Denna stad lever verkligen sitt eget liv, vid sidan av alla stora händelser. Det bor 109.000 människor i
Daugavpils och 70 % är ryssar. Det finns även en stor minoritet polacker, så letterna utgör bara 15 % av invånarna.
Att staden är påtagligt rysk märks i bemötandet på hotellet, där det skulle tas kopia på passet, fyllas i blanketter samt att man var tvungen att välja frukostmeny vid ankomst och den fick inte ändras på vid senare tillfälle, varför vet jag inte.
De enorma ekonomiska framsteg som Lettland har gjort, märks inte, när
Daugavpils ligger väldigt isolerat längst nere i hörnet av landet. Det är bara 33 km till Vitryssland.
Här går dagen sin sakta
lunk och det var skönt att uppleva det så. Sevärdheterna är få och det som är ortens stora attraktion, är det öde fortet som byggdes på slutet av 1800-talet, men jag återkomma till det i ett annat inlägg.
Människorna som man möter på gatorna, ser slitna och trötta ut, många är
f.d. fabriksarbetare, som kom hit på 1960-talet för att jobba i den tunga industrin. Men ibland ger en och annan ifrån sig ett guldglänsande leende.
Idag lever de på magra pensioner som knappt räcker till något, säkert drömmer många om den gamla goda tiden, när det rådde full sysselsättning och inkomsten räckte till mer än att bara betala hyran och till inköp av några brödlimpor.
Detta är verkligheten för dagens pensionärer i Lettland.
Daugavapils grundades av Tyska orden 1275 och blev med tiden en viktig polsk/litauisk fäste för att slutligen hamna i Rysslands intressesfär. Den var huvudstad i Polska Livland 1566-1772. Karl
IX:s arméer var också här och
nosade i trakterna, men kungen lyckades aldrig att inta området.
Orten har många namn, och heter olika på tyska, polska, ryska och lettiska,
Dünaburg,
Dvina,
Borisglebsk samt
Daugavpils. Läget nära Litauen och Vitryssland ledde till att
Daugavpils hade stor betydelse som handelsplats i många hundra år. Här möttes flera handelsvägar och ekonomiska intressen. Området var bas och
omlastningsställe för varor som transporterades vidare på floden långt in i Ryssland.
Under andra världskriget blev flertalet av de judiska invånarna mördade, som innan kriget var närmare 40 % av befolkningen.
Daugavpils blev även illa åtgången och återuppbyggdes med mycket sovjetisk arkitektur.
I staden fanns Sovjetunionens enda fabrik som gjorde kedjor och reservdelar till en viss typ av traktorer som var vanliga i landet. Där arbetade 4.000 personer som alla blev arbetslösa när Lettland blev självständigt.
Femårsplanerna prioriterade annars
nyproduktion och missade behovet av reservdelar och underhållsmaterial.
Varannan traktor som levererades till jordbruket under 1980-talet beräknas omedelbart ha fått göra tjänst som reservdelsförråd. Sovjetunionen hade därmed världens kostsammaste distribution av reservdelar.
Daugavpils har landets högsta arbetslöshet och allt tyder på att de kommer att behålla den placeringen.
Annars är
Daugavpils mest känd för att vara Mark
Rothko (1903-70) födelsestad. Konstnären räknas som en av de stora inom abstrakta expressionismen, det är kluriga ord som undertecknad inte har full
koll på.
Den
konstinriktningen är för mig fortfarande oupptäckt.
Familjen emigrerade till Amerika innan första världskriget och levde under fattiga förhållanden i New York. Han slog igenom på 1940-talet och startade även en konstskola. Mark
Rothko led under en lång tid av depression och 1970 begick konstnären självmord i sin ateljé i New York.
Familjen har donerat pengar till att renovera
Daugavpils enda kvarvarande synagoga, se bild ovan.
På stadsmuseet finns kopior på hans berömda målningar. Det upplevdes också som Ryssland, personal överallt och massor av biljetter som skulle rivas i olika rum.
Vi var de enda besökarna på museet, så all uppmärksamhet var riktad på oss. Språkproblemen var stora och kommunikationen med de anställda skedde på knagglig tyska, till slut fattade de att vi ville besök Mark
Rothko rummet.
Men innan "tvingade" de oss att besöka de övriga rummen i byggnaden. För varje biljett skulle rivas på rätt ställe.
Döm om vår stora förvåning, när bussarna sågs, de var en salig blandning av gamla svenska bussar med en stor andel
f.d. flygbussar. Det kändes verkligen märkligt att se dem och att
t.ex. läsa Arlanda via K
nivsta på en av
skyltarna. Tyvärr hann jag inte fånga den på bild.
Hela staden är annorlunda, mitt i centrum ligger ett stort fängelse där folk kan stå på gatan och prata direkt med fångarna som hänger vid sina fönster.
Det är otroligt billigt i
Daugavpils, att äta och dricka är halva priset jämfört med
Riga. Maten har stora influenser från det ryska köket och sopporna är väldigt goda, särskilt
rödbetssoppan.
Nångång ska jag återkomma till denna glömda stad, för den ligger inte mer än 230 km från
Riga, men avståndet i filosofisk mening är långt mer.
I
Daugavpils vill jag bara vandra runt och koppla av, njuta av stillheten, höra flodens vatten brusa och spårvagnarna gnissla.
Mvh Fredrik
Denna stad lever verkligen sitt eget liv, vid sidan av alla stora händelser. Det bor 109.000 människor i Daugavpils och 70 % är ryssar. Det finns även en stor minoritet polacker, så letterna utgör bara 15 % av invånarna. Att staden är påtagligt rysk märks i bemötandet på hotellet, där det skulle tas kopia på passet, fyllas i blanketter samt att man var tvungen att välja frukostmeny vid ankomst och den fick inte ändras på vid senare tillfälle, varför vet jag inte. De enorma ekonomiska framsteg som Lettland har gjort, märks inte, när Daugavpils ligger väldigt isolerat längst nere i hörnet av landet. Det är bara 33 km till Vitryssland. Här går dagen sin sakta lunk och det var skönt att uppleva det så. Sevärdheterna är få och det som är ortens stora attraktion, är det öde fortet som byggdes på slutet av 1800-talet, men jag återkomma till det i ett annat inlägg. Människorna som man möter på gatorna, ser slitna och trötta ut, många är f.d. fabriksarbetare, som kom hit på 1960-talet för att jobba i den tunga industrin. Men ibland ger en och annan ifrån sig ett guldglänsande leende. Idag lever de på magra pensioner som knappt räcker till något, säkert drömmer många om den gamla goda tiden, när det rådde full sysselsättning och inkomsten räckte till mer än att bara betala hyran och till inköp av några brödlimpor. Detta är verkligheten för dagens pensionärer i Lettland.
Daugavapils grundades av Tyska orden 1275 och blev med tiden en viktig polsk/litauisk fäste för att slutligen hamna i Rysslands intressesfär. Den var huvudstad i Polska Livland 1566-1772. Karl IX:s arméer var också här och nosade i trakterna, men kungen lyckades aldrig att inta området. Orten har många namn, och heter olika på tyska, polska, ryska och lettiska, Dünaburg, Dvina, Borisglebsk samt Daugavpils. Läget nära Litauen och Vitryssland ledde till att Daugavpils hade stor betydelse som handelsplats i många hundra år. Här möttes flera handelsvägar och ekonomiska intressen. Området var bas och omlastningsställe för varor som transporterades vidare på floden långt in i Ryssland. Under andra världskriget blev flertalet av de judiska invånarna mördade, som innan kriget var närmare 40 % av befolkningen. Daugavpils blev även illa åtgången och återuppbyggdes med mycket sovjetisk arkitektur. I staden fanns Sovjetunionens enda fabrik som gjorde kedjor och reservdelar till en viss typ av traktorer som var vanliga i landet. Där arbetade 4.000 personer som alla blev arbetslösa när Lettland blev självständigt. Femårsplanerna prioriterade annars nyproduktion och missade behovet av reservdelar och underhållsmaterial. Varannan traktor som levererades till jordbruket under 1980-talet beräknas omedelbart ha fått göra tjänst som reservdelsförråd. Sovjetunionen hade därmed världens kostsammaste distribution av reservdelar. Daugavpils har landets högsta arbetslöshet och allt tyder på att de kommer att behålla den placeringen.
Annars är Daugavpils mest känd för att vara Mark Rothko (1903-70) födelsestad. Konstnären räknas som en av de stora inom abstrakta expressionismen, det är kluriga ord som undertecknad inte har full koll på. Den konstinriktningen är för mig fortfarande oupptäckt. Familjen emigrerade till Amerika innan första världskriget och levde under fattiga förhållanden i New York. Han slog igenom på 1940-talet och startade även en konstskola. Mark Rothko led under en lång tid av depression och 1970 begick konstnären självmord i sin ateljé i New York. Familjen har donerat pengar till att renovera Daugavpils enda kvarvarande synagoga, se bild ovan. På stadsmuseet finns kopior på hans berömda målningar. Det upplevdes också som Ryssland, personal överallt och massor av biljetter som skulle rivas i olika rum. Vi var de enda besökarna på museet, så all uppmärksamhet var riktad på oss. Språkproblemen var stora och kommunikationen med de anställda skedde på knagglig tyska, till slut fattade de att vi ville besök Mark Rothko rummet. Men innan "tvingade" de oss att besöka de övriga rummen i byggnaden. För varje biljett skulle rivas på rätt ställe.
Döm om vår stora förvåning, när bussarna sågs, de var en salig blandning av gamla svenska bussar med en stor andel f.d. flygbussar. Det kändes verkligen märkligt att se dem och att t.ex. läsa Arlanda via Knivsta på en av skyltarna. Tyvärr hann jag inte fånga den på bild. Hela staden är annorlunda, mitt i centrum ligger ett stort fängelse där folk kan stå på gatan och prata direkt med fångarna som hänger vid sina fönster. Det är otroligt billigt i Daugavpils, att äta och dricka är halva priset jämfört med Riga. Maten har stora influenser från det ryska köket och sopporna är väldigt goda, särskilt rödbetssoppan.
Nångång ska jag återkomma till denna glömda stad, för den ligger inte mer än 230 km från Riga, men avståndet i filosofisk mening är långt mer. I Daugavpils vill jag bara vandra runt och koppla av, njuta av stillheten, höra flodens vatten brusa och spårvagnarna gnissla. Mvh Fredrik 
