Jag och min bror Thomas hade tagit båten från Malaysia över till Sumatra. Ön är en av världens största och tillhör Indonesien. Sumatra koloniserades sent, det var först 1905, som Nederländerna hade kuvat hela territoriet, med sina många småriken och furstar. Ön är ungefär lika stor som Sverige och har 40 miljoner invånare. Från huvudstad Medan tog vi bussen till sjön Toba, som är den största sötvattensjön i sydöstra Asien och en av de djupaste sjöarna i världen, och skapades efter ett kolossalt vulkanutbrott. Sjön är 100 km lång och 30 km bred. Vattennivån har sjunkit drastiskt under de senaste åren, ett resultat av att man har dämt upp floderna för vattenkraft. Namnet är efter den stora vulkanen Toba, som vattendraget ligger intill. På resan hit såg vi ingen naturlig skog, utan all mark är uppodlad med inplanterade gummiträd. Dessa skogar försörjer sig de flesta bönderna på. Priset på världsmarknaden för gummi, påverkar hela befolkningen på norra delen av Sumatra. Efter att ha övernattat i Prapat, huvudorten vid sjön, togs färjan över till ön Samosir. Största byn heter Tomok och vi bodde strax utanför. Vissa forskare menar att människans ursprung finns att hitta i dessa trakter. När vulkanen fick ett utbrott för 75.000 år medförde det att människorna här började röra på sig och spreds över världen. Men denna rapport är väldigt ifrågasatt, men den gillas så klart av Indonesien. Vi fick sällskap av en tysk som hette Stefan Schneider och vi delade boende. Att jag minns hans namn var för att killen berättade att det är ett av Tysklands vanligaste namnkombination. Efter vistelsen här, skildes våra vägar åt, tysken skulle upp till Thailand och vi tillbaka till Malaysia. Men så är det när man reser, folk träffas och umgås, för att sedan splittras. Vissa funkar man bättre med än andra, och tyskar är sådana som vi svenskar funkar bra med, i alla fall jag och min brorsa. Vi gillar ordning och reda. 
Ute på ön, var det som att komma till en helt annan värld. Området runt sjön befolkas av Batakfolket som Nederländerna kristnade så sent som i början av 1900-talet, innan dess var de huvudjägare. Detta folk var allmänt fruktade av sina grannar för sin vildsinthet och för att de utövade rituell kannibalism. Trots att kyrkorna nuförtiden är fullpackade på söndagarna lever andetron och vördnaden för förfäderna kvar. Denna mellersta del av Sumatra är en av få kristna enklaver bland en nästan helt muslimsk befolkning i Indonesien. Tyvärr råder det inavel och många av Batakfolket har stora defekter. De är småväxta, puckelryggiga samt har andra fysiska komplikationer. Folket gifter sig inte över religonsgränserna. Det gör att urvalet blir litet. Därför är alla släkt med alla. Men gästvänligheten var stor, vi bodde i ett typisk Batakhus med lutande tak och fick låna en kanot som nyttjades på sjön. På kvällarna samlades man i stora matsalen och åt och drack. Sedan åkte schackbrädet fram. Även hotellets apa satt inne på kvällarna, men djuret nöjde sig med att äta bananer och iaktta oss. Allt var billigt, det som åts och drack skrevs upp i en bok. Notan betalades vid utcheckning. Vi åt mycket exotiska frukter, som papaya. Maten var vällagad och bestod ofta av kött med ris, samt den starka såsen, sambal oelek. Bilden nedan ses brorsan spela ett parti schack med hotellfruns man och längre ner, undertecknad och Stefan i vårt Batakhus.
Dagarna spenderades med att vandra runt på ön. Vi besökte de lokala kungagravarna. Trots den uppenbara fattigdomen, kände vi oss aldrig orolig för att råka ut för något. Det blev även en hel del badande och paddlande med kanoten. Mina minnen från vattendraget är bara positiva. Fanns tid och pengar skulle undertecknad gärna återkomma hit. Denna plats rekommenderas starkt, med förbehåll att det var 1993 man var där. Saker är nog annorlunda nu. Men jag hoppas inte att det är så, för det vore underbart om denna sjö fick vara en fridfull oas i ett annars hektiskt Sydostasien. 
