Med mitt yrkesval får man sällan göra tjänsteresor till utlandet, men denna resa var en sådan. Avdelningen hade sponsrats av ett stort läkemedelsbolag som möjliggjorde att vi kunde besöka en psykiatrisk klinik i Tallinn. I gengäld fick de hålla föredrag på båten över och det kunde personalen leva med, de flesta av oss var måttligt roade av informationen, utan hade tankarna på annat som kvällens festande.På morgonen blev alla hämtade med buss och körda till Tallinns största mentalsjukhus. Här blev vi uppdelade i små grupper som fick besöka olika avdelningar. Min grupp hamnade på en rättpsykiatrisk avdelning, där det fanns 33 män som var dömda till vård istället för fängelse då de ansågs för sjuka när de hade begått sina mord. Stämningen var spänd. Patienterna fick bara äta med sked och bodde i stora sovsalar. Där fanns en brokig samling människor som verkade härstamma från alla hörn av forna Sovjetunionen. Undertecknad minns särskilt en person, som såg ut att komma från Centralasien. Mannen försökte tigga cigaretter av mig. Det rådde totalt rökförbud. Vi fick hälsa på några, men man fick inte kommunicera med dem. Överläkaren berättade om deras bakgrund. En av patienterna som jag tog i hand, hade mördat hela sin familj. Han såg ut att vara i övre tonåren och var kraftigt övermedicinerad. Under besöket var man hela tiden övervakade av stora grova skötare, som såg till att det inte uppkom några intermezzon i lokalen. Besöket var oerhört intressant och personalen som arbetade på kliniken var fullt medvetna om bristerna, men pengarna saknades. Därför satsade man på det som var nödvändigast, mediciner. Sjukhuset samarbetade med flera västerländska läkemedelsbolag som fick forska här. Igengäld fick de köpa medicinerna billigt. Övrig behandling fick stå tillbaka av kostnadsskäl. Att anställa en psykolog eller arbetsterapeut fanns det inga pengar till. Personalen såg ut att bestå av gamla f.d. militärer.
Efter visiten fick man disponera den tid som var kvar själv, så jag, Stefan och Per gick runt i gamla stan. Uppe på Domberget, se bilden högst upp, sprang vi på en entreprenör som hette Kalle och han kom från Umeå, samma stad som Per. De fann varandra direkt, denna Kalle erbjöd sig att visa runt oss, när mannen hade lite dötid, tills han skulle hämta upp sin ryska fru. Gänget gick ner till Rådhuset och åt soppa. Kalle hade inga pengar så vi bjöd honom på gin och tonic på burk som han ville ha. Sedan gick alla till hans bil, utan att ens reflektera över att mannen hade druckit alkohol. Ibland glömmer folk allt vett när de är utomlands och detta var ett sådant tillfälle för oss. 
Han kör ner till en stor betongbunker, se bilden ovan, som inrymmer stadens ishall och konserthall. Kalle övertalade mig att följa med in och titta på konserthallen. Vi gick bakom kulisserna och han berättade massa värdelöst vetande. Till slut började jag fundera på om det var särskilt lämpligt att strosa runt där. Folk såg ut att undrar över vilka vi var. Jag övertalade Kalle att vi skulle gå tillbaka till Stefan och Per. På kanten till denna gigantiska betongklump låg en kägelbana. Här åts en macka, men Kalle ville inte äta, utan istället ville mannen ha sin favoritdryck, gin o tonic på burk, och vi bjuder honom på den, utan att återigen reflektera över att Kalle kör bil. Undertecknad har återkommit till denna byggnad vid senare besök i Tallinn. Idag är den stängd, och ska renoveras. På taket sitter stadens ungdomar och super och sist såg jag några fulla finnar dansa sporadisk tango. Kalle verkar dessutom ha glömt bort att han ska hämta frugan.
Efter detta, vill han att vi åker till Kalamaja som är ett nergånget område i Tallinn, för att visa oss prisvärda möbler, men vi ville inte åka dit. Varför ska vi kolla på möbler? Kalamaja är även känt för alla sina trähus och är idag ett ganska populärt område att bo i. På den tiden 1998 var det ett distrikt man skulle undvika. Då befolkades det av många missbrukare och fattiga. Samtidigt frågar Per om det inte är dags att hämta frugan, men det tyckte Kalle inte var så viktigt. Men då blir Per förbannad och säger till honom att köra oss till hamnen, men Kalle krånglar runt och hittar inte ner till den. Per blir ännu mer röd i ansiktet och menar att han borde hitta här, eftersom Kalle sagt att han har besökt staden ett 20-tal gånger. Till slut kommer gänget ner till hamnen. Kalle stannar sin gamla SAAB 900 och släpper av oss. Jag sitter i baksätet och snubblar ut ur bilen, tänkte att man ville komma ut ur den fortast möjligast. Kalle åker iväg och sällskapet står där nere och betänker vilken jävla idiot han var, men sedan kommer vi på oss själva, att vi är ju ännu större idioter som åker runt med en okänd man och dessutom bjuder honom på alkohol. Så rubrikens sista ord, ska nog vara i plural.
Mvh Fredrik
