Den 3 juli 1710 upphörde Sveriges styre av Riga i praktiken när vi kapitulerade till ryssarna, efter att ha varit belägrade sedan hösten året innan. Den av flyktingar överfulla staden hade beskjutits dagligen. I maj utbröt pest. Efter nio månaders belägring och bombardemang gav guvernör Strömberg upp. Men den svenska stormaktsdrömmen var redan krossad i och med nederlaget i Polatava 1709. Trots alla segrar vi vann så räckte det med en stor förlust för att mista allt. Det var bara en tidsfråga innan man skulle förlora Riga. Vi hade redan gett upp Tallinn 1705 med övriga Estland. Vår kung Karl XII satt i husarrest i Turkiet och var förhindrad att agera. En ny epok kom att inledas för Riga. Den stad som lämnades över var starkt tyskorienterad och majoritet av befolkningen var tyskar som bodde innanför försvarsmuren. På mitten av 1800-talet expanderade Riga kraftigt och skyddsvärnen revs för att låta samhället bre ut sig och ta emot alla sina nya invånare. En stark tillväxt med stor inflyttning av letter från landsbyggden och ryssar som behövdes till alla industrier som fanns här förändrade metropolens karaktär. Riga blev en av Rysslands viktigaste hamn- och industristäder. Nu blev staden mer lettisk med ett starkt ryskt styre. Även om balttyskarna skulle ha ett stort inflytande en tid till. Rigas södra distrikt kallas för Moskvaförorten och där slogs sig främst ryssar och judar ner. Genom denna del av staden går den långa Moskvagatan som var huvudleden från Riga till imperiets gamla huvudsäte Moskva. Detta inlägg ska berätta om gatans historia.
Gatan som på lettiska heter Maskavas iela bär på spår från hela stadens nutidshistoria från mitten av 1800-talet och framåt. Den börjar vid Rigas berömda marknad och letar sig ner flera kilometer och går parallellt med floden för att sluta vid gamla stadsgränsen. När jag går här och det försöker undertecknad göra vid varje besök till Riga, så är det som att tiden har stått stilla, nästan alla hus verkar ha stått orörda i årtionde och är i tämligen dåligt skick. Som jag har skrivit tidigare, härrör en del av detta med att det finns olösta ägarfrågor när närmare 20 % av stadens befolkning dog eller försvann under och efter andra världskriget. Det gör att många avvaktar med renoveringar. Men för en som är historieintresserad blir miljön fantastisk. Allt är intakt och det är lätt att låta fantasin skena iväg med funderingar om de människor som har bott vid vägen och vad som hände med dem. Fastigheterna är en blandning av stora jugendhus med mindre trähus byggda med stor snickarglädje. Samma med gatans bredd och beläggning som förändras från gammal stenbeläggning med ojämna stenar till att vara asfalterad. Gatan bär tydliga spår av kriget i form av öppna ytor här och där och spår av sovjettiden när det ibland dyker upp en hyreslänga byggd i den karaktäristiska stilen som präglar den sovjetiska arkitekturen. Det finns en del parker längs vägen som är anlagda där det en gång har stått byggnader. Då har man valt att i god socialistisk anda bygga parker åt sina medborgare istället för att resa nya hus och därmed skapa luft och rymd i en annars trångbodd stad. Längs gatan verkar det bo de människor i Lettland som inte fick ta del av den stora ekonomiska tillväxten som rådde här under flera år. Istället bor det många pensionärer och fattiga arbetar som omges av alkoholister som ligger utslagna i gräset och på trottoarerna
Gatan som på lettiska heter Maskavas iela bär på spår från hela stadens nutidshistoria från mitten av 1800-talet och framåt. Den börjar vid Rigas berömda marknad och letar sig ner flera kilometer och går parallellt med floden för att sluta vid gamla stadsgränsen. När jag går här och det försöker undertecknad göra vid varje besök till Riga, så är det som att tiden har stått stilla, nästan alla hus verkar ha stått orörda i årtionde och är i tämligen dåligt skick. Som jag har skrivit tidigare, härrör en del av detta med att det finns olösta ägarfrågor när närmare 20 % av stadens befolkning dog eller försvann under och efter andra världskriget. Det gör att många avvaktar med renoveringar. Men för en som är historieintresserad blir miljön fantastisk. Allt är intakt och det är lätt att låta fantasin skena iväg med funderingar om de människor som har bott vid vägen och vad som hände med dem. Fastigheterna är en blandning av stora jugendhus med mindre trähus byggda med stor snickarglädje. Samma med gatans bredd och beläggning som förändras från gammal stenbeläggning med ojämna stenar till att vara asfalterad. Gatan bär tydliga spår av kriget i form av öppna ytor här och där och spår av sovjettiden när det ibland dyker upp en hyreslänga byggd i den karaktäristiska stilen som präglar den sovjetiska arkitekturen. Det finns en del parker längs vägen som är anlagda där det en gång har stått byggnader. Då har man valt att i god socialistisk anda bygga parker åt sina medborgare istället för att resa nya hus och därmed skapa luft och rymd i en annars trångbodd stad. Längs gatan verkar det bo de människor i Lettland som inte fick ta del av den stora ekonomiska tillväxten som rådde här under flera år. Istället bor det många pensionärer och fattiga arbetar som omges av alkoholister som ligger utslagna i gräset och på trottoarerna
Strax i närheten av gatans slut om man viker av till höger, dyker Lidos upp, en restaurangkedja som specialiserar sig på lettisk husmanskost. Där går gästerna själva runt och plockar på det som lockar och sedan betalar man för allt vid kassan. Restaurangen ligger i världens största timmerhus och omges av en liten nöjespark som har allt från enkla karuseller till ett bisart hus fullt med katter i burar. Vilket känns märkligt för mig, men det verkade vara populärt bland letterna. Det är tingel-tangel när det är som sunkigast, men folk verkar trivas med det och jag med. Men det är intressant att betrakta letterna och matstället är oerhört populär. Därför är det ofta fullsatt. Blir man för mätt och däst går det att åka lokalbussen tillbaka. Men jag brukar ta tillfället i akt att gå Moskvagatan tillbaka och njuta av de spännande miljöerna en gång till. Mvh Fredrik