När Sverige förlorade det finska kriget 1808-09 fick vi avstå Åland till Ryssland, trots att ön alltid har räknas till egentliga Sverige och aldrig varken administrerats eller kulturellt tillhört Finland. Ryssarna skäl var enkel, med ett befäst Åland hade de en utmärkt försvarsposition vid anfall från fiender västerifrån. Eller som en rysk delegat lär ha sagt vid fredsförhandlingen, "om vi avstår Åland så är det som att ge nyckel till Finlands lås", d.v.s. utan Åland hade Ryssland haft svårt att hålla Finland under sin sfär om ett nytt krig hade utbrutit. Ganska tidigt började ryssarna att utarbeta planer på att befästa ön, och platsen man valde var Sund. Fästningen fick namnet Bomarsund. Den uppfördes mellan 1832-54 men blev aldrig riktigt klart. Huvuddelen utgjordes av en 290 m lång bestyckad kasern i två våningar, som härbärgerade halva ryska garnisonen på Åland, 2.500 man. I närheten skulle man uppföra sex fristående kanontorn men bara två hann att färdigställas. Runt försvarsanläggningen växte det upp en bebyggelse där det bodde hantverkare, köpmän som försåg arbetarna med mat och varor. Detta samhälle kom att kallas för Skarpan och blev öns största ort.
Engelsmännen ville öppna en ny front i det pågående Krimkriget som bröt ut 1853, och sommaren efter i juni 1854 hade en engelsk/fransk flotta samlats ihop som begavs sig till Östersjön. Med Sverige tysta medgivande fick de nyttja svenska hamnar som Fårösund på Gotland och Älvsnabben i Stockholms skärgård. Engelsmännen ville få med oss i kriget mot ryssen, men vår kung Oscar I valde att inte delta aktivt, men gav anfallet sitt tysta medgivande. Hela sommaren seglade små fartyg och rekade och mätte djupen i farlederna utan att ryssarna ingrep. Engelsmännen hade med sig tolkar som gjorde att de kom på god fot med ålänningarna och fick genom den vägen mycket värdefull information om Bomarsund. Efter att ha försäkrats sig om att man kunde segla in fartyg i viken, startade slaget. De satte i land 12.000 franska soldater som anföll fästet från landsidan medan engelsmännen bombarderade den från sjösidan. Före attacken brände ryssarna ner Skarpan och där försvann Ålands största tätort. Drabbningen varade från 10-18 augusti, sedan gav den ryske befälhavaren upp trots sina försäkringar till tsaren att de skulle slåss till sista man. Efter slaget fick Sverige igen erbjudande att ta över fästningen och Åland, men avböjde för att inte reta upp Ryssland, då valde engelsmännen att spränga allt.
Engelsmännen ville öppna en ny front i det pågående Krimkriget som bröt ut 1853, och sommaren efter i juni 1854 hade en engelsk/fransk flotta samlats ihop som begavs sig till Östersjön. Med Sverige tysta medgivande fick de nyttja svenska hamnar som Fårösund på Gotland och Älvsnabben i Stockholms skärgård. Engelsmännen ville få med oss i kriget mot ryssen, men vår kung Oscar I valde att inte delta aktivt, men gav anfallet sitt tysta medgivande. Hela sommaren seglade små fartyg och rekade och mätte djupen i farlederna utan att ryssarna ingrep. Engelsmännen hade med sig tolkar som gjorde att de kom på god fot med ålänningarna och fick genom den vägen mycket värdefull information om Bomarsund. Efter att ha försäkrats sig om att man kunde segla in fartyg i viken, startade slaget. De satte i land 12.000 franska soldater som anföll fästet från landsidan medan engelsmännen bombarderade den från sjösidan. Före attacken brände ryssarna ner Skarpan och där försvann Ålands största tätort. Drabbningen varade från 10-18 augusti, sedan gav den ryske befälhavaren upp trots sina försäkringar till tsaren att de skulle slåss till sista man. Efter slaget fick Sverige igen erbjudande att ta över fästningen och Åland, men avböjde för att inte reta upp Ryssland, då valde engelsmännen att spränga allt.
Jag och kompisen Stefan nyttjade det åländska glest trafikerade kollektivtrafiken och tog bussen hit från Mariehamn. Här gick vi runt och tittade främst på huvudfästet, då kanontornen ligger utspridda över ett ganska stort område. I den grönskande omgivningen syns inte mycket spår av övrig bebyggelse utan idag är platsen ett friluftsområde och försvarsanläggningen klassas som ett fornminne. Men en kanon hittade undertecknad i alla fall som bilden ovan visar.
I Parisfreden 1856 som avslutade Krimkriget beslöts att Åland skulle demilitariseras för all framtid. Vilket innebär att ingen militär aktivitet får förekomma på ön. En följd av detta är att ålänningarna inte behöver göra militärtjänst. Triumfbågen i Paris har hyllningar inristade över detta slag. Så drabbningen har hamnat i fint sällskap med alla Napoleons segrar som också finns nämnda där. Dessutom finns en kolgruva i England som bär fästningens namn.
I Parisfreden 1856 som avslutade Krimkriget beslöts att Åland skulle demilitariseras för all framtid. Vilket innebär att ingen militär aktivitet får förekomma på ön. En följd av detta är att ålänningarna inte behöver göra militärtjänst. Triumfbågen i Paris har hyllningar inristade över detta slag. Så drabbningen har hamnat i fint sällskap med alla Napoleons segrar som också finns nämnda där. Dessutom finns en kolgruva i England som bär fästningens namn.
Kvar på Åland låg massor av tegel som var fullt brukbart. Materialet skeppade ryssarna till Helsingfors och använde i byggandet av Uspenskijkatedralen, som är den största ryskortodoxa kyrkan i Västeuropa. Helgedomen är också ett av Helsingfors stora landmärken samt turistmål räknat i antal besökare.
Efter kriget utdelades det första Viktoriakorset, som är Storbritanniens högsta utmärkelse för tapperhet som en soldat oavsett grad kan få. Medaljen har utdelats 1.354 gånger och endast 10 gånger efter det andra världskriget. Charles David Lucas hette mannen som fick den första, när han med risk för egna livet sprang fram på sitt fartyg och kastade över en brinnande kanonkula i havet, och därmed räddade skeppet och dess besättning från stora skador och förluster.
Mvh fredrik