Min guide i Fes.

Jag reste runt med kompisen Karim och hans fru Ilhan i Marocko. Nu hade turen kommit till hennes hemstad Fes.

Vi bodde hemma hos Ilhans familj som var mycket gästvänliga.

Undertecknad sov i vardagsrummet med brorsan, enda problemmet var att fadern samlade på spelande klockor. De hängde just där i salongen och plingade titt som tätt på natten och väckte mig.

Till slut var man så trött att jag vande sig med dem och kunde sova i alla fall.

Familjen och i synnerhet mamman var otroligt varm. De hade tagit hand om en döv flicka som hjälpte till som hemhjälp. Tjejen var väldigt nyfiken på mig, hon kunde stå och tjuvkika när jag rakade mig och fnissa, men det gick inte att ta kort på henne.

När jag försökte kommunicera, blev hon generad och gick iväg.

Fes är en spännande och inbjudande plats och är Marockos heligaste stad samt den mest intellektuella. Idag bor det över 2 miljoner människor här.

Hur mycket människor som bor i gamla medinan vet man inte, det är ett folkmyller utan dess like.

Miljön skulle vara perfekt att användas i en filminspelning.

Denna medina var som en labyrint, det gick inte att hitta, eller knappt att ta sig ut från den utan guide, och som tur var hade undertecknad en.

Ilhans bror var min guide, och han var för tillfället arbetslös, vilket över 40 % av stadens befolkning är.

Brodern var den enda jag träffade under resan som kunde lite engelska, så vi tillbringade dagarna ihop, och mannen visade mig Fes.

Det var väldigt lärorikt. Brodern berättade att de flesta arbetslösa tillbringade tiden med att sitta på caféer. Där kunde de bli sittande med en kopp kaffe hela dagen. Här satt vi också och iakttog.

Männen var alla iklädda kostym och löste billiga korsord som gatuförsäljare sålde, eller så diskuterades det livligt.

Vi drog fram över samhället från café till café dagarna i ända.

I Fes finns en hel del tiggare från Västafrika, orten är en mellanstation för vidare färd mot Europa.

Många av dem var stympade, saknade en hand eller en fot, vilket är en vanlig metod i inbördeskrigens Sierra Leone och Liberia att använda sig av, när man straffar civilbefolkningen.

I övrigt är Fes mest känd för att den har samma namn som en huvudbonad som var vanlig i det ottomanska riket.

Staden hade monopol på tillverkningen fram till 1800-talet när turkarna själva började tillverka hatten, när det blev för dyrt att importera den från Fes.

Mvh Fredrik

www.carfree.com/fes

Trött i Förbjudna staden i Peking.

Jag och min bror Thomas kom helt oförberedda till Peking, så kulturkrocken blev stor. Vi hade inte bokat hotell, utan planen var att ta bussen från flygplatsen och hoppa av vid Himmelska fridens torg och därifrån leta efter ett lämpligt boende.

På flygplatsen träffade vi två norrmän som gjorde oss sällskap och alla tog in på samma ställe. Den hjälpsamme kinesen som visade oss vägen ville så klart ha betalt, vilket han inte fick.

På väg till Förbjudna staden spydde jag, det var nog en kombination av tidsomställningen, den heta värmen samt påfrestningen att ha alla kinesers ögon på sig.

Sällskapet var ständigt iakttagna av kineserna och roligast verkade de ha åt en av norrmännen som var långhårig, en taxichaufför uttryckte sig på dålig engelska att han tyckte killen var den fulaste kvinna mannen hade sett.

Det hände också att de ryckte i håret på armarna, helt ogenerat, kineserna uppfattade oss som ludna apor.

Vi fick betala 30 gånger mer i inträde än lokalbefolkningen, men biljetten var billig i alla fall, ca 30 kr.

Förbjudna staden var Kinas regeringssäte under åren 1422-1911. Namnet kommer av att den var förbjudet för vanligt folk, endast kejsaren och dennes hov hade tillträde hit.

Hela området upptar en yta av 720.000 kvm och ligger mitt i dagens Peking. Förbjudna staden består av 980 byggnader.

Alla innergårdar och hus går i symmetri, d.v.s. allt ser likadant ut från alla håll.

Sista kejsaren som bodde här var Puyi (1908-67). Mannen hade ett mycket intressant levnadsöde, han avsattes som statschef, blev återinsatt av japanerna för att sluta som omskolad trädgårdsmästare i palatsets trädgård.

När Puyi dog begravdes han som en vanlig medborgare.

Jag rekommenderar Bernardo Bertoluccis film, "Den siste kejsaren" som handlar om kinesens liv och produktionen är inspelad i Förbjudna staden.

Det var en fantastisk upplevelse att vara här, men jag var rätt omtöcknad och trött, så koncentrationen var inte på topp, inte blev det bättre av att var jag än tittade så kikade en kines på mig och skrattade eller pekade.

Första veckan var värst, men sen blev vi vana och då kunde man bli lite tuffare mot dem.

Vid hemkomsten var man överlycklig, tänkte att det var sista gången jag reste utomlands.

Men undertecknad kom snabbt på andra tankar och hamnade faktiskt igen i Kina året efter.

Mvh Fredrik

http://www.dpg.org.cn/

Narva var vår vackraste barockstad.

Narva grundades runt fästningen som danskarna lät bygga på 1300-talet för att ha en säker plats att driva handel på Ryssland. Motreaktionen blev att ryssarna uppförde en egen på andra sidan floden som heter Ivangorod.

När Pontus De la Gardie erövrade Narva från ryssarna 1581 för svenska kronans räkning, utfördes en enorm massaker på invånarna, den värsta i svensk historia.

Pontus De la Gardie drunknade utanför Narva några år senare och ligger begravd i Tallinns domkyrka.

Med tiden infogades området i det svenska stormaktsbygget och Narva växte med alla nya byggnader som gick i barockstil.

Fästningarna som var dåtidens mest avancerade i norra Europa, ritades och planlades av Erik Dahlbergh (1625-1703), mannen som är en av de mest fascinerande personen i svensk historia.

Narvas utseende var intakt fram till andra världskriget.

I Tallinns historiska museum finns en modell uppbyggd över hur allt såg ut och mitt intryck är att orten måste ha imponerat stort på alla handelsmän som passerade här.

Mest känd är staden för slaget vid Narva 1700, när Karl XII med sina 8.000 man besegrade en rysk här på 28.000 soldater. Den största bedriften i svensk krigshistoria.

Karolinerna marscherade från kusten hit utan vila och mötte sina motståndare med snöblåst i ansiktet. Lite andrum fick de vid ankomsten i Pärnu.

Ovan visar den berömda tavlan, där fienden lägger sin fanor och standarer framför kungen.

Det som är mindre känt är den andra drabbningen om Narva 1704 när samhället föll för ryssarna under tsar Peter den stores ledning.

Men det mest förödande var slaget vid Narva 1944, när hela staden förstördes och endast rådhuset med borgen klarade sig. I omgivningen höll tyskarna östfronten i schack i ett halvår från februari till september 1944.

Narva fick betala ett högt pris i en helt förstörd stadskärna. Vår vackraste barockstad fanns inte längre.

Idag är platsen inte så mycket estnisk, varken den återuppbyggda staden eller dess invånare. Narva är den mest ryska av alla estniska städer, av de 75.000 invånarna är 95 % ryssar.

Nästan inga är estnisk medborgare, utan de har istället främlingspass, vilket har den fördelen att man kan gå över till den ryska sidan obehindrat utan att ha visum.

Gränshandeln är stor, jag såg gamla gummor komma tillbaka från tullen med varsin säck potatis.

När vi skulle över kunde man iaktta det dagliga skådespelet, med människor som går fram och tillbaka över gränsen, vilket är lite lustigt när Ryssland i allmänhet betraktas som ett knepigt land att ta sig in till.

När man vandrade runt i staden blev det väldigt uppenbart hur mycket av Narva som blev förstört under kriget.

Allt ser ut som ett miljonprogrammsområde, där endast det fina rådhuset avviker från normen, se bilderna ovan.

De andra byggnaderna är platta och gråa eller tråkiga vita tegelstenshus, som verkar vara den vanligaste byggnadsstilen i gamla Sovjetunionen.

Myndigheterna satsade pengarna efter kriget på att återställa industrierna. Det som blev över gick till att bygga enkla standardiserade hyresfastigheter.

Utanför Narva finns tre jättelika oljeeldade kraftverk som står för de mesta av Estlands elförsörjning till priset av en kraftig miljöförstöring i närområdet.

När regionen blev estnisk vid landets första självständighet, ingick även Ivangorod på andra sidan av floden. Därför är landets 5 kronni sedel unik.

Idag är den enda sedeln i världen som visar två länders territorium.

Ovan visar lejonet på sin sockel. Det sattes upp under Estlands första självständighetstid som en hyllning till karolinernas bragdseger.

När området ockuperades av Sovjetunionen förstördes det ursprungliga monumentet, men en kopia kom på plats till 300-årsjubileumet.

Sägnen att nationen skulle bli fri när statyn kom tillbaka verkar stämma, dock med en fördröjning på 9 år.

Minnesmärket står i en park som överblickar borgarna och Narvafloden.

Mvh Fredrik

www.estlandia.de/en/tourism-estonia/cities/narva.html

Caravaggios mästerverk i Valetta.

I Maltas huvudstad ligger St Johns Co-Cathedral som har världens vackraste målningen hängandes på en av sina väggar, i alla fall enligt mitt tycke.

Men finns det en skönare tavla på något annat ställe så är det inte mig emot.

Konstverket som hänger inne i katedralen, lite avsides är målat av Caravaggio och heter på svenska, Johannes Döparens halshuggning.

Målningen är gigantisk stor 361 x 520 cm.

När tavlan beskådades, verkade det finnas en öppning i taket, för det upplevdes som att solens strålar föll på den, vilket tycktes märkligt. Efter en stund syns det att konstnären själv har ljussatt sin konstverk.

Jag har aldrig sett något liknande och tappade tiden, men säkert stod man här i 30 min och bara tittade.

Caravaggio (1573-1610) var en italiensk barockmålare som tog sitt namn efter födelsebyn. Han försörjde sig med ströjobb i Rom och fick rykte om sig att vara en suput och bråkmakare.

En av Påvens kardinaler beställde några porträtt och det blev Caravaggios genombrott.

Men strax efteråt gjorde konstnären sig omöjlig i staden, när han hade slagit ihjäl en man i ett bråk efter en tennismatch. Caravaggio flydde till Neapel och hamnade småningom på Malta.

Med vanan trogen uppstod liknande problem igen, därför fick mannen lämna ön och hamnade i fängelse i Neapel, efter ytterligare ett slagsmål.

Efter frisläppandet dog Caravaggio under oklara omständigheter.

Genom att avbilda heliga personer med modeller från gatan bröt konstnären totalt med det invanda mönster, istället ville han införa realism i måleriet.

Caravaggio har även blivit berömd för sin ljussättning på tavlorna, detta för att uppnå en dramatisk verkan. Genom starka kontraster mellan ljus och skugga skapas fenomenet.

I Rom på Piazza del Popolo finns kyrkan Santa Maria som hyser ytterligare två fantastiska konstverk av honom. Gå in och titta på dem om möjlighet ges, se bilderna nedan.

Tavlornas namn är, Petri korsfästelse och Pauli omvändelse.

Till sist lite om katedralen, för den är otroligt vacker inuti men med ett ganska tråkigt yttre.

Helgedomen blev klar 1578 och var Johanniterordens kyrka, denna ordern som hade fått Malta av den spanska kungen, när de hade blivit av med sina besittningar Rhodos med omgivande öar. Efter att ha tvingats att kapitulera till ärkefienden turken 1523.

Bara katedralen och tavlan är värd en resa till Malta, men ön har enormt mycket mer att erbjuda, så åk hit via Rom.

Mvh Fredrik

http://www.carravaggio-foundation.org/

http://www.stjohnscocathedral.com/

Runebergtårtan i Helsingfors.

Jag var i Helsingfors med flickvännen och vi skulle mest bara flanera runt. Men undertecknad hade ett mål och det var att bjuda henne på Runebergstårta.

Efter att ha varit ute på den sedvanliga turen till Sveaborg, skulle vi äta denna tårta som inte är en tårta utan ett bakverk.

Den har fått sitt namn efter finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg (1804-77).

Det sägs att det var frugan som kom på receptet och att Runeberg åt en sådan kaka varje dag till frukosten.

Bakelsen har en grov cylindisk form och består av mandel, hasselnötter samt ströbröd som är indränkt i punsch.

Allt graneras med glasyr och hallonsylt.

Stadens mest anrika och traditionsbundna café kunde man på förhand räkna bort, när de endast serverar tårtan på Runebergs födelsedag 5 februari.

Stället heter Café Ekberg, och dumt nog gick vi dit i alla fall, det var söndag och mycket riktigt, cafét håller så klart stängt på helgen, vad annars.

Café Ekberg är Helsingfors äldsta fik med 156 år på nacken. Lokalen inreddes efter tidens jugendideal med klassiska marmorbord, sirliga lampor och guldspeglar i kolossalformat.

Hit flockas de finlandsvenska överklassdamerna med sina knähundar.

Sökandet fortgick.

Tillbaka in i centrum och vi besökte Café Strindberg istället, stadens andra kända fik, men här var bakelsen inte trendig nog och därför bortplockad från sortimentet.

Det fick bli något annat till kaffet.

Lokalen domineras av en öppen kallskänksdisk, där de gör exklusiva salladstallrikar och storsäljande räksmörgåsar.

När det gäller bakverk, njuter gästerna istället av citronmaräng, körsbärschokladtårta, wienerbröd med färsk frukt eller en marmeladkula med ett glas hjortronlikör.

Dagen efter kom räddningen, på caféet i Ateneum, se bilden nedan, som är Helsingfors konstmuseum. Här fanns kakan och äntligen fick jag sätta tänderna i den.

Hur smakade härligheten då?

Den var väl som de flesta bakelserna, mer inbjudande i ögat än i smaken.

Men det var roligt att äntligen ha fått smaka den, men jag skulle inte vilja äta tårtan varje dag.

Ett sista kaffetips, Alvar Aaltos café i Akademiska bokhandeln, som är döpt efter Finlands store arkitekt och designer.

Huset ritades i början av 1960-talet av mannen och är byggd som en piazza med stora partier carraramarmor. Lokalen har ett fantastiskt ljusinsläpp.

Med sina tre våningar och tillhörande pappershandeln är affären Nordens största bokhandel.

En trappa upp ligger det eleganta och strama caféet.

Den höga prisnivån uppvägs av känslan att sitta på en designad Aaltostol, samt att få kaffet serverat från en silverkanna med en karelsk pirog som tilltugg.

Nöjda och belåtna kunde vi lämna Helsingfors med lite Runebergstårta i magen.

Så resan blev till vår belåtelse.

Sedan dess har undertecknad inte ätit den, men jag kanske tar mig en till vid nästa besök i Finland, men då ska den finnas tillhands och inte eftersökas.

Mvh Fredrik

http://www.cafeekberg.fi/

www.martha.fi/pa_svenska/start/sok_recept/recept-88-224.html

Rånad av rumäner i Rom.

Äntligen kom möjligheten att besöka den eviga staden. Jag har aldrig läst så många böcker och sett så mycket film om ett ämne på en sån begränsad tid som det gjordes inför denna resa.

Ämnet var Romarriket.

Direkt kan boken, Jag Claudius av Robert Graves rekommenderas. Den ger en spännande inblick i de romerska kejsarnas intriger och deras maktfullkomlighet.

Enligt legenden grundades Rom år 753 f.kr på de sju kullarna som den fortfarande ligger på av två bröder, Romulus och Remulus. Pojkarna var föräldrarlösa och togs om hand av en varginna. Rom växte långsamt för att sedan expandera i rasande takt. Från att vara en stadsrepublik till att bli ett kejsardöme som kontrollerar hela Medelhavet.

Idag är den "bara" huvudstad i det som var rikets kärnområde, Italien.

Under mitt besök, var staden tom på folk och trafik, det var augusti och romarna befann sig på semester vid kusten. Istället befolkades metropolen av oss turister. I den värme som rådde, räddades alla av de offentliga drickfontänerna. Vattnet kommer från Albanobergets sjöar och leds i delvis gamla rörsystem som byggdes under romartiden.

En tidig morgon i närheten av Forum Romanum blir jag tillfrågad av en turist att ta en bild på honom. När vi går in lite från gatan kommer två civilklädda poliser och visar sina legitimationer, de hävdar att detta område är Roms mest drogutsatta. Därför vill de kolla igenom våra väskor och se passen. Eftersom den andre turistern visar sitt pass och väska, gör undertecknad det också.

Till slut ville konstaplarna se plånböckerna och under titten distraheras jag av frågor. Avslutningsvis önskar de oss en trevlig dag och går. När det har gått fem minuter kommer en olustkänsla över mig. En titt i plånboken visar att pengarna är kvar men visakortet är borta.

Nu går det upp ett ljus, jag har blivit rånad.

Marschtakt ner till närmaste polisstation där det görs en anmälan. Jag får låna telefonen och ringa Visas internationella kontor som spärrar kortet. Enligt de riktiga poliserna var rånarna troligtvis rumäner som utger sig för att vara civilsnutar.

För att inge rånoffret i säkerhet och förvirra honom, har de en till som spelar turist.

På kvällen kom jag äntligen fram per telefon till Nordea, mäkta irriterad, när deras linje hade legat nere p.g.a. tekniska fel under dagen. Där bekräftas att kortet blev spärrat kl 12.01 och jag uppskattar att det förlorades kl 11.00.

Vid hemkomst visade det sig att kortet använts tre gånger på denna korta tid. Det var inga stora belopp och pengarna återbetalades av Nordea.

Men så här i efterhand gräms jag över all förlorad tid som gick bort från att upptäcka Rom till att istället hålla på med allt detta.

Men Rom finns kvar, det är ju den eviga staden.

Mvh Fredrik

http://www.romguiden.com/

Gå till Guggenheim i New York.

Jag och mamma gick hit för att undfly regnet som satte nytt rekord i New York denna dag. Det var som att ställa sig i en dusch, regnet öste ner och detta museum fick bli en kompensation för en missad dag i New York.

Museet grundades på donationer från Peggy Guggenheim, dotter till den förmögna bankiren Solomon R Guggenheim som omkom vid Titanics förlisning. Hon samlade på modern konst och rörde sig i konstnärskretsarna samt kände och träffade de flesta stora målarna av sin tid.

Museet öppnades 1959 och är lika känt för sin något ovanliga byggnad som det är inhyst i.

Detta arkitektoniska mästerverk ritades av Frank Lloyd Wright och sticker verkligen ut från sin omgivning av strama och likriktade skyskrapor.

Jag vet inte vad som imponerade på mig mest, tavlorna eller byggnaden, förmodligen det sistnämnda när undertecknad tyvärr inte är så bevandrad i modern konst.

Men en målare som jag var nyfiken på och hade hört lite om innan var Vasilij Kandinskij (1866-1944). Han brukar anses som den abstrakta konstens främsta företrädare. Här finns flera av mannens tavlor representerade.

Kandinskij föddes i Ryssland och flyttade tidigt till Tyskland, men återkom en kort period till Sovjetunionen. Där ansågs dennes produktion vara för borgerlig.

Han återvände till Tyskland efter att ha fått en inbjudan av Walter Gropuis som grundade Bauhausskolan. Där undervisade Kandinskij elever i det som var Europas mest progressiva skola för arkitektur, design och formgivning. Skolan stängdes av nazisterna 1933 och Kandinskij flyttade vidare till Paris där han dog i exil 1944.

Även Adolf Hitler hade ett ont öga till konstnären och flera av verken beslagtogs och visades i en utställning där nazisterna hade samlat ihop vad de ansåg vara degenerad konst.

Det intressanta är att både Sovjetunionen och Weimarrepubliken öppnade upp för abstrakt konst, för att senare hamna tillbaka till samma trångsynthet som rådde i både Ryssland och Tyskland innan första världskriget.

Jag såg en intressant utställning om sovjetisk konst i Riga som lika gärna hade kunnat vara nazistisk, samma propagandatänkande och liktriktning.

En annan parallell är byggnaden som museet är inhyst i, den måste ha upprört många i USA på det som var det mest konservativa årtiondet i landets moderna historia, 1950-talet. Kanske var det själva tanken med huset.

Museet vill jag återkomma till men då vara mer påläst. Tills dess får undertecknad njuta av att se fastigheten skjutas sönder och samman i Tom Tykwers film, The International.

Som tur är byggdes scenen upp i en filmstudio i Postdam.

Mvh Fredrik

www.fcit.coedu.usf.edu/holocaust/arts/artDegen.htm

www.guggenheim.org/new-york

Daugavpils är staden som gud glömde.

Denna stad lever verkligen sitt eget liv, vid sidan av alla stora händelser. Det bor 109.000 människor i Daugavpils och 70 % är ryssar. Det finns även en stor minoritet polacker, så letterna utgör bara 15 % av invånarna.

Att staden är påtagligt rysk märks i bemötandet på hotellet, där det skulle tas kopia på passet, fyllas i blanketter samt att man var tvungen att välja frukostmeny vid ankomst och den fick inte ändras på vid senare tillfälle, varför vet jag inte.

De enorma ekonomiska framsteg som Lettland har gjort, märks inte, när Daugavpils ligger väldigt isolerat längst nere i hörnet av landet. Det är bara 33 km till Vitryssland.

Här går dagen sin sakta lunk och det var skönt att uppleva det så. Sevärdheterna är få och det som är ortens stora attraktion, är det öde fortet som byggdes på slutet av 1800-talet, men jag återkomma till det i ett annat inlägg.

Människorna som man möter på gatorna, ser slitna och trötta ut, många är f.d. fabriksarbetare, som kom hit på 1960-talet för att jobba i den tunga industrin. Men ibland ger en och annan ifrån sig ett guldglänsande leende.

Idag lever de på magra pensioner som knappt räcker till något, säkert drömmer många om den gamla goda tiden, när det rådde full sysselsättning och inkomsten räckte till mer än att bara betala hyran och till inköp av några brödlimpor.

Detta är verkligheten för dagens pensionärer i Lettland.

Daugavapils grundades av Tyska orden 1275 och blev med tiden en viktig polsk/litauisk fäste för att slutligen hamna i Rysslands intressesfär. Den var huvudstad i Polska Livland 1566-1772. Karl IX:s arméer var också här och nosade i trakterna, men kungen lyckades aldrig att inta området.

Orten har många namn, och heter olika på tyska, polska, ryska och lettiska, Dünaburg, Dvina, Borisglebsk samt Daugavpils.

Läget nära Litauen och Vitryssland ledde till att Daugavpils hade stor betydelse som handelsplats i många hundra år. Här möttes flera handelsvägar och ekonomiska intressen. Området var bas och omlastningsställe för varor som transporterades vidare på floden långt in i Ryssland.

Under andra världskriget blev flertalet av de judiska invånarna mördade, som innan kriget var närmare 40 % av befolkningen. Daugavpils blev även illa åtgången och återuppbyggdes med mycket sovjetisk arkitektur.

I staden fanns Sovjetunionens enda fabrik som gjorde kedjor och reservdelar till en viss typ av traktorer som var vanliga i landet. Där arbetade 4.000 personer som alla blev arbetslösa när Lettland blev självständigt.

Femårsplanerna prioriterade annars nyproduktion och missade behovet av reservdelar och underhållsmaterial.

Varannan traktor som levererades till jordbruket under 1980-talet beräknas omedelbart ha fått göra tjänst som reservdelsförråd. Sovjetunionen hade därmed världens kostsammaste distribution av reservdelar.

Daugavpils har landets högsta arbetslöshet och allt tyder på att de kommer att behålla den placeringen.

Annars är Daugavpils mest känd för att vara Mark Rothko (1903-70) födelsestad. Konstnären räknas som en av de stora inom abstrakta expressionismen, det är kluriga ord som undertecknad inte har full koll på.

Den konstinriktningen är för mig fortfarande oupptäckt.

Familjen emigrerade till Amerika innan första världskriget och levde under fattiga förhållanden i New York. Han slog igenom på 1940-talet och startade även en konstskola. Mark Rothko led under en lång tid av depression och 1970 begick konstnären självmord i sin ateljé i New York.

Familjen har donerat pengar till att renovera Daugavpils enda kvarvarande synagoga, se bild ovan.

På stadsmuseet finns kopior på hans berömda målningar. Det upplevdes också som Ryssland, personal överallt och massor av biljetter som skulle rivas i olika rum.

Vi var de enda besökarna på museet, så all uppmärksamhet var riktad på oss. Språkproblemen var stora och kommunikationen med de anställda skedde på knagglig tyska, till slut fattade de att vi ville besök Mark Rothko rummet.

Men innan "tvingade" de oss att besöka de övriga rummen i byggnaden. För varje biljett skulle rivas på rätt ställe.

Döm om vår stora förvåning, när bussarna sågs, de var en salig blandning av gamla svenska bussar med en stor andel f.d. flygbussar. Det kändes verkligen märkligt att se dem och att t.ex. läsa Arlanda via Knivsta på en av skyltarna. Tyvärr hann jag inte fånga den på bild.

Hela staden är annorlunda, mitt i centrum ligger ett stort fängelse där folk kan stå på gatan och prata direkt med fångarna som hänger vid sina fönster.

Det är otroligt billigt i Daugavpils, att äta och dricka är halva priset jämfört med Riga. Maten har stora influenser från det ryska köket och sopporna är väldigt goda, särskilt rödbetssoppan.

Nångång ska jag återkomma till denna glömda stad, för den ligger inte mer än 230 km från Riga, men avståndet i filosofisk mening är långt mer.

I Daugavpils vill jag bara vandra runt och koppla av, njuta av stillheten, höra flodens vatten brusa och spårvagnarna gnissla.

Mvh Fredrik

http://www.daugavpils.lv/