Shkodra räknas som en av Europas äldsta städer och grundades på 400-talet f.Kr. Idag är den Albaniens näst största stad och ligger uppe i norra delen av landet vid Balkans största sjö, Shkodrasjön. Jag kom hit med buss från Montenegro. Här bor ungefär 150.000 människor. Det är en salig blandning av nationaliteter, allt från albaner, montenegriner, greker, serber till zigenare. Den sistnämnda gruppen lever under de mest eländiga förutsättningar. När undertecknad kom med bussen passerade deras område av staden och den slum man såg där, har jag aldrig sett värre på något annat ställe i världen. Inte ens Jarkartas kåkstäder som undertecknad trodde var de värsta jag hade sett överträffar detta elände. Men övriga samhället är också nedsliten och folket verkar hanka sig fram dag för dag. Här kunde man betala med Euro istället för den lokal valutan som ingen var särskilt intresserad av. Albanien har skyhög inflation, ungefär som de fattigaste länderna i Afrika. Det känns märkligt att vara i Europa men ändå inte. Albanien är ett land som känns väldigt konstigt.
Det var spännande att gå runt och titta på folk. För tjugo år sedan var nationen den mest isolerade i världen. När kommunistdiktaturen föll 1989 öppnades landet upp och det blev möjlig att komma hit som turist. Orten har ockuperats ett flertal gånger under historiens gång, de som höll staden längst var turkarna som styrde från 1400-talet fram till 1912 när Albanien blev självständigt. Under andra världskriget tillhörde Shkodra Italien och det fanns stora trupper stationerade i området. Detta ser man fortfarande spår av i den cafékultur som finns här. Guiden berättade att de italienska soldaterna spred den när de satt här och drack kaffe på sina permissioner. Gatorna är fyllda med caféer. Ovanför samhället finns den sevärdhet som lockar turister hit. Det är fästningen som ligger på en höjd och blickar ut över Shkodra. Ska jag vara ärlig finns det egentligen inte mycket att se i själva staden, utan dess behållning är att du får uppleva lite nutidshistoria. Borgen heter Rozafa.
Fästningen är lika gammal som staden och byggdes för att kontrollera handelsvägarna i denna del av Balkan. Neranför rinner floderna Buna och Drina som är Albanens största. Dagens utseende på Rozafa är format av Venedig som styrde denna del från slutet av 1300-talet till 1479. De passade på att bygga ut och förstärka borgen i förhoppning att kunna stå emot turkarna. Men det gick inte, ottomanerna drev bort dem och sen fick fästningen förfalla. Under en tid efter andra världskriget användes den som fångläger för italienska soldater. Inträdet hit var 10 kr. Då ingick även en guidad tur. Reseledaren berättade att det finns ett myller av gångar som leder in och ut från borgen. Men att de inte går att använda längre, när jordbävningar har skadat dem. Han pekar på en spiraltrappa som leder ner i marken och samtidigt som guiden berättar denna historia kommer en gammal man upp ur hålet. Gubben har en säck på ryggen. Tydligen samlar han pantflaskor här. För honom är 10 kr mycket pengar, så mycket att gubben tycker det är värt och riskera sitt liv. Och det gör han genom att gå i dessa gångar för att få gratis tillträde till borgen.
Slutligen får jag säga, att man är tacksam över att inte vara född i detta land. Men resan dit var oerhört lärorik, det är alltid bra att se hur andra människor har det och särskilt här, eftersom Albanien är en del av Europa. Mvh Fredrik http://www.shkodra.gov.al/
