Jag och min bror Thomas kom helt oförberedda till
Peking, så kulturkrocken blev stor. Vi hade inte bokat hotell, utan planen var att ta bussen från flygplatsen och hoppa av vid Himmelska fridens torg och därifrån leta efter ett lämpligt boende.
På flygplatsen träffade vi två norrmän som gjorde oss sällskap och alla tog in på samma ställe. Den hjälpsamme kinesen som visade oss vägen ville så klart ha betalt, vilket han inte fick.
På väg till Förbjudna staden spydde jag, det var nog en kombination av
tidsomställningen, den heta värmen samt påfrestningen att ha alla kinesers ögon på sig.
Sällskapet var ständigt iakttagna av kineserna och roligast verkade de ha åt en av norrmännen som var långhårig, en taxichaufför uttryckte sig på dålig engelska att han tyckte killen var den fulaste kvinna mannen hade sett.
Det hände också att de ryckte i håret på armarna, helt ogenerat, kineserna uppfattade oss som ludna apor.
Vi fick betala 30 gånger mer i inträde än
lokalbefolkningen, men biljetten var billig i alla fall, ca 30 kr.
Förbjudna staden var Kinas regeringssäte under åren 1422-1911. Namnet kommer av att den var förbjudet för vanligt folk, endast kejsaren och dennes hov hade tillträde hit.
Hela området upptar en yta av 720.000
kvm och ligger mitt i dagens
Peking. Förbjudna staden består av 980 byggnader.
Alla innergårdar och hus går i symmetri, d.v.s. allt ser likadant ut från alla håll.
Sista kejsaren som bodde här var
Puyi (1908-67). Mannen hade ett mycket intressant levnadsöde, han
avsattes som statschef, blev återinsatt av japanerna för att sluta som omskolad trädgårdsmästare i palatsets trädgård.
När
Puyi dog begravdes han som en vanlig medborgare.
Jag rekommenderar
Bernardo Bertoluccis film, "Den siste kejsaren" som handlar om kinesens liv och produktionen är inspelad i Förbjudna staden.
Det var en fantastisk upplevelse att vara här, men jag var rätt
omtöcknad och trött, så koncentrationen var inte på topp, inte blev det bättre av att var jag än tittade så kikade en kines på mig och skrattade eller pekade.
Första veckan var värst, men sen blev vi vana och då kunde man bli lite
tuffare mot dem.
Vid hemkomsten var man överlycklig, tänkte att det var sista gången jag reste utomlands.
Men undertecknad kom snabbt på andra tankar och hamnade faktiskt igen i Kina året efter.
Mvh Fredrik
Jag och min bror Thomas kom helt oförberedda till Peking, så kulturkrocken blev stor. Vi hade inte bokat hotell, utan planen var att ta bussen från flygplatsen och hoppa av vid Himmelska fridens torg och därifrån leta efter ett lämpligt boende. På flygplatsen träffade vi två norrmän som gjorde oss sällskap och alla tog in på samma ställe. Den hjälpsamme kinesen som visade oss vägen ville så klart ha betalt, vilket han inte fick. På väg till Förbjudna staden spydde jag, det var nog en kombination av tidsomställningen, den heta värmen samt påfrestningen att ha alla kinesers ögon på sig. Sällskapet var ständigt iakttagna av kineserna och roligast verkade de ha åt en av norrmännen som var långhårig, en taxichaufför uttryckte sig på dålig engelska att han tyckte killen var den fulaste kvinna mannen hade sett. Det hände också att de ryckte i håret på armarna, helt ogenerat, kineserna uppfattade oss som ludna apor.
Vi fick betala 30 gånger mer i inträde än lokalbefolkningen, men biljetten var billig i alla fall, ca 30 kr. Förbjudna staden var Kinas regeringssäte under åren 1422-1911. Namnet kommer av att den var förbjudet för vanligt folk, endast kejsaren och dennes hov hade tillträde hit. Hela området upptar en yta av 720.000 kvm och ligger mitt i dagens Peking. Förbjudna staden består av 980 byggnader. Alla innergårdar och hus går i symmetri, d.v.s. allt ser likadant ut från alla håll. Sista kejsaren som bodde här var Puyi (1908-67). Mannen hade ett mycket intressant levnadsöde, han avsattes som statschef, blev återinsatt av japanerna för att sluta som omskolad trädgårdsmästare i palatsets trädgård. När Puyi dog begravdes han som en vanlig medborgare. Jag rekommenderar Bernardo Bertoluccis film, "Den siste kejsaren" som handlar om kinesens liv och produktionen är inspelad i Förbjudna staden.
Det var en fantastisk upplevelse att vara här, men jag var rätt omtöcknad och trött, så koncentrationen var inte på topp, inte blev det bättre av att var jag än tittade så kikade en kines på mig och skrattade eller pekade. Första veckan var värst, men sen blev vi vana och då kunde man bli lite tuffare mot dem. Vid hemkomsten var man överlycklig, tänkte att det var sista gången jag reste utomlands. Men undertecknad kom snabbt på andra tankar och hamnade faktiskt igen i Kina året efter. Mvh Fredrik 
