.jpg)
Jag besökte Sinai och hamnade i Sharm el Sheik, områdets turistort som tyvärr inte har något att erbjuda mer än tillgången till Röda havet där undertecknad snorklade. Döm om min förvåning när vi åker från flygplatsen och redan efter två minuter svänger av till det första hotellet, där tydligen jag ska bo. Det är 8 km in till centrum och det enda som finns här, är mitt hotell som omges av den nakna öknen och den bullriga flygplatsen som tillåter ryska flygplan att landa, vilket de inte får i EU. Eftersom deras maskiner avger för mycket buller och det kan jag skriva under på att de gjorde, när planen kom in för landning över mitt hotell, vibrerade fönstren. När reseledaren förkunnade på välkomstmötet att det inte har regnat här på fem år, så började det regna och vi fick flytta inomhus för att avrunda tillställningen med den obligatoriska välkomstdrinken. Reseledaren blev tystlåten, han kanske kände sig lite bortgjord.
Jag åkte med på en tur upp till St:Katarina klostret som ligger mitt i Sinai helt isolerat och därför omgärdas av höga försvarsmurar som skyddar mot banditer. Självklart finns inga sådana kvar här uppe numera, de är istället nere i Sharm el Sheik och jagar oss turister. Det är mer lönsamt än att vända upp och ner på gamla munkar och skaka ur dem sina sista penningar. Landskapet är fantastiskt, de rödaktiga bergen med den gula ökensanden i kombination med den klarblåa himlen ger ett underbart färgspel. På platsen där klostret är byggt såg Moses den brinnande busken, det var via den som gud uppmanade honom att gå upp på berget Sinai och hämta tavlan med de tio budorden
Slutligen, det här med taxiåkandet, jag bestämde mig att gå ner till centrumet till alla taxiägares förtrett. Jag gick mina 8 km som Jesus gick sin golgata vandring, alla taxichaufförer ville att undertecknad skulle åka med dem. Inte kan du gå hela vägen för att sedan skrika att vi turister borde minsann betala för oss och det hela avrundades med att jag skulle dra åt helvete, men som sagt, inshallah var ett bra svar, om gud vill och det tog ofta udden av alla diskussionerna med chaufförerna. Resan avslutades med att vi fick stå på flygplatsparkeringen och vänta, då Egyptens president kom inflygande för en fredskonferens om Mellanöstern. Hosni Mubarak (1928-) efterträdde sin företrädare, Anwar Sadat ( 1918-81) som mördades vid en militärparad i Kairo 1981. Den nuvarande presidenten var ytterst nära att själv bli skjuten, men hann att sätta sig i säkerhet. Attentatsmännen var missnöjda med den fredsuppgörelse som hade åstadkommits mellan Egypten och Israel. Den svenska ambassadören Olof Ternström var också i skottfältet, men klarade sig helt oskadd. Arabförbundet uteslöt landet fram till 1989. Idag styr Hosni Mubarak landet med fast hand, mannen är en despot och undertrycker all opposition. Populär bland medelklassen men hatad av de religiösa. De fattiga mutas lagom till valen, med sänkta priser på bröd och bränsle. Överallt i Egypten syns hans porträtt. Sonen, Gamar Mubarak väntas bli faderns efterföljare. När presidenten hade lämnat flygplatsen kunde vi checka in. Det var en oändlig karavan med stadsjeepar som passerade oss, i en av dessa satt despoten. Det är spännande när man kommer i närheten av maktens män. Mvh Fredrik http://www.allsinai.info/
