Albertgatan i Riga.

Här står jag utanför mitt hotell och ska visa er den vackraste gatan i Riga. Den heter Albertgatan och är döpt efter stadens grundare.

Riga är kanske den staden i världen med flest jugendhus. Konstformen kom till på 1890-talet och var i ropet fram till första världskriget.

Stilen kom att dominera allt från konst, design till arkitektur.

Vi kallar den jugend, men den är även känd under namnen Liberty style på engelska, samt Art Nouveau på franska.

Jugendstilen var inte enhetlig utan ett samlingsnamn för en rad olika begrepp som kom fram samtidigt.

Konstformen ville bryta det då gällande strama uttryckssättet, genom att blanda stilar friskt med mycket slingrande linjer. Utsmyckningen hämtade inspiration från blommor och växter.

I Riga dominerar dessa byggnader nya delen av staden, området som kom att växa fram utanför den medeltida stadskärnan.

Det finns över tusen arkitektritade hus byggda i jugendstil i Riga, en kulturskatt om något enligt mig. Det som gör huvudstadens jugendhus speciella är den ohejdade fantasirikedomen i den skulpturala utsmyckningen, man kan ägna dagar åt att jaga fotomotiv längs fasaderna.

Många behöver renoveras, men de flesta ståtar i sin forna glans och den gata som är vackrast i Riga, är Albertgatan, som har fantastiska byggnader där de flesta är nyputsade.

Albertgatan är en ganska kort gata, kanske 200 meter lång, men varenda hus går i jugendstil. De som flyttade in, var den tysktalande överklassen som ville komma ifrån den mörka och trånga medeltida stadskärnan.

Nästan varje fastighet hade en balttysk ägare. Efter alla krig under 1900-talet flydde de Lettland och våningarna stod utan ägare och förföll.

En del byggnader fick husera militärer men de flesta gjordes om till kollektivboenden. Lägenheterna är stora och har upp till 10 rum, men det finns bara ett kök.

Lösningen var enkel, en familj per rum och alla fick dela på köket.

Bostadsbristen var enorm efter andra världskriget. När en familj fick tak över huvudet här, blev de överlyckliga.

På denna gata föddes den stora sovjetiska filmskaparen Sergej Eisenstein (1898-1948), fadern Mikhail Eisenstein var arkitekt och har ritat flera hus runt Albertgatan. På sidogatan Strelnieku iela 4A ligger min favorit, som idag disponeras av Stockholms handelshögskola i Riga.

Men jag tänkte berätta lite mer om Sergej, som är mest känd för att ha regisserat Pansarkryssaren Potemkin. Den betraktas som en av världens bästa filmer.

Handlingen utspelas på ett krigsskepp, där sjömännen gör myteri. Berättelsen bygger på en verklig händelse. Det som blev början till den lilla revolutionen i Ryssland 1905.

Den är otroligt bra och varje sekvens är noga genomarbetad.

Flera filmregissörer har inspirerats av verket och kopierat scener som de har använt i sina egna produktioner.

I Sverige var filmen totalförbjuden när den kom ut 1925. Vi led av kommunistskräck.

Sergej Eisenstein belönades med det nyinstiftade Stalinpriset, som var en statlig utmärkelse i Sovjetunionen och tilldelades medborgare för prestationer inom konst, litteratur, musik samt vetenskap.

Vi lär väl aldrig få reda på om Sergej Eisenstein uppskattade utmärkelsen.

Men det sägs att Stalin älskade att titta på film, och helst amerikanska Vilda västern filmer.

Mvh Fredrik

www.nytimes.com/learning/general/onthisday/bday/0123.html/

Flöyen i Bergen.

Jag och min arbetskollega B-O bestämde oss för att åka till Bergen, Norges andra stad.

Vi var ett gäng på gamla arbetet som gjorde en resa varje år till en Hansastad och vi två var resterna av denna grupp.

Ingen ville åka hit mer än vi, eftersom det är så dyrt i Norge. All ära till de övriga Hansastäderna nere på kontinenten, men för en historieintresserad person som mig känns det mer lockande att besöka Norges äldsta och inflytelserika Hansastad.

Vi passade på att göra det som är populärast i Bergen, att ta sig en tur upp till Flöyen.

Bergstoppen är 400 meter och hit upp går en rälsbana.

Om våra upplevelser där uppe ska detta spännande blogginlägg handla om.

Att skriva att utsikten är fantastisk, är helt riktigt. Man ser hela staden och vi hade även tur med vädret i denna Nordens nederbördsrikaste stad.

Det regnar konstant från oktober till maj varje år. Uppe på berget kryllade det av turister som vi var behjälpliga med, när de ville nyttja vår fenomenala förmåga att ta kort.

Bland alla japaner och amerikaner sågs en och annan norrman också.

Det ligger även en restaurang här uppe, men det fanns inte på kartan att man skulle äta eller ens ta en öl där.

Vi brydde oss inte att titta på priserna, när det borde vara svindyrt.

Jag och B-O hade redan vår stampub, Pub Vågen nere vid hamnen, ett sunkhak med massa alkisar som sörplade öl och rökte i den avskärmade delen av lokalen.

Så vi satt själva i övriga utrymmet och drack öl, men det var helt okej, för både jag och B-O insåg att man inte hade så mycket att snacka om med de norska alkisarna, det skulle vara ölpriserna i så fall.

Det mest spännande vi råkade ut för, var att det tydligen finns två färger på tågen, det röda och det blåa.

Detta ställde till det för oss, när det var bara ena som stannade vid hållplatser på vägen upp och ner till Flöyen, och sällskapet skulle av halvvägs för att gå fjällvägen ner till staden.

Det blev lite åkande upp och ner. Men det löste sig, men konduktören såg lite misstänksamt på oss, han tänkte nog att vi var några snåla svenskar som nyttjade deras bergbana flera gånger utan att betala för oss.

Fjällvägen var vacker och ledde oss ner till Bergen och den delen av staden är full med fina gamla trähus. Det var en perfekt omgivning att strosa runt i.

Vi blev hungriga och begav oss till hotellet som hade utlovat gratis våfflor till alla hotellgäster, men man fick grädda dem själva.

Det var inga problem för mig och B-O. Därmed avslutas denna berättelse.

Om du kommer till Bergen, passa på att ta en tur upp hit och vill du grädda gratis våfflor, så får du ta in på Hotell Comfort Holberg.

Kaffet var gratis också, kan det bli bättre?

Mvh fredrik

www.floibanen.no/historie

Svenskporten i Riga.

Avsnittet ska handla om Svenska Livland, det som idag är övre delen av Lettland och södra Estland. Provinsen kom under svenskt styre vid stilleståndet i Altmark 1629.

Polen erkände då Sveriges rätt till Livland.

Men innan dess hade Gustav II Adolf erövrat Riga 1621. Staden var den rikaste i hela Östersjöområdet, vår juvel i kronan, på samma sätt som Indien var Storbritanniens i sin krona.

Allt land norr om floden Daugava tillföll oss. Redan tidigt fanns planer att helt införliva territoriet med riket.

Livland bidrog med 1/3 till den svenska krigskassan och Riga var den största handelsstaden i norra Europa.

För letterna blev epoken en tid när de fick inflytande. Första bibeln som översattes till lettiska kom under denna period. Även deras skriftspråk utvecklades. En ABC-bok på lettiska trycktes 1683.

Böndernas livegenskap upphävdes och folket fick direkt klagorätt till kungen.

Sverige byggde också ut byskolor till den icke tysktalande befolkningen. Kyrkan fick ansvara att barnen lärde sig skriva, läsa och sjunga psalmer. Det var klockaren i varje församling som fick agera lärare i skolan.

När riket lämnade Baltikum kunde bonden läsa. Karl XI drog in gods och mark. Efter reduktionen hade kronan 72 % av jordbruksmarken.

De stora förlorarna var den balttyska befolkningen som klagade högljutt. När Riga föll 3 juli 1710, upphörde vårt styre här.

Formellt avträddes området 1721 i freden i Nystad.

Det blev början till en ny guldålder för de tysktalade och en nergång för letterna, som höll i sig fram till att Lettland blev självständigt 1920.

För många letter framstår det svenska styret som en lycklig tid, i en annars hård historia med förtryck från alla håll och kanter.

Visst fanns det skönhetsfläckar även under vårt styre, men dem är få om man jämför med vad andra nationer har företagit sig här.

Det finns inte många minnesmärken från svensktiden. Dels därför det var en nergång i byggandet, när vi ständigt var i krig och behövde pengarna till att upprätta arméer istället.

Men också för att mycket blev förstört i alla krig som drabbade Baltikum under århundradenas lopp.

Det vi gjorde i Riga som finns kvar, är delar av den befästning som Erik Dahlbergh lät konstruera under sin tid som generalguvernör i Svenska Livland. Murarna blev en av norra Europas starkaste försvarsanläggning.

En ingång i befästningen, kallas fortfarande för svenskporten.

Ovanför bodde Rigas bödel.

Porten får symbolisera vår tid i Lettland. Genom den går undertecknad vid varje besök i Riga.

En skröna säger att den byggdes, för att en svensk generalguvernör som var kraftigt överviktig inte orkade gå runt muren för att komma in i staden.

I närheten ligger Riga slott.

Där bodde generalguvernören.

Till slut några ord om denna märkliga Erik Dahlbergh (1625-1703).

Han föddes i en enkel familj som Erik Jönsson och gjorde en makalös resa, som gjorde honom både berömd och mäktig samt adlig.

Peter Englund har skrivit mycket om honom, framför allt i boken, "De oövervinnliga".

Det finns så mycket att berätta om mannen, så jag begränsar mig till perioden när Erik Dahlbergh var generalguvernör i Svenska Livland 1696-1702.

Tack vare hans insats att befästa Riga, kunde Karl XII flytta ner kriget till Polen under det Stora nordiska kriget 1700-21. Dessutom behöll kronan stadens viktiga intäkter.

Ryssland gav sig inte på staden förrän Karl XII satt nere i Turkiet och slickade såren, efter den katastrofala förlusten i Poltava 1709.

En rolig anekdot ska vara att Erik Dahlbergh vägrade att släppa in tsar Peter den store i staden, då han skulle resa inkognito på sin bildningsresa till övriga Europa. Händelsen skedde innan kriget bröt ut.

Erik Dahlbergh var ingen vän av Ryssland.

Detta ska ha gjort regenten så upprörd, att ryssen hade planer på att jämna staden till marken vid ett framtida intagande. Men tsaren lät sig nöjas med att han skulle stegla herr Dahlbergh om denne var vid liv.

Men han var död sedan många år, när orten föll 1710.

Erik Dahlbergh går främst till historien för att ha övertalat Karl X Gustav att tåga över isarna i stora och lilla Bält 1659.

Är du i Riga, passa på och gå igenom porten på din väg till gamla stan.

Bilderna ovan visar herr Dahlbergh samt kruttornet som han lät konstruera, inne i tornet finns ett intressant krigsmuseum. Högre upp syns svenskporten.

Delar av stadsmuren är återuppbyggd efter Lettlands självständighet.

Mvh Fredrik

www.peterenglund.com/andrabocker_oovervinnerligetext7.htm

Fest i Hangö.

Hangö är Finlands sydligaste stad. Idag är majoriteten finskspråkig, men fortfarande finns det en stor minoritet svensktalande.

Hangös historia är lång men ganska händelsefattig, det är först på 1700-talet och senare området dras in i olika konflikter och låter sig omtalas.

Däremot har stadens strategiska läge alltid lockat alla stater längs Östersjön, som är en utmärkt position att övervaka och kontrollera handeln i Finska viken.

Men det fanns inget land som kunde hota Sverige eller utmana oss om denna del av Östersjön, inte förrän tsar Peter den store träder in på världsscenen, i början av 1700-talet.

Här stod ett stort sjöslag under det Stora nordiska kriget 1700-21.

Svenska högsjöflottan fick sin chans att attackera ryska skärgårdsflottan, som blottade sig vid Hangö udd, den sydligaste delen av den smala landtunga som orten ligger vid.

Även den ryske tsar Peter fanns med, men han fick motvilligt hålla sig i bakgrunden.

Sjöslaget vid Hangöudd stod den 27 juli 1714. Av de 180 galärer som den ryska flottan bestod av, fanns endast 85 som kunde gå vidare mot Åland. Över 55 galärer blev sänkta och de övriga var tvungna att söka hamn för reparationer

Trots att ryssarna förlorade långt fler skepp och manskap än oss, så räknas detta slag som en rysk seger, när de med stora förluster ändå kunde kontrollera den finska skärgården och Åland.

Svenska flottan drog sig tillbaka till Stockholm, för att invänta ryssarnas nästa drag.

Men vi tog lärdom av detta och byggde senare upp en egen skärgårdsflotta.

Mellan åren 1880-1930 emigrerade över 300.000 finländare via Hangö. Staden grundades 1879, men platsen har varit bebodd och fungerat som en handelsplats sedan medeltiden.

Under ryska tiden blev samhället en populär badort och mängder med vackra trävillor byggdes längs stränderna. Många av dem finns fortfarande kvar.

Jag har besökt staden vid två tillfällen och vill minnas att det bara har varit trevliga möten med den svensktalande befolkningen. Men så klart är även de finsktalande sympatiska.

Min kompis Peter F som gillar att plinka på gitarr och dessutom sjunger, vilket han gör bra, hade fått kontakt med några som är medlemmar i Visans vänner i Hangö.

En förening som varje år anordnar en visfestival, där man sjunger klassiska svenska sånger. Varje gång bjuds en svensk artist in, när vi var där uppträdde Göran Fristorp på festivalen.

Stämningen var på topp och limsan som jag trodde var grogg smakade bra, trots att det bara var läsk.

Den svenska som talas i Finland har många finska låneord, som ibland ställer till det för en rikssvensk som mig.

Båda besöken har slutat med att vi har övernattat hos Göran. Han jobbar som vaktmästare på det lokala servicehuset, och där uppe var vi och bastade.

De boende får bada bastu minst en gång i veckan, rena drömmen för oss folkhemssvenskar, som får nöja oss med att få en snabbdusch i veckan när vi hamnar på hemmet.

Jag kommer emigrera till Hangö och tillbringa min ålderdom där.

På bilden ser vi från vänster min kompis Peter F skåla med Göran och Pigge Svenskberg, den lokala talangen som har gjort en egen version av Stings låt, "A englishman in New York", fast hans sång heter "En finne i Göteborg".

Jag avslutar med att berätta om stadens öde, som den drabbades av under andra världskriget.

Finland blev tvunget att arrendera ut Hangö till Ryssland på 30 år i det avtal som tecknades efter finska vinterkriget 1939-40.

Stalin hade bestämt att han behövde denna udde för att skydda inloppet till Leningrad. Diktatorn litade inte på Finland som hade gett försäkringar om att aldrig hota staden norrifrån.

Finland innerslöt aldrig Leningrad under fortsättningskriget 1941-44 som det andra kriget mellan staterna kallas, eller lät tyska trupper strida på detta frontavsnitt.

Över 8.000 Hangöbor fick 24 timmar på sig att packa och flytta, en av alla dessa människor var Görans mamma.

Istället placerade Stalin 30.000 soldater i området. När tyskarna stormade fram i Baltikum så höll dessa trupper på att innestängas, därför evakuerades de i december 1941. Finland återtog landtungan.

Men när forsättningskriget mellan staterna bröt ut sommaren 1941, kom kriget hit igen.

Finland gick med som allierad till Tyskland för de såg sin rättmätiga chans att återta sitt territorium. Längs den provisoriska gränsen uppstod ett skyttegravskrig, där ryssar och finländare besköt varandra under ett halvårs tid.

Många av de svenska frivilliga i detta krig slogs vid Hangöfronten.

Finland förlorade både land och folk i dessa krig, men vann en moralisk seger över den ryska jätten. Hangö fick Finland behålla efter kriget, Sovjetunionen kapade istället åt sig ett stort område mellan staden och Helsingfors.

Jag har märkt att undertecknad rekommendera nästan alla platser som har besöks, så varför skulle jag inte göra det med Hangö?

Åk hit om du har vägarna förbi, ta en fika och strosa nere vid hamnen och upplev de gemensamma spåren i vår historia.

Den vackraste dialekten av det svenska språket finns i mitt tycke i Finland.

Mvh Fredrik

http://www.hanko.fi/

Stormgatan i Köpenhamn.

På bilden ses vår kung Karl X Gustav (1622-60) blicka ut över stora Bält, några dagar innan tog han beslutet att gå över lilla Bält och det datumet är ett av de viktigaste i svensk historia, 30 januari 1658.

Erik Dahlbergh hade undersökt isarna, det brukar heta att isarna lägger sig en gång vart hundrade år över båda vattendragen. Detta var det året och över isarna tågade den svenska armén.

Med denna djärva manöver fick vi Skånelandskapen och bröt oss ur den långa isolering som riket befann sig geografiskt. Nu klev Sverige upp som den ledande nation i Norden.

Kriget kallas för Karl X Gustav första danska krig. Det var idel segrar och ära, som kröntes med freden i Roskilde 26 februari 1658, den fördelaktigaste freden i vår historia.

I Köpenhamn satt den danska kungen Fredrik III (1609-70) förtvivlad, Danmark hade förlorat sina östra halva, ungefär samma känsla fanns i Sverige när vi förlorade Finland 1809.

Men vår kung var inte nöjd, han tänkte att en gång för alla krossa Danmark som var vår arvsfiende, så fort Sverige låg i krig i öster mot Polen eller Ryssland, kom alltid en krigsförklaring från Danmark.

Dessa tvåfrontskrig skulle Karl X Gustav nu stoppa för all framtid genom att upplösa Danmark som stat och inlemma dem i det svenska riket.

I augusti 1658 bröt kriget ut igen. Det fördes på flera fronter, när andra nationer lades sig i, däribland Nederländerna som inte ville att Sverige ensamt skulle kontrollera Östersjön.

Kriget gick inte vår väg. Första stormingen av Köpenhamn misslyckades i oktober samma år. Men staden var fortfarande belägrad av den svenska krigsmakten.

Nu satte Karl X Gustav allt på ett kort och beslöt att göra en sista kraftansträngning att inta Köpenham. Då trodde han att staden skulle falla och Danmark kapitulera.

Den 11 februari 1659 gick vi till attack.

Sveriges armé bestod av 10.000 man och det var nästan lika mycket som bodde i Köpenhamn vid tidpunkten.

Danska kungen Fredrik III vägrade lämna huvudstaden, trots uppmaningar från adeln att ge sig iväg och fortsätta kampen. De flesta militärerna var överens om att det inte skulle gå att hindra svenskarna.

Men danska kungen deklarerade att här skulle han segra eller dö, så huvudstaden mobiliserade alla sina krafter.

Vi stormade staden, det fanns kompanier med specialbyggda stegar som snabbt skulle ta sig över murarna. Erik Dahlbergh hade även skickat in svenska spioner i Köpenhamn som skulle försvåra för danskarna att hålla staden.

Danskarna nyttjade vintern som vi hade gjort tidigare segerrikt, men denna gång hällde de vatten på jordvallarna som snabbt blev till is, vilket gjorde stormningen oerhört svår.

Men delar av den svenska armén tog sig in och slogs tillbaka vid Christiansborg som ligger mitt i staden.

Efterspelet till denna misslyckade stormning blev att Sverige slöt fred med Danmark. Vi var krigströtta och inblandade i andra konflikter nere på kontinenten.

Så freden i Köpenhamn 27 maj 1660 krävde att vi skulle lämna tillbaka Trondheim län, det gröna på kartan. Så stort har Sverige aldrig varit som vid denna tid.

Freden blev startskottet för ett Sverige som skulle tappa besittningar och landskap under 150 år.

Fram till 1809 när Sverige fick sina nuvarande gränser. Norge var i union med oss och räknades inte de facto som svenskt.

Rent formellt fick vi även avstå våra enklaver i Tyskland 1814.

I Danmark är man oerhört stolta över denna bragd, i slottet Christiansborg finns en minnesvägg över kung Fredrik III med det berömda citat, att han skulle dö eller segra, se bild ovan.

Elfte februari blev allmän helgdag, fram tills Gustav III gifte sig med en dansk prinsessa.

En av gatorna som omgärdar Christiansborg, där för övrigt Danmarks riksdag sitter, bär namnet Stormgade, eller Stormgatan som vi säger, och det var ungefär så nära vi kom.

Det känns härligt att gå på gatan och veta att Sverige nästan knäckte dansken.

Numera är vi goda grannar och krigar endast mot varandra på fotbollsplanen.

Under första världskriget, samlades det in pengar till att resa en staty över Karl X Gustav i Stockholm, det är för övrigt den senaste kungastatyn vi har uppfört i huvudstaden.

Riksdagen ville inte skjuta till pengar, så den är rest med insamlade pengar från folket.

Vill du titta på den, så får du åka ut till Djurgården, där sitter han på sin häst utanför Nordiska museet och pekar framåt med armen.

Denna gest ska symbolisera Karl X Gustavs beslut att tåga över isarna i stora och lilla Bält. Mannen var vår främste krigarkung.

Kungen fick aldrig uppleva freden, för han dog i Göteborg 13 februari 1660, och hans då femåriga son blev ny kung med namnet Karl XI.

På sockeln finns alla regentens segrar inskrivna och de var många.

Hans valspråk var, "I gud mitt öde".

I Finland har Karl X Gustav beskyllts att ha prisgett landet åt ryssarna genom att överföra huvudelen av de finska regementena till Baltikum och Danmark. Kvar i Finland fanns endast 2.000 man under de danska krigen.

Kungen tog mer risker än någon annan och berättelsen får avsluta med ett passande citat från honom.

"Ju fler fiender, desto större ära"

Mvh Fredrik

www.ses.dk/christiansborg/

Terrorns hus i Vilnius.

Litauen SSR hette landet när det var en rådsrepublik i dåvarande Sovjetunionen åren 1940-91. Ovanför ses dess flagga samt KGB:s emblem.

Delstaten hade samma valspråk som de övriga rådsrepublikerna, "proletärer i alla länder förenen eder", ett citat från Karl Marxs berömda bok, Kommunistiska manifestets sista mening.

Att kalla epoken för något annat än hemsk går inte. Nationen led oerhört och var även utsatt för en ockupation av Nazityskland 1941-44.

Litauerna minns perioden som en enda lång tid av terror, där många deporterades till Sibirien, avrättades eller satt fängslade. Rädslan och fruktan var ständigt närvarande.

Familjer splittrades också när en hel del litauer flydde utomlands, eller gick med de väpnade motståndsgrupperna som kallades skogsbröderna. De stred fram till 1950-talet. Undertecknad har skakat hand med en sådan kämpe i Kaunas.

Ett möte jag har skrivit om i ett annat inlägg.

Det finns ingen plats som så starkt symboliserar denna tid som huset på Vilnius paradgata, Gediminos Prospektas. Döpt efter Litauens mest berömda härskare och storfurste.

Men avenyn hette under ockupationstiden Stalingatan, för att bli Adolf Hitlerstrasse och slutligen Leningatan fram till 1988.

Här låg KGB:s huvudbyggnad, som fungerade som ledningscentral, fängelse samt avrättningsplats.

Bilden högst upp visar den vackra fastigheten med sin mörka historia.

Byggnaden blev klar 1890 och var stadens polishus i dåvarande Tsarryssland. Så redan från början användes den som en plats där man förtryckte litauerna.

Efter första världskriget föll Vilnius i Polens händer, då flyttade polska polisen in här och tog över inredning samt förtrycket från ryssarna.

Vad hände när Nazityskland kom? Man tog så klart huset i besittning och den fick samma funktion som tidigare, efter ett kort mellanspel av Sovjetunionen 1940, som körde på i samma spår.

Efter andra världskriget flyttade KGB in och blev kvar i fastigheten fram till 1990.

Alla visste i Litauen att om man hamnade innanför dessa väggar så var det kört. Antingen misshandlades personen svårt och blev deporterad, eller så avrättades fången nere i husets källare med ett nackskott.

Ingen vet hur många avrättningar som skedde, men det tros röra sig om ett tusental, där offren på ett eller annat vis var oskyldiga men ändå sköts ihjäl.

Likbilen kom i alla fall ofta på besök.

En av bilderna ovan föreställer rastgården som den dödsdömde fick ta sin sista cigarett på innan fången fördes ner i källaren.

Hela byggnaden andas ondska, slitna cellerna bär spår efter människors förtvivlan. Den sterila miljön, med dov belysning och mörkgröna väggar, måste redan från början ha gjort att personen som togs hit tappade hoppet.

Utanför var det stekhett, men likväl var det iskallt nere i källaren.

Så nära de satt men ändå så långt ifrån friheten man kunde komma.

Undertecknad har besökt platsen två gånger, men senaste visiten får bli den sista.

Skrämmande är det, men nyttigt att ha sett eländet.

Fasaden bär inskriptioner med namn på några av de som blev avrättade i byggnaden.

Undra vad Vladas Sabashjaukas (1922-1947) hade gjort om han hade fått ett liv i fred och frihet?

Mitt emot stod stadens Leninstaty.

Han revs ner av glädjefulla Vilniusbor 1990. Idag ligger skrothögen och rostar i ett parkområde cirka 100 kilometer från huvudstaden.

Där har man samlat ihop gamla kommunistiska verk, som har tagits bort från den offentliga miljön i landet.

Litauen gjorde om fastigheten till ett museum 1992.

För övrigt bodde vi på samma gatan några hundra meter längre bort. Hotellet var ett ombyggt kollektivboende.

Rummen var stora och slitna, men vilket läge, mitt i smeten.

Samtidigt kändes det märkligt att bo så nära det där fruktansvärda fängelset.

Gediminos Prospekt är en fantastisk tidsaxel på Litauens historia. Här ligger även många regeringsbyggnader och institutioner, tillsammans med praktfulla hotell och stadens populäraste restauranger och nöjeslokaler.

En påläst turist kan med lätthet vistas på avenyn en hel dag.

Jag vandrar gärna några vändor på gatan, men de intressantaste kvarteren ligger högre upp, i de gamla judiska området, där finns också undertecknads favoritrestaurang, ett litauiskt ställe som serverar husmanskost.

Godast är de avlånga kroppkakorna, så kallade zeppelinare.

Landets nationalrätt.

Denna berättelse får avslutas med bilder från stadens gamla stadsport, Morgongrynningens port (Ausros vartai) som uppfördes på 1500-talet. Den är den enda av de tidigare nio stadsingångar, som fortfarande finns kvar.

Det bästa sättet att upptäcka Vilnius första gången, är att inträdda i staden genom denna öppning, en mer spännande start kan man inte få enligt undertecknad, slottsgatan leder så småningom besökaren ner till katedralen.

Ovanför finns ett kapell med en bild av svarta Madonnan.

Svarta Madonnan är en frihetssymbol i många katolska länder i östra Europa, framför allt i Polen, men även i katolska Litauen.

Första gången den användes som en symbol för frihet, var när polackerna försvarade sig mot svenskarna i Karl X Gustavs polska krig 1655-60.

Det är värt att nämna att den största befolkningsgrupp vid sidan av den judiska var polacker fram till 1939. Fortfarande är 20% av invånarna av polsk nation.

Ödesdatumet 13 juli 1944, när Vilnius "befriades" av Röda armén, blev startskottet för utvisningen av 100.000 polacker som bodde i och runt huvudstaden. Deras hus togs över av främst litauer från Kaunasregionen, samt vitryssar och en del ryska tjänstemän med familjer.

Polens landsfader Jozef Pilsudski (1867-1935) föddes här, och hans hjärta ligger begravt i Vilnius.

En Vilniusbo, kallas skämtsamt för polack av andra litauer i landet.

Att kapellet var stängt under sovjettiden tror jag inte förvånar någon.

När staden tillhörde Sovjetunionen, betraktades den och övriga Baltikum som landets väst av ryssarna. Det fanns ett större utbud av varor att köpa och livsstilen kändes mer avslappnad.

Hela kusten var ett attraktivt semestermål för ryska arbetare.

Pensionerade officerare slogs sig gärna ner i trakten. Litauen blev också den västerländska populärkulturens ingång till Sovjetunionen. Mode, trender och musik från oss, hördes eller etablerades sig här innan influenserna spreds sig vidare över den enorma folknationen.

Vilnius var även Sovjetunionens jazzhuvudstad, som lockade till sig musikälskare från alla hörn av det forna imperiet.

Ett arv som tyvärr inte har förvaltas väl av dagens Litauen.

Mvh Fredrik

www.genocid.lt/muziejus/en/