Litauen SSR hette landet när det var en rådsrepublik i dåvarande Sovjetunionen åren 1940-91. Ovanför ses dess flagga samt KGB:s emblem. Delstaten hade samma valspråk som de övriga rådsrepublikerna, "proletärer i alla länder förenen eder", ett citat från Karl Marxs berömda bok, Kommunistiska manifestets sista mening. Att kalla epoken för något annat än hemsk går inte. Nationen led oerhört och var även utsatt för en ockupation av Nazityskland 1941-44. Litauerna minns perioden som en enda lång tid av terror, där många deporterades till Sibirien, avrättades eller satt fängslade. Rädslan och fruktan var ständigt närvarande. Familjer splittrades också när en hel del litauer flydde utomlands, eller gick med de väpnade motståndsgrupperna som kallades skogsbröderna. De stred fram till 1950-talet. Undertecknad har skakat hand med en sådan kämpe i Kaunas. Ett möte jag har skrivit om i ett annat inlägg. Det finns ingen plats som så starkt symboliserar denna tid som huset på Vilnius paradgata, Gediminos Prospektas. Döpt efter Litauens mest berömda härskare och storfurste. Men avenyn hette under ockupationstiden Stalingatan, för att bli Adolf Hitlerstrasse och slutligen Leningatan fram till 1988. Här låg KGB:s huvudbyggnad, som fungerade som ledningscentral, fängelse samt avrättningsplats. Bilden högst upp visar den vackra fastigheten med sin mörka historia.
Byggnaden blev klar 1890 och var stadens polishus i dåvarande Tsarryssland. Så redan från början användes den som en plats där man förtryckte litauerna. Efter första världskriget föll Vilnius i Polens händer, då flyttade polska polisen in här och tog över inredning samt förtrycket från ryssarna. Vad hände när Nazityskland kom? Man tog så klart huset i besittning och den fick samma funktion som tidigare, efter ett kort mellanspel av Sovjetunionen 1940, som körde på i samma spår. Efter andra världskriget flyttade KGB in och blev kvar i fastigheten fram till 1990. Alla visste i Litauen att om man hamnade innanför dessa väggar så var det kört. Antingen misshandlades personen svårt och blev deporterad, eller så avrättades fången nere i husets källare med ett nackskott. Ingen vet hur många avrättningar som skedde, men det tros röra sig om ett tusental, där offren på ett eller annat vis var oskyldiga men ändå sköts ihjäl. Likbilen kom i alla fall ofta på besök. En av bilderna ovan föreställer rastgården som den dödsdömde fick ta sin sista cigarett på innan fången fördes ner i källaren. Hela byggnaden andas ondska, slitna cellerna bär spår efter människors förtvivlan. Den sterila miljön, med dov belysning och mörkgröna väggar, måste redan från början ha gjort att personen som togs hit tappade hoppet. Utanför var det stekhett, men likväl var det iskallt nere i källaren. Så nära de satt men ändå så långt ifrån friheten man kunde komma. Undertecknad har besökt platsen två gånger, men senaste visiten får bli den sista. Skrämmande är det, men nyttigt att ha sett eländet.
Fasaden bär inskriptioner med namn på några av de som blev avrättade i byggnaden. Undra vad Vladas Sabashjaukas (1922-1947) hade gjort om han hade fått ett liv i fred och frihet? Mitt emot stod stadens Leninstaty. Han revs ner av glädjefulla Vilniusbor 1990. Idag ligger skrothögen och rostar i ett parkområde cirka 100 kilometer från huvudstaden. Där har man samlat ihop gamla kommunistiska verk, som har tagits bort från den offentliga miljön i landet. Litauen gjorde om fastigheten till ett museum 1992. 
För övrigt bodde vi på samma gatan några hundra meter längre bort. Hotellet var ett ombyggt kollektivboende. Rummen var stora och slitna, men vilket läge, mitt i smeten. Samtidigt kändes det märkligt att bo så nära det där fruktansvärda fängelset. Gediminos Prospekt är en fantastisk tidsaxel på Litauens historia. Här ligger även många regeringsbyggnader och institutioner, tillsammans med praktfulla hotell och stadens populäraste restauranger och nöjeslokaler. En påläst turist kan med lätthet vistas på avenyn en hel dag. Jag vandrar gärna några vändor på gatan, men de intressantaste kvarteren ligger högre upp, i de gamla judiska området, där finns också undertecknads favoritrestaurang, ett litauiskt ställe som serverar husmanskost. Godast är de avlånga kroppkakorna, så kallade zeppelinare. Landets nationalrätt. 
Denna berättelse får avslutas med bilder från stadens gamla stadsport, Morgongrynningens port (Ausros vartai) som uppfördes på 1500-talet. Den är den enda av de tidigare nio stadsingångar, som fortfarande finns kvar. Det bästa sättet att upptäcka Vilnius första gången, är att inträdda i staden genom denna öppning, en mer spännande start kan man inte få enligt undertecknad, slottsgatan leder så småningom besökaren ner till katedralen. Ovanför finns ett kapell med en bild av svarta Madonnan. Svarta Madonnan är en frihetssymbol i många katolska länder i östra Europa, framför allt i Polen, men även i katolska Litauen. Första gången den användes som en symbol för frihet, var när polackerna försvarade sig mot svenskarna i Karl X Gustavs polska krig 1655-60. Det är värt att nämna att den största befolkningsgrupp vid sidan av den judiska var polacker fram till 1939. Fortfarande är 20% av invånarna av polsk nation. Ödesdatumet 13 juli 1944, när Vilnius "befriades" av Röda armén, blev startskottet för utvisningen av 100.000 polacker som bodde i och runt huvudstaden. Deras hus togs över av främst litauer från Kaunasregionen, samt vitryssar och en del ryska tjänstemän med familjer. Polens landsfader Jozef Pilsudski (1867-1935) föddes här, och hans hjärta ligger begravt i Vilnius. En Vilniusbo, kallas skämtsamt för polack av andra litauer i landet. Att kapellet var stängt under sovjettiden tror jag inte förvånar någon. När staden tillhörde Sovjetunionen, betraktades den och övriga Baltikum som landets väst av ryssarna. Det fanns ett större utbud av varor att köpa och livsstilen kändes mer avslappnad. Hela kusten var ett attraktivt semestermål för ryska arbetare. Pensionerade officerare slogs sig gärna ner i trakten. Litauen blev också den västerländska populärkulturens ingång till Sovjetunionen. Mode, trender och musik från oss, hördes eller etablerades sig här innan influenserna spreds sig vidare över den enorma folknationen. Vilnius var även Sovjetunionens jazzhuvudstad, som lockade till sig musikälskare från alla hörn av det forna imperiet. Ett arv som tyvärr inte har förvaltas väl av dagens Litauen. Mvh Fredrikwww.genocid.lt/muziejus/en/
