Jag åkte och hälsade på min barndomskamrat Kent som den här gången var stationerad på svenska ambassaden i London. Hit kom undertecknad med British Airways via Heaththrow och hoppade sedan på tunnelbanan mot stan. Kents tjänstebostad låg högst upp i byggnaden. Lägenheten var på fem rum med svensk standard och hade treglasfönster, vilket knappast finns att hitta i övriga London. Här fryser de flesta invånarna, även inomhus, när kvalitén är låg, oftast bara englasfönster, ingen centralvärme, dålig isolering och undermålig ventilation. Rören sitter utanpå fastigheterna, har separata vattenkranar och det värsta av allt heltäckningsmattor, också i badrummet, en perfekt grogrund för mögel. Det sägs att det dör fler människor i London på vintern än i hela Sverige p.g.a. kylan, det är nog ett bra kvitto på vår höga bostadsstandard. Undertecknad har själv upplevt hur kallt och dragit det kan vara i ett engelskt radhus i London. Det gjordes under ett besök hos min syster och hennes kille som arbetade här en tid. De var inneboende i ett radhus och jag sov i vardagsrummet. Det var kallt och fuktigt. Resultat, frusen och genomförkyld. Resan skedde i maj månad. Men denna lägenhet fick Kent ha för alla de övriga anställda ville bo en bit ifrån ambassaden och det hade sina nackdelar att bo ovanpå sitt arbete. Folk ringde och störde honom även på lediga dagar. Kent hade en funktion som IT-ansvarig och de efterfrågas ideligen, särskilt när de är frånvarande. Nedan syns jag hängandes på räcket tillhörande svenska ambassaden som ligger väldigt centralt i London.
På gångavstånd finns den fina parken Regent's Park, där vi fastnade ibland och njöt av stillheten. Den har varit londonbornas lunga sedan början av 1800-talet. Området består av en yttre och en inre park. I mitten finns en scen där orkestrar spelar på helgerna, IRA placerade en bomb där 1982, som dödade sju personer. Bortsett från detta, är det en avkopplande miljö att befinna sig i, t.ex. att sitta och läsa en bok. Här kan man få syn på den klassiska brittiska gentlemannen med plommonstop och käpp. Namnet på hatten härrör från frukthandlarnas rundade kanna som rymde ett stop (1.3 liter) och användes till att mätta upp frukt och bär. På finlandssvenska heter huvudbonaden, knallhatt. Den brittiska gentlemannen är en utdöende ras, och håller på att helt ersättas av överåriga feta män iförda fotbollströjor. Men ett fåtal exemplar finns fortfarande kvar i Regent's Park och visar sig oftast på eftermiddagen, när de har druckit klart sitt te.
Kent tog med mig upp till Camden Town som ligger i norra London. Där finns en av Storbritanniens största marknader. Det är tingel-tangel med brittisk touch när den är som sämst. Bland allt skräp och lump som finns här, dränks luften av den frityrlukt som härjar på alla sunkiga matställen där det serveras landets nationalrätt, fish and chips. Eller så känner man doften av avslagen öl, för att i nästa stund krocka med en av dessa överåriga män iförda Englands nationaldräkt, fotbollströjan. Förorten har även blivit ett centrum för alternativa livstilar och subkulturer. I Camden Town florerar mycket droger. Med andra ord, ingen miljö jag trivs i, men besöket var intressant. Bland alla konstiga typer med dålig tandstatus och blekfeta kvinnor fanns vi letandes efter fynd. Räddningen blev att vandra ut från marknaden längs kanalen som finns här, och den tog oss tillbaka till civilisationen. 
Distriktet där ambassaden ligger är fullt med olika svenska institutioner som t.ex. svenska sjömanskyrkan, som ligger på Hartcourt Road, samt en svensk mataffär som säljer gottoblandat, dillchips och andra svenska delikatesser. Det finns också ett träffcentrum och slutligen en pub med inrett svenskrum, med affischer på ABBA och kungen. Om du läsare är sugen på att åka hit, så är närmaste tunnelbanestation Edgware Road. Puben heter The Hartcourt Arms, om undertecknad minns rätt. Adressen är 32 Harcourt Street. Numera kan man se allsvensk fotboll på puben via satellit. London är den stad i världen med flest svenskar boendes utanför rikets gränser. Man uppskattar att det finns någonstans runt 50.000 svenskar i London. De flesta arbetar inom bankväsendet, servicesektorn eller som barnflickor. Det är inte svårt att höra svenska talas på Londons gator utan tvärtom, det är svårt att undgå det. Ändå råkade jag och Kent ut för en lustig situation på en pub, där vi satt och drack och pratade svenska med varandra. En äldre man satt och lyssnade på oss. Till slut frågade han om vi pratade walesiska. När förklaringen kom att det var svenska såg han lite besviken ut. 
En kväll var vi ute på en pubrunda och hamnade på ett ställe där det kunde köpas sibyllakorv med bröd och priset de tog för denna "delikatess" var hutlösa 80 kronor. Enligt bartendern var det inga problem att kränga korven. Det är mycket svenskar på puben och många blir nostalgiska efter lite öl, som leder till tröstätande av sibyllakorven. För övrigt har den fått sitt namn efter kungens mamma som hette Sibylla. Korvägaren Lithell hade valt namnet från en tävling, när han skulle lansera en ny korv. Familjen Lithell var även först med att sälja korv med bröd, det skedde på Stockholmsutställningen 1897.
På Heathrow fick jag tillbringa några extra timmar när planet var försenat. Besöket i London var mycket trevligt, men nu ville jag hem. På flygplatsen var man nöjd och belåten att inte ha fallit för nostalgifällan att köpa korv för det hutlösa priset av 80 kronor. Men det första som gjordes vid hemkosten var att köpa en sibyllakorv med bröd för priset av 10 kronor, och bara för att det var så billigt köpte jag en till.
