Till Milano ville jag alltid återvända, efter att ha varit här ett par timmar under en tågluff i slutet 1980-talet och det trots ett dåligt mottagande. Mötet blev kort med staden, när gänget blev utkörda av polisen från en park i närheten av den stora tågstationen. Dessutom verkade vi vara potentiella rånoffer för Milanos alla knarkare som strök runt där, så den sista stunden tillbringades inne på stationen. Men ändå väckte staden min nyfikenhet och efter många år blev det ett återbesök.Efter att ha hårdlanserat staden som resmål, bar det av och vi bodde i närheten av den stora tågstationen. Det är fascinerande med dessa tågens katedraler och den i Milano är ett praktfullt skrytbygge som uppfördes under fascismens glansdagar på 1930-talet. Milano är Italiens ekonomiska centrum samt ett av världens stora modecentrum. Detta sätter sin starka prägel på metropolen som mest verkar befolkas av kostymklädda banknissar och fjolliga modeskapare. Milano är verkligen ingen arbetarstad, utan istället en tråkig tjänstemansstad, där stil går före vett. Faktum är i varje fall att Milano har utvecklats till ett exportlokomotiv för övriga Italien, och levnadsstandarden är nu bland de högsta i Europa. Invånarna hävdar att här finns de driftiga affärsmännen, de duktiga entreprenörerna, medan i Rom sover man och politikerna bara pratar. Staden blev en del av romarriket 222 e.Kr. Genom Milano-ediktet år 313 e.Kr gjorde kejsare Konstantin kristendomen till imperiets officiella religion. Milano expanderade under århundradena till att bli en stor och inflytelserik stad som efter många regionala maktkamper kom att lyda under Österrike. Milanos store befriare blev Napoleon som kastade ut österrikarna 1796. Men efter mycket trätor återkom de och slutligen drevs Österrike ut 1848 och folket kunde senare ingå i den nybildade staten Italien 1861.
I närheten av hotellet ligger Piazzo Loreto, där italienska motståndsmän hängde upp liken av Benito Mussolino (1883-1945) och hans älskarinna Clara Petacci för allmän beskådning. Han var Italiens diktator från 1922 fram till sin död, de sista åren styrde mannen ett lydrike under tyskarna i norra Italien. Benito Mussolino är född i dessa trakter och började sin politiska karriär på vänsterkanten, men kom att grunda den fascistiska rörelsen efter första världskriget, rädslan för kommunismen, gjorde att folket såg hans parti som det enda som kunde försvara de traditionella värdena Efter en generalstrejk och den långa marschen till Rom 1922 utsågs han till premiärminister av kungen. Benito Mussolino blev med åren populär och fick igång tillväxten, krossade maffian samt upprätthöll lag och ordning i Italien. På 1930-talet allierade landet sig med Nazityskland och drogs in i andra världskriget. Detta var diktatorns största misstag. Om fascisterna hade hållit sig neutrala, kunde Benito Mussolino likt Franco i Spanien ha suttit kvar på makten efter kriget. Efter många år av konflikter, tröttnade italienarna. Med hjälp av amerikanarna störtades mannen 1943, men fritogs av tyskarna och återinsattes i norr. I april 1945 tillfångatogs han av partisaner och avrättades. Kroppen hängdes upp här i Milano, för att visa alla skeptiker, att diktatorn var död. Dit gick vi och bilden ovan visar dagens torg med Lennart poserande framför platsen. Detta är inte en av Milanos stora turistattraktioner, men för oss med intresse av andra världskriget, är stället ett måste att besöka när man kommer till Milano.
Duomo är den stora sevärdhet och är verkligen storslaget. När katedralen är upplyst på kvällen syns den över hela Milano. Jag tänker på Ernest Hemingways (1899-1961) romanfigur Fredric Henry i boken, Farväl till vapen. Där han ligger skadad i Milano under första världskriget och ser kyrkan från fönstret på sjukhuset. Samtidigt funderas det över livet och förhållandet med den engelska sjuksköterskan Catherine Barkley. Kärleken växer sig starkare, men även oron. De vet med sig att Fredric måste tillbaka till fronten när konvalescensen är över. Hon är gravid, tillsammans tas beslutet att fly till Schweiz. Boken avslutas på ett tragiskt sätt för de båda. En mycket läsvärd bok. Den bygger på en del självupplevt material, som Ernest Hemingway mötte som frivillig soldat under första världskriget i norra Italien. Han tjänstgjorde som ambulansförare, samma som huvudfiguren gör i boken. Katedralen började byggas på 1300-talet och tog 500 år att färdigställas. Fylls den till sista plats, ryms över 40.000 besökare.
Det är tillåtet att gå på taket. Här uppe ses de snöklädda Alperna borta vid horisonten, men även en fin överblick på Milano ges. Efter lite missförstånd lyckades vi få ihop vår grupp. För tyvärr var man inte ensam om att tycka det är trevligt att gå här. Det verkade vara mer folk på taket än inne i helgedomen. Det var en i gruppen som lyxade till det med att ta hissen. Detta medförde att vi kom ifrån varandra en stund, då övriga tog trapporna. Istället för att spara några Euros, tog vår lyxlirare den dyra transportvägen, hissen. Men han har nog rätt i alla fall, pengar är till för att rulla. Lennart är gruppens störste livsnjutare och lyxkonsument.
Bredvid ligger dagens katedral som lockar mer anhängare än kyrkan, den ståtliga gallerian Vittorio Emanuele II, som är det pampigaste shoppingcenter undertecknad har besökt. Detta är en praktfull täckt arkad i fyra våningar med affärer, caféer och restauranger. Lite av den exklusiva karaktären har försvunnit sedan MacDonald's köpt in sig på den bästa platsen mitt i gallerian. Men fortfarande ligger stadens dyraste caféer här, en kopp kaffe kostar 10 Euro. Köpcentret brukar anses som världens äldsta och invigdes 1865. Döpt efter Italiens första kung, Vittorio Emanuele II. Hans valspråk var det storslagna, Padre della Patria, Far åt Faderslandet. Regenten ligger begravd i Pantheon i Rom.
Ska jag vara ärlig, ska det mycket till för att återkomma hit. Milano är verkligen tråkig rakt igenom. Men området runt centralstationen gillas, där finns en prisvärd restaurang, med smarriga tunnbakade pizzor. Dessutom har de god öl. Jag och min kusin Jonas var ställets mest trogna gäster. Men sista kvällen avrundades på en lite finare restaurang, med stadens specialitet, kalvschnitzel. Till förrätt färsk mozzarella. Allt detta sköljdes ner med rött vin. Över bordet hängde ett porträtt av Giuseppe Verdi, stadens store son och en av världens mest berömda kompositör. Med en fjäskande kypare blev inramning för vår måltid perfekt. Stora delar av middagen är dessutom dokumenterad av Lennart, som hade med sig sin videokamera. Om något positivt ska nämnas, får det bli fotbollsmatchen, det var en höjdare att se Inter spela med en Zlatan som briljerade. Eller när jag skulle filma Lennart i ett skyltfönster, då han skulle lägga sig i en säng som stod där. Snabbt kom expediten och undrade vad som pågick. Ciao fredrik www.ernesthemingway.org.uk/
