Jag och min kompis Enrico körde hit direkt från färjan i Riga. Det är 220 km till Liepaja från huvudstaden och vägen går igenom ett platt och ödsligt landskap. Liepaja är historisk mer känt under sitt tyska namn, Libau. Men sedan nationens första självständighet 1920, används det lettiska namnet. Grundad av Tyska ordern 1253, ett år efter Stockholms officiella tillkomst. Karl XII intog den under det Stora nordiska kriget 1700-21. Han och arvfienden Peter den store har bott i staden vid olika tillfällen, och slumpvist i varsitt hus som låg mitt emot varandra. Tsaren var här 1697 i väntan på båten som skulle ta honom på sin berömda bildningsresa i Holland. Gruppen kom på försommaren och Peter den store färdades inkognito och utgav sig för att vara en student. Han ville undvika officiella ceremonier och istället se sig om på egen hand i den kurländska hamnstaden. Inspirationen från resan kom indirekt att modernisera hela ryska väldet. Det var i Liepaja som regenten för första gången i sitt liv såg Östersjön. Kanske var det här tanken om att Ryssland behövde en hamn mot väst kläcktes. I så fall fick detta besök stora konsekvenser för det svenska riket, som förlorade enorma landområden i de krig som senare uppstod mellan staterna. Britterna ockuperade orten 1854 under Krimkriget. Liepaja har lytt under de flesta stora länder i regionen som Polen-Litauen, Tyska ordern, Sverige samt Ryssland. Men en kort period var området självständig, när den sista stormästaren av Tyska ordern fick regionen som eget hertigdöme. Namnet på det lilla riket blev Kurland. Härifrån utgick båtar som koloniserade Tobago och delar av Gambia. Men 1795 föll området under rysk överhöghet. Staden blev en viktig utskeppningshamn för imperiets export. Handeln bidrog till att Liepaja växte kraftigt. År 1889 infördes de första elektriska spårvagnarna i Ryssland i Liepaja. Från hamnen emigrerade över 40.000 undersåtar till Amerika varje år i början av 1900-talet. Redan före andra världskriget blev staden en betydande industriort. Fabrikerna tillverkade spårvagnar, jordbruksmaskiner, flygplan och den stora torrdockan reparerade fartyg från hela östersjöområdet. 
Under första världskriget intogs Liepaja av tyska trupper och i frihetskriget som kom därefter var staden ett av få områden som löd under lettiskt styre. År 1919 var man säte för den oberoende staten Lettlands provisoriska regering. Efter freden och utropandet av sin stat fick många av de tyska invånarna lämna Liepaja. När Sovjetunionen införlivade orten och övriga Lettland 1944-45, blev Liepaja stängd för utlänningar och så var det fram till 1991. Strax norrut ligger den övergivna krigshamnen Karosta som undertecknad återkommer till i ett annat blogginlägg.
Liepaja blev även hårt ansatt under andra världskriget. Vid slutet hölls regionen fortfarande av tyska armén. Ryssarna valde att innersluta dem och istället gå vidare mot ondskans högborg, Berlin. De var oroliga att amerikanarna skulle hinna före. Därför blev Kurland kvar under nazistisk överhöghet tills freden slöts i maj 1945. Då tågade 200.000 tyska soldater från detta område mot fångenskapen i Sovjet. De flesta fick aldrig återse sitt hemland. Eftersom militären lade ut minfält i området och inte märkte ut dem på kartan, ligger en hel del fortfarande kvar i trakterna runt Liepaja. Fram till kapitulationen utsattes staden för många ryska flygangrepp. Idag är Liepaja i stora delar uppbyggt i modern stil, med de klassiska ryska grå betonghusen som syns ovan. Orten är i dåligt skick, broar är avstängda, gatorna fulla med hål och det finns många stora övergivna fabriker. När Sovjet föll 1992, förlorade industrin sina marknader. Inget kapital fanns för omställning, därför övergavs dem. Ingen ville köpa inhemskt, när valutan blev konvertibel. Nu ville folket ha västerländska produkter. Men inne i själva Liepaja finns en del fina gamla hus kvar och det är rätt inbjudande här i alla fall. Många fastigheter är renoverade, men ännu fler står fortfarande orörda, med enorma underhållsbehov. Liepaja har en del fina intakta miljöer. Det finns gator som fortfarande domineras av fina villor byggda vid förra sekelskiftet för den tysktalande befolkningen. Även om dessa pärlor också står och förfaller. Staden präglas av hög arbetslöshet och lever på sina inkomster från den isfria hamnen. En rolig anekdot är att man kan flyga hit från Riga, men inte åka tåg när järnvägen är för dåligt underhållen. Det är som att vi skulle ta flyget till Norrköping från Stockholm istället för tåget.
Nu tillbaka till rubriken, stränderna är öde och det beror inte enbart på det dåliga vädret som syns på bilderna när jag och Enrico går på stranden. Anledningen är att Sovjetunionen dumpade kolossalt mycket överblivet krigsmaterial i havet strax utanför Liepaja efter andra världskrigets slut och det har gjort att vattnet är förorenat. Myndigheterna vågar inte ta upp skräpet, dels för att de är rädda att förvärra situationen, men också för att det skulle kosta stora belopp. Fortfarande guppar 80.000 minor runt i Östersjön. Det sitter varningskyltar på stranden att inte röra föremål som flyter i land. Vi gick tillbaka och tröstade oss med det lokala ölet medan regnet föll över Liepaja. Vårt hotell, var en fet betongkoloss mitt i centrum och var endast tillgängligt för högre officerare under sovjettiden. Bredvid står en gamla fin 1700-tals kyrka. Runt byggnaden hänger nät som ska hindra besökare att få nerfallande föremål i huvudet. Den syns på en av bilderna ovan. De flesta av invånarna är protestanter och letter. Den stora ryska minoritet bor främst uppe vid den nerlagda flottbasen eller i förorterna. De utgör 40 % av befolkningen. Idag är hotellet helrenoverat och vi åt den bästa frukosten här under hela resan.
Mvh Fredrik
