Kaunas som står i skuggan av sin rival Vilnius, var faktiskt Litauens huvudstad 1922-39, då Vilnius var ockuperat av Polen. Jag kom hit första gången av en tillfällighet, när det var betydligt billigare att flyga till Kaunas än till huvudstaden, där barndomskamraten Kent arbetade på den svenska ambassaden som jag skulle besöka. Det är bara tio mil mellan städerna. På hemvägen stannade undertecknad kvar och bodde ett dygn i Kaunas på ett härligt sovjethotell, där jag fick intrycket av att kvinnan i receptionen blev glad över att jag bara skulle stanna en natt, när det verkade medföra mindre arbete för henne, än om undertecknad bodde här i flera nätter. Den dåliga servicen som ges i många östländer är fantastisk rolig. Kaunas är den stad i Litauen med flest litauer och har ungefär 400.000 invånare varav 93 % är litauer. Orten är Baltikums fjärde största och ligger strategiskt där nationens två största floder möts, Neris och Njemen. En handelsstation fanns länge på platsen, men man vet inte riktigt när den grundades. Stället nämns första gången 1361 i samband med kriget mellan Tyska ordern och Litauen. Germanerna uppförde en skans som litauerna gjorde till en stad. Kaunas blev snabbt centrum för handeln mellan Polen, Litauen och Ryssland. Hansan hade magasin i samhället och utländska köpmän bedrev mycket affärer i regionen. Även svenska handlare fanns representerade här. Nedan en bild på Kaunas praktfullaste byggnad, rådhuset samt mig poserande framför den gamla borgen.
Karl XII intog staden 1701 på sin väg ner till Polen och passade på att bränna ner den, så att ryssarna inte skulle kunna använda området som en bas i kriget mot oss. Närheten till övriga Europa, är också dess öde, orten blev en del av Ryssland vid Polens tredje delning 1795 och var den första staden som Napoleon intog i samband med fälttåget mot Ryssland 1812. Bilden nedan visar kejsarens armé, när de vadar över Njemen. Den andra visar kullen som sägs ha används som hans observationsplats. Napoleons soldater passerade staden två gånger 1812, vilket var en hård prövning för invånarna i Kaunas som också pesthärjades. Endast 3.000 personer överlevde kriget och pesten. Resten av 1800-talet blev en återhämtningstid, tills nästa århundrade kom och allt raserades igen för Kaunas och dess befolkning.
Under första världskriget föll Kaunas tidigt, trots ryssarnas fort som hade byggts i omgivningen. När det andra världskriget bröt ut i öst 22 juni 1941, var tyskarna här efter två dagar till alla stadens judars stora olycka. Av den stora minoritet judar på cirka 40.000 överlevde endast ett par tusen. I Kaunas fanns över 40 synagogor och idag finns bara en kvar. När Röda armén "befriade" staden valde många litauer att gå med skogsbröderna som var en slags frihetskår. De slogs mot Sovjet fram till mitten av 1950-talet. Den som såg till att förstöra och avslöja deras nätverk var den berömda spionen Kim Phillby (1912-88). Mannen hoppade senare av till Sovjet när han blev avslöjad. Kim Phillby tilldelades medaljen, Sovjetunionens hjälte, och fick en lägenhet i en förort till Moskva, där spionen söp ihjäl sig.
I en av stadens parker, sprang jag på ett litet museum för alla de som hade deporterats till Sibirien, men även för de som slogs med skogsbröderna. Där inne satt en gammal gumma i en nersläckt lokal och hon visade mig runt och berättade även om sitt eget öde. Anslagen var små, så hon tände upp halva rummet och förevisade mig den, släckte och tände upp andra halvan av utrymmet. Tanten hade själv blivit deporterad till Sibirien och vi kommunicerade på tyska som hon hade lärt sig i lägret av deporterade volgatyskar, så hennes dialekt var gammalmodig, men det gick bra i alla fall. Gumman berättade att hela hennes familj blev förvisade och att bara hon samt systern överlevde. De flesta dog i svält, men många avled även i sviterna av malaria. Tanten överlevde genom att dryga ut sin magra ranson med att äta bark. När hon berättat klart, kommer det in en gammal man, som jag presenterades för. Gubben hade slagits med skogsbröderna så det kändes stort att ta honom i hand. Museet lever på donationer så jag skänkte alla mina litas, förutom de som behövdes för bussen till flygplatsen samt pengar till att köpa några bananer. Men det var värt att gå hungrig en kväll. Till slut vill undertecknad bara nämna lite om stadens behagliga charm, med sina luggade hus och kvarter. För pengarna går till att renovera huvudstaden, men Kaunas är underbart i alla fall trots sitt slitage. Städer som en gång har legat i centrum, för att sedan hamna i periferin, är underbara att besöka och vistas i.
När jag kom på återbesökt några år senare, blev det lunch här, kall rödbetsoppa och inga bananer. Jag och min kompis Enrico passerade staden på vår väg till Vilnius. Till er som läser detta, ges rådet att stanna i några dagar om ni har vägarna förbi.
Kaunas är värd ett bättre öde än att bara vara ett lunchstopp.
Karl XII intog staden 1701 på sin väg ner till Polen och passade på att bränna ner den, så att ryssarna inte skulle kunna använda området som en bas i kriget mot oss. Närheten till övriga Europa, är också dess öde, orten blev en del av Ryssland vid Polens tredje delning 1795 och var den första staden som Napoleon intog i samband med fälttåget mot Ryssland 1812. Bilden nedan visar kejsarens armé, när de vadar över Njemen. Den andra visar kullen som sägs ha används som hans observationsplats. Napoleons soldater passerade staden två gånger 1812, vilket var en hård prövning för invånarna i Kaunas som också pesthärjades. Endast 3.000 personer överlevde kriget och pesten. Resten av 1800-talet blev en återhämtningstid, tills nästa århundrade kom och allt raserades igen för Kaunas och dess befolkning. 
Under första världskriget föll Kaunas tidigt, trots ryssarnas fort som hade byggts i omgivningen. När det andra världskriget bröt ut i öst 22 juni 1941, var tyskarna här efter två dagar till alla stadens judars stora olycka. Av den stora minoritet judar på cirka 40.000 överlevde endast ett par tusen. I Kaunas fanns över 40 synagogor och idag finns bara en kvar. När Röda armén "befriade" staden valde många litauer att gå med skogsbröderna som var en slags frihetskår. De slogs mot Sovjet fram till mitten av 1950-talet. Den som såg till att förstöra och avslöja deras nätverk var den berömda spionen Kim Phillby (1912-88). Mannen hoppade senare av till Sovjet när han blev avslöjad. Kim Phillby tilldelades medaljen, Sovjetunionens hjälte, och fick en lägenhet i en förort till Moskva, där spionen söp ihjäl sig.
I en av stadens parker, sprang jag på ett litet museum för alla de som hade deporterats till Sibirien, men även för de som slogs med skogsbröderna. Där inne satt en gammal gumma i en nersläckt lokal och hon visade mig runt och berättade även om sitt eget öde. Anslagen var små, så hon tände upp halva rummet och förevisade mig den, släckte och tände upp andra halvan av utrymmet. Tanten hade själv blivit deporterad till Sibirien och vi kommunicerade på tyska som hon hade lärt sig i lägret av deporterade volgatyskar, så hennes dialekt var gammalmodig, men det gick bra i alla fall. Gumman berättade att hela hennes familj blev förvisade och att bara hon samt systern överlevde. De flesta dog i svält, men många avled även i sviterna av malaria. Tanten överlevde genom att dryga ut sin magra ranson med att äta bark. När hon berättat klart, kommer det in en gammal man, som jag presenterades för. Gubben hade slagits med skogsbröderna så det kändes stort att ta honom i hand. Museet lever på donationer så jag skänkte alla mina litas, förutom de som behövdes för bussen till flygplatsen samt pengar till att köpa några bananer. Men det var värt att gå hungrig en kväll. Till slut vill undertecknad bara nämna lite om stadens behagliga charm, med sina luggade hus och kvarter. För pengarna går till att renovera huvudstaden, men Kaunas är underbart i alla fall trots sitt slitage. Städer som en gång har legat i centrum, för att sedan hamna i periferin, är underbara att besöka och vistas i.
När jag kom på återbesökt några år senare, blev det lunch här, kall rödbetsoppa och inga bananer. Jag och min kompis Enrico passerade staden på vår väg till Vilnius. Till er som läser detta, ges rådet att stanna i några dagar om ni har vägarna förbi.Kaunas är värd ett bättre öde än att bara vara ett lunchstopp.
