torsdag 1 oktober 2009

Stormgatan i Köpenhamn.

På bilden ses vår kung Karl X Gustav (1622-60) blicka ut över stora Bält, några dagar innan tog han beslutet att gå över lilla Bält och det datumet är ett av de viktigaste i svensk historia, 30 januari 1658.
Erik Dahlbergh hade undersökt isarna, det brukar heta att isarna lägger sig en gång vart hundrade år över båda vattendragen. Detta var det året och över isarna tågade den svenska armén.
Med denna djärva manöver fick vi Skånelandskapen och bröt oss ur den långa isolering som riket befann sig geografiskt. Nu klev Sverige upp som den ledande nation i Norden.
Kriget kallas för Karl X Gustav första danska krig. Det var idel segrar och ära, som kröntes med freden i Roskilde 26 februari 1658, den fördelaktigaste freden i vår historia.

I Köpenhamn satt den danska kungen Fredrik III (1609-70) förtvivlad, Danmark hade förlorat sina östra halva, ungefär samma känsla fanns i Sverige när vi förlorade Finland 1809.
Men vår kung var inte nöjd, han tänkte att en gång för alla krossa Danmark som var vår arvsfiende, så fort Sverige låg i krig i öster mot Polen eller Ryssland, kom alltid en krigsförklaring från Danmark.
Dessa tvåfrontskrig skulle Karl X Gustav nu stoppa för all framtid genom att upplösa Danmark som stat och inlemma dem i det svenska riket.
I augusti 1658 bröt kriget ut igen. Det fördes på flera fronter, när andra nationer lades sig i, däribland Nederländerna som inte ville att Sverige ensamt skulle kontrollera Östersjön.
Kriget gick inte vår väg. Första stormingen av Köpenhamn misslyckades i oktober samma år. Men staden var fortfarande belägrad av den svenska krigsmakten.
Nu satte Karl X Gustav allt på ett kort och beslöt att göra en sista kraftansträngning att inta Köpenham. Då trodde han att staden skulle falla och Danmark kapitulera.
Den 11 februari 1659 gick vi till attack.



Sveriges armé bestod av 10.000 man och det var nästan lika mycket som bodde i Köpenhamn vid tidpunkten.
Danska kungen Fredrik III vägrade lämna huvudstaden, trots uppmaningar från adeln att ge sig iväg och fortsätta kampen. De flesta militärerna var överens om att det inte skulle gå att hindra svenskarna.
Men danska kungen deklarerade att här skulle han segra eller dö, så huvudstaden mobiliserade alla sina krafter.
Vi stormade staden, det fanns kompanier med specialbyggda stegar som snabbt skulle ta sig över murarna. Erik Dahlbergh hade även skickat in svenska spioner i Köpenhamn som skulle försvåra för danskarna att hålla staden.
Danskarna nyttjade vintern som vi hade gjort tidigare segerrikt, men denna gång hällde de vatten på jordvallarna som snabbt blev till is, vilket gjorde stormningen oerhört svår.
Men delar av den svenska armén tog sig in och slogs tillbaka vid Christiansborg som ligger mitt i staden.





Efterspelet till denna misslyckade stormning blev att Sverige slöt fred med Danmark. Vi var krigströtta och inblandade i andra konflikter nere på kontinenten.
Så freden i Köpenhamn 27 maj 1660 krävde att vi skulle lämna tillbaka Trondheim län, det gröna på kartan. Så stort har Sverige aldrig varit som vid denna tid.
Freden blev startskottet för ett Sverige som skulle tappa besittningar och landskap under 150 år.
Fram till 1809 när Sverige fick sina nuvarande gränser. Norge var i union med oss och räknades inte de facto som svenskt.
Rent formellt fick vi även avstå våra enklaver i Tyskland 1814.
I Danmark är man oerhört stolta över denna bragd, i slottet Christiansborg finns en minnesvägg över kung Fredrik III med det berömda citat, att han skulle dö eller segra, se bild ovan.
Elfte februari blev allmän helgdag, fram tills Gustav III gifte sig med en dansk prinsessa.
En av gatorna som omgärdar Christiansborg, där för övrigt Danmarks riksdag sitter, bär namnet Stormgade, eller Stormgatan som vi säger, och det var ungefär så nära vi kom.
Det känns härligt att gå på gatan och veta att Sverige nästan knäckte dansken.
Numera är vi goda grannar och krigar endast mot varandra på fotbollsplanen.



Under första världskriget, samlades det in pengar till att resa en staty över Karl X Gustav i Stockholm, det är för övrigt den senaste kungastatyn vi har uppfört i huvudstaden.
Riksdagen ville inte skjuta till pengar, så den är rest med insamlade pengar från folket.
Vill du titta på den, så får du åka ut till Djurgården, där sitter han på sin häst utanför Nordiska museet och pekar framåt med armen.
Denna gest ska symbolisera Karl X Gustavs beslut att tåga över isarna i stora och lilla Bält. Mannen var vår främste krigarkung.
Kungen fick aldrig uppleva freden, för han dog i Göteborg 13 februari 1660, och hans då femåriga son blev ny kung med namnet Karl XI.
På sockeln finns alla regentens segrar inskrivna och de var många.
Hans valspråk var, "I gud mitt öde".
I Finland har Karl X Gustav beskyllts att ha prisgett landet åt ryssarna genom att överföra huvudelen av de finska regementena till Baltikum och Danmark. Kvar i Finland fanns endast 2.000 man under de danska krigen.
Kungen tog mer risker än någon annan och berättelsen får avsluta med ett passande citat från honom.
"Ju fler fiender, desto större ära"