Jag och mamma gick hit för att undfly regnet som satte nytt rekord i New York denna dag. Det var som att ställa sig i en dusch, regnet öste ner och detta museum fick bli en kompensation för en missad dag i New York.Museet grundades på donationer från Peggy Guggenheim, dotter till den förmögna bankiren Solomon R Guggenheim som omkom vid Titanics förlisning. Hon samlade på modern konst och rörde sig i konstnärskretsarna samt kände och träffade de flesta stora målarna av sin tid.
Museet öppnades 1959 och är lika känt för sin något ovanliga byggnad som det är inhyst i. Detta arkitektoniska mästerverk ritades av Frank Lloyd Wright och sticker verkligen ut från sin omgivning av strama och likriktade skyskrapor.
Jag vet inte vad som imponerade på mig mest, tavlorna eller byggnaden, förmodligen det sistnämnda när undertecknad tyvärr inte är så bevandrad i modern konst.Men en målare som jag var nyfiken på och hade hört lite om innan var Vasilij Kandinskij (1866-1944). Han brukar anses som den abstrakta konstens främsta företrädare. Här finns flera av mannens tavlor representerade.
Kandinskij föddes i Ryssland och flyttade tidigt till Tyskland, men återkom en kort period till Sovjetunionen. Där ansågs dennes produktion vara för borgerlig.
Han återvände till Tyskland efter att ha fått en inbjudan av Walter Gropuis som grundade Bauhausskolan. Där undervisade Kandinskij elever i det som var Europas mest progressiva skola för arkitektur, design och formgivning. Skolan stängdes av nazisterna 1933 och Kandinskij flyttade vidare till Paris där han dog i exil 1944.
Även Adolf Hitler hade ett ont öga till konstnären och flera av verken beslagtogs och visades i en utställning där nazisterna hade samlat ihop vad de ansåg vara degenerad konst. Det intressanta är att både Sovjetunionen och Weimarrepubliken öppnade upp för abstrakt konst, för att senare hamna tillbaka till samma trångsynthet som rådde i både Ryssland och Tyskland innan första världskriget.
Jag såg en intressant utställning om sovjetisk konst i Riga som lika gärna hade kunnat vara nazistisk, samma propagandatänkande och liktriktning. En annan parallell är byggnaden som museet är inhyst i, den måste ha upprört många i USA på det som var det mest konservativa årtiondet i landets moderna historia, 1950-talet. Kanske var det själva tanken med huset.
Museet vill jag återkomma till men då vara mer påläst. Tills dess får undertecknad njuta av att se fastigheten skjutas sönder och samman i Tom Tykwers film, The International. Som tur är byggdes scenen upp i en filmstudio i Postdam.
Mvh Fredrik
