Historien om den leende damen var som följer.
Jag och kompisen Peter F fick för oss att se de delar av Tyskland som en gång i tiden tillhörde Sverige och i historieböckerna omnämns som Svenska
Pommern. Dess huvudort var
Stralsund och den staden tog vi sikte på och hade som utgångsbas för sökandet efter spåren av vår historia. Vi åkte dit när det var som mest ogästvänligt, vintern som verkligen kan vara kall och rå längs kusterna här uppe i norra Europa var det också i
Stralsund. Staden öppnade sin famn för oss iklädd en skrud av snö och is. Dessutom var
Stralsund även mörk, trång och nergången och upplevdes av oss som folktom.
Norra delen av Tyskland betraktas lite som deras Norrland, en
avfolkningsbyggd som dessutom är en av de fattigaste delarna i detta land.
Stralsund som en gång i tiden tävlade om att vara en av
Österjöns mest inflytelserika handelstäder, att vara dess nyckel som det så poetiskt kallades, tävlade även i prakt och prydnad. Rådhuset räknas som ett av norra Europas vackraste och är väldigt påkostat.
Man lyckades också med konststycket att slå upp världens högsta byggnad, som var Mariakyrkan.
I
Stralsund ståtade mången
adelspalatser där
riksroffaren Carl Gustaf
Wrangel hade det vackraste, denna man brukar i vår historia räknas som en av de rikaste vi haft. Det var ingen hejd på honom.
Kanske att han hade stått sig slät i jämförelse med dagens giriga direktörer som trots att deras munnar är fulla ska försöka stoppa i lite till. Vi får hoppas att de
stekta sparvarna fastnar i halsen på dem.
Allt detta tog slut när Sverige som en konsekvens av
Napoleonkrigen blev av med orten 1815, då vi bytte bort våra kvarvarande enklaver i Europa för att få Norge som kompensation för förlusten av vår östra rikshalva Finland.
Dessa "stackars" tyskar blev från att ha varit svenskar i nästan 200 år
preussare över en natt. Staden blev en av många medelstora städer längs den
tyska österjökusten och förde en tynande tillvaro på historiens bakgård.
.jpg)
Men sen kom jag och Peter F och upptäckte
Stralsund, när vädret inte inbjöd till några längre promenader på de mörka och ödsliga gatorna så värmde vi oss ofta på en pub som vi sprang på.
Denna pub var stadens äldsta och låg inbyggd i stadsmuren och var väldigt inbjudande och gemytlig.
Här fann vi den sympatiska pubägarinnan vars enda främmande språk som hon talade var ryska. Eftersom vi inte är några rödbetor, fick vi hålla oss tillgodo med min skoltyska. Det gick riktigt bra, jag vet inte om ölen hjälpte till och göra att våra samtal flöt på, men faktum är att det gick väldigt bra.
Sista kvällen satt hon med en väninna och denna kvinna log ett vackert leende till oss, eller mig bara? Kompisen var tvungen att besöka toaletten och då passade hon på att komma fram till mig. Väninnan berättade att hon arbetade som arbetspedagog och att jag förstod det, är att det heter likadant på svenska som på tyska.
Sedan ville hon höra hur den svenska psykiatrin fungerade, när pubägarinnan hade berättat att jag var
mentalskötare och kunde prata bra tyska. Jag blev paff, fick bara ut enstaka ord som lät som så här, patient sjuk, ta medicin, allt bra åka hem.
Den leende kvinnan var inte leende mer, hon såg mer bister ut och sa något med att jag var arrogant/otrevlig och sedan tackade hon för sig och gick tillbaka till sitt bord när Peter F kom tillbaka.
Hon blängde mycket på mig så jag föreslog till min kompis att vi skulle gå hem till hotellet eftersom vi skulle upp tidigt dagen efter.
Några år senare kom jag till
Stralsund igen, vi var några kompisar som skulle fara runt lite och denna gång var samhället iklädd sin sommarskrud, det var varmt, ljust och härligt. Dumt nog berättade jag om denna pub och då ville alla naturligtvis gå dit, dock inte undertecknad.
Det var mycket folk där och gänget blev serverade av den rödhåriga pubägarinnan som inte kände igen mig, men längre bort såg jag den leende kvinnan som jag upplevde såg och kände igen mig. Detta vet jag inte, men leendet försvann för en stund.
Dessutom fick sällskapet stå ut med en dryg skåning som kallade undertecknad för Stockholm hela tiden. Skåne till Danmark är nog inte så dumt ibland.
Jag lyckades locka grabbarna att gå ner till hamnen istället och dit gick vi.
Vågar jag gå dit igen? Nej, det gör jag inte, för undertecknad upplever att jag har en
sån otur att jag kommer springa på henne igen och då åka på en
utskällning igen på tyska.
Historien om den leende damen var som följer. Jag och kompisen Peter F fick för oss att se de delar av Tyskland som en gång i tiden tillhörde Sverige och i historieböckerna omnämns som Svenska Pommern. Dess huvudort var Stralsund och den staden tog vi sikte på och hade som utgångsbas för sökandet efter spåren av vår historia. Vi åkte dit när det var som mest ogästvänligt, vintern som verkligen kan vara kall och rå längs kusterna här uppe i norra Europa var det också i Stralsund. Staden öppnade sin famn för oss iklädd en skrud av snö och is. Dessutom var Stralsund även mörk, trång och nergången och upplevdes av oss som folktom. Norra delen av Tyskland betraktas lite som deras Norrland, en avfolkningsbyggd som dessutom är en av de fattigaste delarna i detta land. Stralsund som en gång i tiden tävlade om att vara en av Österjöns mest inflytelserika handelstäder, att vara dess nyckel som det så poetiskt kallades, tävlade även i prakt och prydnad. Rådhuset räknas som ett av norra Europas vackraste och är väldigt påkostat. Man lyckades också med konststycket att slå upp världens högsta byggnad, som var Mariakyrkan. I Stralsund ståtade mången adelspalatser där riksroffaren Carl Gustaf Wrangel hade det vackraste, denna man brukar i vår historia räknas som en av de rikaste vi haft. Det var ingen hejd på honom. Kanske att han hade stått sig slät i jämförelse med dagens giriga direktörer som trots att deras munnar är fulla ska försöka stoppa i lite till. Vi får hoppas att de stekta sparvarna fastnar i halsen på dem. Allt detta tog slut när Sverige som en konsekvens av Napoleonkrigen blev av med orten 1815, då vi bytte bort våra kvarvarande enklaver i Europa för att få Norge som kompensation för förlusten av vår östra rikshalva Finland. Dessa "stackars" tyskar blev från att ha varit svenskar i nästan 200 år preussare över en natt. Staden blev en av många medelstora städer längs den tyska österjökusten och förde en tynande tillvaro på historiens bakgård..jpg)
Men sen kom jag och Peter F och upptäckte Stralsund, när vädret inte inbjöd till några längre promenader på de mörka och ödsliga gatorna så värmde vi oss ofta på en pub som vi sprang på. Denna pub var stadens äldsta och låg inbyggd i stadsmuren och var väldigt inbjudande och gemytlig. Här fann vi den sympatiska pubägarinnan vars enda främmande språk som hon talade var ryska. Eftersom vi inte är några rödbetor, fick vi hålla oss tillgodo med min skoltyska. Det gick riktigt bra, jag vet inte om ölen hjälpte till och göra att våra samtal flöt på, men faktum är att det gick väldigt bra. Sista kvällen satt hon med en väninna och denna kvinna log ett vackert leende till oss, eller mig bara? Kompisen var tvungen att besöka toaletten och då passade hon på att komma fram till mig. Väninnan berättade att hon arbetade som arbetspedagog och att jag förstod det, är att det heter likadant på svenska som på tyska. Sedan ville hon höra hur den svenska psykiatrin fungerade, när pubägarinnan hade berättat att jag var mentalskötare och kunde prata bra tyska. Jag blev paff, fick bara ut enstaka ord som lät som så här, patient sjuk, ta medicin, allt bra åka hem. Den leende kvinnan var inte leende mer, hon såg mer bister ut och sa något med att jag var arrogant/otrevlig och sedan tackade hon för sig och gick tillbaka till sitt bord när Peter F kom tillbaka. Hon blängde mycket på mig så jag föreslog till min kompis att vi skulle gå hem till hotellet eftersom vi skulle upp tidigt dagen efter.
Några år senare kom jag till Stralsund igen, vi var några kompisar som skulle fara runt lite och denna gång var samhället iklädd sin sommarskrud, det var varmt, ljust och härligt. Dumt nog berättade jag om denna pub och då ville alla naturligtvis gå dit, dock inte undertecknad. Det var mycket folk där och gänget blev serverade av den rödhåriga pubägarinnan som inte kände igen mig, men längre bort såg jag den leende kvinnan som jag upplevde såg och kände igen mig. Detta vet jag inte, men leendet försvann för en stund. Dessutom fick sällskapet stå ut med en dryg skåning som kallade undertecknad för Stockholm hela tiden. Skåne till Danmark är nog inte så dumt ibland. Jag lyckades locka grabbarna att gå ner till hamnen istället och dit gick vi. Vågar jag gå dit igen? Nej, det gör jag inte, för undertecknad upplever att jag har en sån otur att jag kommer springa på henne igen och då åka på en utskällning igen på tyska.
