderns efterföljare.

När presidenten hade lämnat flygplatsen kunde vi checka in. Det var en oändlig karavan med stadsjeepar som passerade oss, i en av dessa satt despoten.

Det är spännande när man kommer i närheten av maktens män.

Mvh Fredrik

http://www.allsinai.info/

Frukost i Alicante.

Undertecknad och några arbetskompisar gjorde en resa ner till Alicante, där en kollega har en lägenhet. Jag hade aldrig varit i denna del av Spanien och hängde därför gärna på.

Sen är det alltid roligt att resa med folk som man arbetar med, när de visar hur de fungerar utanför arbetet.

Vi var fem stycken som åkte till Alicante. Samhället i sig är en mellanstor spansk stad som präglas av massturismen. Men resgänget kom i januari och då fanns det inte många turister här.

Vädret var behagligt på dagarna för att på kvällarna bli ett kallt inferno, där man blev tvungen att sova med kläderna på i sovsäcken.

När detta läses, kan man tro att vi fjällvandrade, men eftersom de inte värmer upp husen i Spanien, blir de tjocka väggarna som kyler behagligt på sommaren också att de kyler på vintern, särskilt när lägenheten har stått tom i ett par månader.

Ömsom greker, kartager samt romare tar på sig äran att ha grundat staden, i vilket fall är Alicante säkert 1.700 år gammal.

Hannibal med sina berömda elefanter började sin uppmarsch mot Romarriket där.

En annan historia är att det tragiska spanska inbördeskriget fick sin avslutning här, när Alicante som sista lojala fäste höll ut, så att den folkvalda regeringen kunde fly via hamnen och sätta sig i säkerhet.

Orten utsattes för flera bombanfall under kriget, mer än det berömda Guernica och 300 civila dog under flyganfallen.

Idag som sagt är det vi turister som invaderar Alicante och gänget intog det stora kastellet som ligger mitt i centrumet.

Där lyckades en av arbetskollegorna med stor förvåning hinna upp först och det ville vi andra premiera med en öl som var en gest som föll honom väl i smaken.

Men efter denna bragd kom det inga mera av den sorten, utan mera av underligheter som detta med frukosten och hans vanor runt den.

Efter att ha varit i Murcia och kollat på fotboll, tog vi kvällståget tillbaka.

Hemma öppnade vi några flaskor starkt och gruppen smakade i sig med välbehag där runt bordet, inget konstigt i det, alla gick sedan och la sig.

På morgonen hör jag två av mina kollegor mumla att de ska in till mig och dra av mig täcket, men undertecknad förekommer dem och uppmuntrar grabbarna att handla frukost, vilket de lovar att göra.

Efter två timmar har de inte kommit tillbaka, så en i gänget går och letar efter dem, och hittar herrarna stupfulla på en bar, men han får upp dem till lägenheten.

Nu blev det operation psykiatri, vi skulle med planet som gick om cirkus 6 timmar och dessa två bara svamlade olika haranger, där den ena mumlade att han var så lycklig och den andre slog sig på bröstet och tyckte de var så duktiga.

Efter att ha krockat ihop med varandra, drägglat och somnat på toaletten lyckades vi bädda ner dem i sina sängar.

Vid hemfärd var de i okej skick för att inte kunna nekas att flyga, men mycket bättre var dem inte.

När vi kom hem till Sverige tog jag en taxi till lägenheten och kunde sova utan kläder i min säng och som bonus slapp man att få frukost dagen efter.

Hasta luego Fredrik

www.alicante.es/

En sup med en mongol i Singapore.

Jag och brorsan hade kommit från Malaysia i sällskap med en amerikan och en irländare. Vi tog in på samma billiga hostel och delade rum.

Kinesen som ägde stället hade en otrolig tajming att komma in i rummet när amerikanen bytte om, eller hade duschat och han blev bara mer irriterad samt paranoid på kinesen, Själv skrattade jag och min bror bara.

Nu togs det en runda på stan och eftersom vi hade bott på fel sida av en ö i Malaysia, där det var strikt förbjudet att dricka alkohol, så var alla törstiga att smaka starkt och irländaren framför allt.

Vi sprang på en mongolisk affärsman med sin livvakt och fann en stor glädje i att samspråka med varandra.

Dock sa inte livakten mycket, men han skrattade gott. Mannens nävar var stora som dasslock och dem ville man inte smaka på.

Så när han skrattade, då log vi också för att vara på den säkra sida.

Affärsmannen ville bjuda oss på Djingis Khan vodka, så sällskapet gick till deras hotell, men där fick vi inte komma in, så de kom ner med flaskan och ett glas och alla drack laget runt.

Vodkan smakade skit, men jag och min bror höll god min, för vi såg på irländaren att det här var inte hans melodi och mycket riktigt mannen spydde som en gris och sällskapet skrattade, men livvakten skrattade mest.

Affärsmannen ville hämta en flaska till, men vi var nöjda.

Amerikanen försvann redan innan den första flaskan, för han skulle kolla sina saker, så att inte kinesen hade varit där, bara att nämna kinesen fick honom att gå igång i ren ilska.

Alla gick hem, rejält fulla, och kom inte in i rummet, så det blev att lägga sig i den stora hallen som var fullt med madrasser där folk som skulle sova så billigt som möjligt låg.

Dagen efter flög jag via Manila till Hong Kong och min bror som jobbade för SAS via Bangkok för att i Hong Kong mötas upp för hemfärd till Sverige, men det är en annan historia som slutade med att jag hamnade själv i Zürich.

Till Singapore skulle jag återkomma och uppleva nya äventyr.

Mvh Fredrik

http://www.straitstimes.com/

Var finns grönskan på Kap Verde?

Jag blev nyfiken på att åka till Kap Verde, ögruppen har alltid lockat mig, varför vet jag inte? Kanske att namnet är det som har gjort undertecknad nyfiken, de gröna öarna.

En möjlighet kom att boka en resa dit och jag hamnade på ön Sal, där landet har lokaliserat sin turistsatsning.

Skälet är enkelt, italienarna hade under Mussolinis ledning byggt en stor flygplats här för att använda som mellanlandningsbas för sitt flyg från Italien till Sydamerika.

Redan på slutet av 1960-talet började man flyga nonstop och då fanns här en flygplats som stod öde. Bra det ska vi nyttja och locka charterturister hit och därför byggs det nu febrilt med hotell på denna holme som knappt har 5.000 invånare.

Redan under inflygningen anade jag att det verkar inte finnas mycket grönska, det såg mer ut som att ön var en utstampad jordplätt.

Tyvärr besannades detta, när jag hade landat och bussats ner till Santa Maria, öns turistort.

På vägen ner sågs inga träd, ingen vegetation, bara sten, jord och ännu mer bumlingar samt någon enstaka buske här och där. Santa Maria var en illa utbyggd turistort, där man på dagarna blev jagad av inflyttade sengaleser som skulle pracka på en olika saker som man verkligen inte behövde.

Sedan kom natten och då bytte de yrke och blev presumtiva rånare.

Staden var dåligt upplyst och det som lös upp i mörkret var bilarna som körde i hög fart kors och tvärs genom det lilla samhället.

Här skulle jag vara i en vecka, mina grannar skulle vara på Sal i två veckor och vi brukade skämta om att undertecknad skulle ta deras andra vecka mot en större summa pengar så att paret kunde åka hem tidigare.

Här luffsade jag runt på stränderna och spanade efter något grönt, havet var inbjudande, men tyvärr med starka underströmmar, vilket gjorde att turisten var anvisad till en strand om man ville bada.

Jag bokade upp mig på en ötur i hopp om att se något av intresse, men återigen det fanns inget, en nerlagd saltgruva där det hade som namnet säger utvunnits salt och öns namn betyder salt på portugisiska.

Det enda roliga på turen var när vi besökte en skola och puffades in i ett klassrum, där alla mulattbarnen skrattade åt vår bleka uppsyn och som motdrag fotograferades det vilt från min grupp, men barnen kontrade med att göra grimaser till lärarens stora förtrett.

För mig kändes det oerhört pinsamt och jag var nog den enda som inte ryckte upp kameran.

Sedan kom det här med maten, allt ätbart importerades till ön och priserna var som hemma, men utbudet var magert, kex, öl och konserver fanns att köpa, knappt något annat.

Jag tänkte att det måste vara så här kubanerna har i sitt socialistiska paradis. Visst det fanns restauranger, men maten var dyr och smaklös, så någon matglädje inföll aldrig.

Frukosten blev räddningen och det verkade den bli för många, för alla hotellgäster gick upp tidigare och tidigare, folk proppade i sig frukosten och kom man ner kl 09.00 fanns inget kvar.

När hemresan äntligen kom, kändes det som julafton och när jag landade på Arlanda, blev det att direkt gå till MacDonald's och äta sig mätt.

Nedan en flygbild över Santa Maria med sin "grönskande" omgivning.

Bom dia Fredrik

www.caboverde.com/ilhas/sal/guide-e.htm/

Turkiets ljuvligaste dryck.

Nu kommer den inte allt så spännande historien, men den är kanske intressant istället?

Mitt första möte med denna dryck var när jag åkte till Antayla och hamnade i en sömnig förort. Det var april och turistsäsongen var inte riktigt igång ännu. På hotellet bodde det av en underlig anledning nästan bara gotlänningar, all heder till dem, men de söp friskt och skränade dygnet runt.

Jag åt frukost utanför hotellet, när det inte ingick och sen var det skönt att slippa de övriga turisterna, gotlänningarna.

Ett prisvärt matställe hittades, där man var tvungen att beställa en meny och valet föll på nr 11, som var turkisk hamburgare med ayran, hmm tänkte jag det kan vara gott med lite paprika som undertecknad trodde det var.

Men det var det inte, utan flytande yoghurt som var ljuvligt god, det blev kärlek vid första ögonkastet.

Jag gick till gubbens restaurang varje morgon och det slutade med att han kallade mig herr Elf, vilket uppskattades, då jag gillar det tyska språket trots mina brister i det.

Några år senare åkte jag igen till Turkiet och hamnade i Marmaris och där försökte jag lära min kusin Jonas att tycka om drycken, vilket var lönlöst. I närheten av vårt hotell satte kioskägaren olika priser ayran och övriga varor, ena dagen kunde man få två ayran för en turkisk lira (5kr) för att nästa dag bara få en.

Någon ordning får det vara och eftersom han pratade okej engelska frågade jag honom om den turkiska inflationen.

Kioskägaren blev paff och jag förklarade att det var med anledning av hans prissättning av ayran och då log han, så priset låg fast för mig, två ayran för en turkisk lira veckan ut.

Mitt sista möte med drycken skedde i Istanbul, denna fantastiska pärla, bron mellan Europa och Orienten. Efter en hård dags vandring på stan, gick undertecknad in på ett café i närheten av hotellet. Där såg jag till min stora förvåning att ägaren hade en hel plåthink med ayran, så jag drack en och sen en till, för att avsluta med en tredje.

Alla turkar skrattade, jag med, men undertecknad undrade varför?

Svaret kom runt hörnet, magen börjar krångla och det blev raska kliv till hotellet och uppsökning av en toalett. Ayran var så klart gjord på kranvatten, vilket gubbarna säkerligen visste att man som turist inte tålde.

Men det kan jag bjuda på.

Vad är nu ayran? Det är en dryck gjord på yoghurt, vatten och salt. Den är väldigt populär i Mellanöstern, men synnerhet i Turkiet.

Den serveras till kryddstark mat och är både törstsläckande samt god.

Mvh Fredrik

http://www.ayran.com/

Greklands sliskigaste kypare.

Den grekiska övärlden är för mig ett paradis med sitt blåa vatten och sina vitkalkade hus. Maten som ofta blir utskälld av många för sin enkelhet, är i mitt tycke perfekt av just den anledningen.

Grillat kött och rött vin som äts och dricks här nere på Kefalonia är den ultimata avkoppling på en semester.

Inte långt härifrån härskade Odysseus, den mytomspunna kungen, som fick lära sig en läxa av gudarna, när han tvivlade på deras närvaro.

Måste även nämna slaget vid Lepanto 1571 som stod väster om ön. Med detta slag krossade turkarnas expansion på Medelhavet och räknas som ett av historiens mest betydelsefulla slag som medförde att Venedig kunde ta kontrollen över de Joniska öarna.

Kefalonia är till skillnad från övriga Grekland lite unikt historiskt, när denna del med resten av de Joniska öarna aldrig blev ockuperat av turkarna. De blev istället styrda av Venedig som var en framgångsrik handelsrepublik.

Inflytandet från den italienska kulturen är stort och tar sig avtryck både i dess mat och arkitekturen.

Vi hamnade på öns sydliga del, med en vidunderlig härlig utsikt över stora delar av ön. På balkongen kände man sig som en kung, när man tittade ut på sitt lilla "örike".

I detta lägenhetshotell fanns ingen reception och nyckeln till rummen satt i dörren vid ankomst. Detta ledde till att vi inte fick städat, eller tömt sopor, ej heller de eftertraktade toarullarna som man behövde.

Alla var irriterade och jag och min kusin Jonas som delade rum, kom på den geniala idén att vi skulle låtsas få det städat, så vi kastade soporna själva och köpte storpack med toarullar.

De övriga två i sällskapet bodde ovanför oss och blev mer förbryllade samt irriterade ju längre veckan gick. Varför fick vi städat och inte dem?

Vi hittade på förklaringar att vi hängde en lapp på dörren o.s.v.

Kompisarna funderade mycket över detta och vi kompenserade dem med fri tillgång med toarullar, eftersom man "fick" så många varje dag.

Längs byns huvudgata låg restaurangerna och där smörjdes det friskt från alla kypare för att man skulle komma till just deras matställe.

Till saken hör att denna sommar hade många turister avbokat sina resor till Kefalonia, när experter trodde att ön skulle utsättas för en stor jordbävning. Så vi få turister var högvilt för öns näringsidkare.

Kefalonia blev 1952 helt förstörd i den kraftigaste jordbävningen i Greklands moderna historia.

Den sliskigaste kyparen av de alla lyckades med konststycket att locka in oss på hans restaurang och där firade vi min födelsedag med mycket mat och vin.

De efterföljande dagarna fjäskade mannen febrilt för oss och för att hålla samtalet så kort som möjligt, lovade vi att komma på återbesök, vilket man naturligtvis inte gjorde.

Till slut blev vi tvungna att gå omvägar för att slippa möta honom, då kyparen förmodligen blev både förbrylla och irriterad på att hans fyra "guldkalvar" uteblev från restaurangen kväll efter kväll.

Vem vet? Greken kanske står där än och väntar på oss.

Mvh Fredrik

www.kefalonia.gr/