Slaget vid Oravais.

Ganska tidigt under hösten 1808 i Finska kriget insåg svenska krigsledningen att sommaroffensiven hade misslyckats. Trots en del mindre segrar, kunde man inte ta initiativet och när stora ryska förstärkningar kom fick svenska armén fly norrut.

Arméns befälhavare Carl Johan Adlercreutz bestämde sig för att nyttja Oravais terräng för en försvarsstrid och fördröja ryssarnas framryckning. Platsen var välkänd av den svenska militären.

Soldaterna kunde grupperas fördelaktigt på den höjdrygg som sträckte sig från fjärden i norr och söderut.

På morgonen den 14 september 1808 bröts morgonlugnet av sporadiskt skottlossning. Svenska armén uppgick till omkring 5.000 man, medan ryssarna satte in 6.000 till 7.000 man under stridigheterna.

Slaget pågick hela dagen och det som fällde avgörandet, var att de svenska motattackerna misslyckades samt att fler ryska trupper anlände söderifrån.

Svenskarna satsade som så ofta förr på att anfalla, men denna gång misslyckades det. På slagfältet låg över 900 döda svenska soldater. De strategiska effekterna av förlusten var omedelbara och enorma.

Svenska armén fick retirera ännu längre norrut och fann sig tvungen att lämna Finland.

Oravais var därför den ödesdigra vändpunkten i Finska kriget 1808-09.

Det hela slutade med att Sverige fick släppa sin östra rikshalva till Ryssland efter att ha varit sammanlänkade i över 700 år.

Jag besökte min kompis Stefan som är uppvuxen i Oravais och ganska snart begav vi oss ut på slagfältet. På bilden ovan besöks den "berömda" bron som försvarades av Wilhelm von Schwerin (1792-1808) med sina få kanoner och manskap.

Den unge löjtnanten höll bron trots svåra skador som ledde till hans död några veckor senare. Om detta har den finske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg diktat.

"Det var när Oravais blodiga dag till sorg gick opp. När segern själv blev ett nederlag, som bröt vårt hopp. Då säger man, strålade klarast hans mod, då träffade säkrast hans vingande lodd. Då eldades varmast kanonen, när han stänkte den röd med sitt blod"

"Då säger man, hade han dignat ned till sist vid den, men kringränd rest sig mot fiendens led med svärdet än, och ropat sin skara och ilat förut och brutit sig bana och huggit sig ut och fallit, först när de sina kringjublad han nått sitt slut"

Ur Fänrik Ståls sägner

Göran Magnus Sprengtporten (1740-1819) var betraktad i Sverige som landsförrädare. Mannen satte ord på det som många i Finland ville höra, nämligen att landet borde gå i förbund med mäktiga Ryssland istället för att nyttjas som slagfält varje gång det försvagade Sverige låg i krig med tsaren.

Så klart blev anklagelsen landsförräderi, då han inte dök upp när Gustav III påbörjade sitt ryska krig 1788-90.

I Åbo hovrätt föll domen

"Han som hade burit avog sköld mot konung och fädernesland, att mista lif, ära, gods och adelskap"

När freden kom 1809 hade Göran Magnus Sprengtporten tillsammans med Gustaf Mauritz Armfeldt (1757-1814) övertalat tsaren att hela gamla Finland d.v.s. de områden som hade avträtts tidigare till Ryssland under 1700-talet, skulle ingå i det nya finska storfurstendömet.

Dessutom utnämndes Sprengtporten till den första generalguvernören. Knappt ett år senare avgår han, missnöjd och slå sig ner i Sankt Petersburg där mannen senare avlider.

Gustaf Mauritz Armfeldt, han syns på bilden ovan, räknas tillsammans med Sprengtporten som Finlands fäder. De två la grunden för storfurstendömet.

Armfeldt fick tsaren att acceptera den svenska lagstiftningen från 1734 och övertalade honom att även flytta huvudstaden från Åbo till Helsingfors.

Denna lagstiftning är fortfarande gällande i stora drag i båda länderna och arvet att dela in lagar i grupper om balkar härrör från denna tid, som t.ex. miljöbalken och straffbalken.

Trots landförluster under andra världskriget är Finland större än det borde vara, tack vare dessa frispråkiga män då landet fortfarande har de områden som Sverige fick avträda 1743. Se kartan ovan.

I Sverige uppmärksammade 200-års jubileumet med att ge ut enkronor med en strof från en dikt skriven av en svensk student som läste i Finland på 1850-talet, tyvärr minns jag inte hans namn.

"Den underbara sagan om ett land på andra sidan hafvet"

Åk till Finland. Det är ett enormt underskattat land.

Kitos Fredrik

www.oravais.fi/

Svenska språket var förbjudet i Cameron Highlands.

Cameron Highlands är den mest kända bergsområdet i Malaysia och är uppkallad efter mannen som kartlade området på 1880-talet, William Cameron.

Orten ligger inbäddad mellan böljande dalar och berg. Klimatet är uppfriskande svalt. Det växer blommor, frukt och grönsaker i överflöd, för att inte nämna den gröna mattan av teodlingar. Allt smakar bättre än nere i låglandet och allt odlat blir häpnadsväckande välväxt. En del blomkålshuvuden är stora som fotbollar.

Varenda bit av marken är brukad och grönsaker och frukter växer på uthuggna terrasser längs kullarna.

Området var som mest populärt under mellankrigsåren, den tid när det var en brittisk koloni och styrdes av kung Georg V (1865-1936). Se bild nedan. Under hans regeringstid var Storbritanniens imperium som störst.

Hit upp åkte tjänstemännen och officerarna i kronkolonin Malaysia för att slippa hettan under de varma månaderna.

Detta har gett avtryck i bebyggelsen. Det är många fina hus som går i brittisk tudorstil.

Jag och min kompis bodde på ett enkelt vandrarhem i huvudorten Tanah Rata. Det var ljuvligt skönt att vakna på morgonen och känna att luften var lagom varm, höra fåglarna kvittra och njuta av stillheten.

Dagarna tillbringades vandrande på fälten eller i skogen. På kvällarna hamnade man hos de indonesiska gästarbetarna, som bodde i enkla skjul i närheten. Där fanns ett pingisbord och de utmanade oss i hårda matcher.

Annars satt vi på huvudgatan och åt steamboat, en typisk kinesisk rätt, där maten tillagas i en ångande soppa eller buljong.

Gänget som hängde ihop kom från olika länder, USA, Holland, Australien och vi så klart. Samir från Holland införde hårda språkrestriktioner. Alla var tvungna att prata engelska med varandra. Det kändes lite underligt att prata med polaren på utrikiska.

Men det blev man tvungen till för Samir hade stora öron och kom med förmaningar om han hörde det svenska språket talas.

Så vårt språk fick läggas i malpåsen för några dagar. Samir är mannen på bilden ovan som serverar oss te.

Ett besök till den här orten är inte komplett utan en tur till en teodling. De mest kända plantagerna tillhör Boh Tea, det första godset på höglandet.

Produktionen ligger på 4.000 ton te per år.

Vi besökte fabriken och fick se hela tillverkningsprocessen, hur tebladen går genom föråldrade maskiner, torkmaskiner, rullare och jättesillar för att slutligen bli ett av de finaste teerna i hela världen.

Tiden i Cameron Highlands var ljuvlig. När färden gick vidare var det en svensk sommar som lämnades för att komma tillbaka till den klibbiga tropiska värmen nere vid kusten.

Mvh Fredrik

http://www.cameronhighlands.net/

Hybris råder i Dubai.

Dubai är ett av sju emirat som bildar landet Förenade Arabemiratet. Abu Dahbi är det största och rikaste. Dubai är nummer två. Det är en stor rivalitet mellan de två områdena.

Staden satsar på turism och handel när emiratets olja börjar sina och endast 10 % av inkomsterna kommer därifrån.

Man har alltid livnärt sig på handel och smuggling med grannländerna.

Dubai och Förenade Arabemiratet var under brittiskt inflytande från 1600-talet fram till sin självständighet 1971.

Nästan allt är byggt i nutid, från 1960-talet och framåt.

Medborgarna bor i välbärgade förorter medan innerstaden befolkas av de många fattiga gästarbetarna från Indien, Pakistan och Bangladesh.

Det byggts febrilt, hybris råder. Projekten är enorma och unika. Det ska byggas högsta byggnaden, största köpcentrumet, konstgjorda öar och sjustjärniga hotell.

Ingen ifrågasätter. Utan alla kör på i högsta fart. Jag har aldrig varit i så många köpcentrum som här. Butikerna är enorma men var är kunderna?

Längs kusten byggs tre konstgjorda öar som ser ut som palmer, dessutom anlägger man öar som ska likna en världskarta, där varje land är till salu.

Sverige var ännu inte uppköpt.

Ovan syns paradgatan Sheikh Zayed Road som kantas av nybyggda höghus. Detta ska bli Dubais Manhattan. Allt uppförs snabbt med billig arbetskraft, där arbetarna jobbar i treskift dygnet runt.

På sommaren kan temperaturen nå upp till 50 grader, men det ska ändå byggas. För detta känner jag avsmak, arbetarna får högst 2.000 kr i månaden. För att spara pengar bor de upp till 8-10 personer i ett rum.

I Dubai bygger man med västerländskt arkitektur som förebild. I de andra emiraten måste man ta hänsyn till den arabiska stilen. Trots att gatan är femfilig åt båda hållen, är det konstant med bilköer.

I Dubai har alla i familjen en egen bil. Trafikplaneringen har havererat och man blir sittandes i timtals i dessa köer.

Enda undantaget är fredagar, som är den stora bönedagen.

Avslutningsvis hittade jag en gammal borg som emiratet förvarade sina skatter i fram till 1950-talet. Fästningen vaktades av män med gevär och kroksablar. Idag är ett historiska museum inrymt där.

Tänk vad tiden går fort.

Det var intressant att ha varit i Dubai. Men jag kommer nog aldrig att återvända hit. Det är väldigt mycket pengar och för lite kultur/historia att få mig att komma tillbaka.

Salem aleikum Fredrik

www.dubaitourism.ae/

Den lutande matsalen i Åbo.

I Åbo bor undertecknad numera alltid på Hamburger Börs. Jag har övergett mitt vandrarhem som ligger längre ner på slottsgatan och tidigare var polisens lokaler för tillnyktring.

För mig är det något speciellt med Åbo.

Staden är ibland sämre än sitt rykte, ibland bättre, men rykte har den, till den grad att orten tydligen alltid väcker debatt hos andra storstadsbor i Finland.

Men för en Åbobo är det regeln att det är bara de som får kritisera staden, en utomståendes anmärkningar är inte accepterade.

Man har förstört så mycket av sin innerstadsbebyggelse, att det har gett upphov till namnet Åbosjukan, d.v.s. när en stad har rivit alldeles för många hus så att det blir en obalans mellan gammalt och nytt.

Det är ironiskt, byggnader som klarade bombningarna under kriget stod inte pall för stadens planerare.

Och så var det Hamburger Börs. När hotellet till stora delar jämnades med marken för att ersättas av ett nytt 1979 var också fasadbiten på sidan på rivningslistan. Stora skaror med studenter protesterade mot detta och ockuperade byggnaden. Ungdomarna slängde ut stora svarta sorgband från matsalsfönstren. Detta väckte upp en opinion.

Nu fick det vara färdigrivet, i alla fall för ett tag. Huset räddades.

Idag bor jag centralt vid det stora köptorget där Hambuger Börs ligger. Hotellet består av en modern del med den gamla jugendbyggnaden på sidan.

Tillsammans med Valdermars i Riga är de mina absoluta favorithotell.

Här sover jag lika gott som hemma, kanske till och med bättre.

Denna vackra vy mötte mig en kall vintermorgon från fönstret. Mitt emot ligger den ortodoxa kyrkan och vid sidan finns Svenska teater som har fått sin vackra trappa att försvinna ner i stadens gyttja.

För husen sätter sig i den lera som Åbo är byggt på. Det är ett stort problem och alla byggnader måste någongång åtgärdas mot detta. När man köper lägenhet i Åbo är sättningar det första som kollas, ungefär som vi tittar i Stockholm om stammarna är bytta.

Det leder mig osökt in på matsalen i den gamla delen av hotellet. Denna fastighrt har satt sig rejält.

Det är där gästerna äter frukosten.

Men innan tänkte jag svamla lite om själva ordet frukost, som kommer från tyskan och betyder tidigt mål. Men försköts till att vara den första måltiden som åts efter första arbetspasset.

I takt med de ändrade arbetstiderna och måltidsvanor flyttades den seden framåt och blev till lunch och frukosten återgick till att vara tidigt morgonmål.

Men i Danmark äter man frukost när vi äter lunch och morgonmad när vi äter frukost. Hängde du med?

Det är lika roligt varje gång att gå i trappan upp till matsalen. Den lutar åt alla håll. Det känns som man är i det lustiga huset på Gröna Lund.

Väl inne i den vackra lokalen dukas det upp en riktig frukostbuffé. Det finns allt som jag anser ska ingå i frukosten. Där får jag alltid knaperstekt bacon, karelska piroger med äggsmör och det härliga finska grova brödet, nybakat och färskt. På mina mackor kan jag lägga goda skivor finsk korv och riktig smörgåsgurka.

Dessutom är Finland det enda landet utanför Sverige som har lärt sig att koka gott kaffe och här är inget undantag. Doften av nybryggt kaffe sprider sig över rummet.

Matsalen lutar åt ena hållet, det känns lite som att man är på sjön, att det gungar lite lätt.

Avslutningsvis läses de svenskspråkiga tidningarna Åbo underrättelser och Huvudstadsbladet.

En bättre start på dagen kan inte fås, mätt och belåten kan jag senare gå ut och möta mitt Åbo.

Mvh Fredrik

www.sokoshotels.fi/

Nattvakten i Holland.

Rijksmuseum i Amsterdam är ett av de finaste konstmuseerna i världen med sin enorma samling. Här finns mer än 5.000 målningar, 1 miljon tryck och tusentals med skulpturer. Det mesta förvaras nerpackat i förråd.

Idag är konsten inrymd i en stor tegelbyggnad som ligger strax söder om centrum. Ett palats byggt i nationalromantinsk stil.

Inlägget ska handla om ett av alla dessa konstverk, nämligen Rembrandts målning, Nattvakten.

Museet har flest tavlor i världen målade av Rembrandt. I rum 211 finns den mest berömda, Nattvakten eller som originalnamnet, "Kapten Frans Banning Cocq och Löjtnant Wiliem van Ruijtenbruchs vaktkompani".

En nyligen utförd restauration visar att färgerna har mörknat genom tid och smuts. Att Nattvakten egentligen framträder ur de mörka skuggorna i en stadsport i ett starkt solljus.

Porträtt av kompanier som detta beställdes regelbundet av kommendörkaptener för Amsterdams vaktstyrkor. Rembrandts konstverk är ovanligt p.g.a. den energi och handling som finns i bilden. De flesta målningar som utfördes av andra konstnärer visar oftast soldaterna stelt uppställda på parad.

Tavlan blev något beskuren på alla sidor, när den fick byta plats till Amsterdams stadshus på 1750-talet. En galning lyckades 1990 spreja målningen med någon form av syra, men konstverket stod pall och klarade sig mirakulöst.

Det står alltid två vakter i rum 211.

I en park i närheten har staden byggt upp tavlan med statyer. Där kan man ställa sig bland soldaterna och låta sig fotograferas, vilket är väldigt populärt.

Amsterdam firade stort 2006 med olika utställningar om konstnären, när det var 400 år sedan Rembrandt föddes.

På Nationalmuseet i Stockholm finns en tavla målad av den holländske mästaren. Den heter," Batavernas trohetsed" och skildrar deras uppror mot Rom.

Bataverna var en germansk stam bosatta vid Rhens mynning. På målningen svär de trohet till kampen mot Romarrikets herrarvälde.

Konstverket är värderat till 750 miljoner kronor. Men är till salu för 250 miljoner om köparen omgående donerar den till Nationalmuseet.

Efter brokiga vägar, via giftemål och arv kom tavlan att ägas av Kungliga konstakademin som sedan 1866 har låtit tavlan hänga på Nationalmuseet.

Målningen skadades vid en flytt till Stockholms slott, när Gustav III lånade den. Skadan är maskerad med ett extra svärd. Det finns med andra ord ett vapen för mycket.

Gå till museet och betrakta verket och se om du hittar det "extra" svärdet.

Mvh Fredrik

http://www.rijksmuseum.nl/

Theaterplatz i Klaipeda.

Mitt i dagens Klaipeda finns en plats som heter Teatertorget, berömt för att Adolf Hitler stod på balkongen till nöjeslokalen och utropade att invånarna hade återinträtt i det tyska riket.

Klapeida, som på tyska heter Memel, hade varit en del av Tyskland/Preussen sedan 1773. Området hade en blandad befolkning, men de tysktalande var alltid i majoritet.

Vid Tysklands enade 1871 blev Memel dess nordligaste stad. I början av 1900-talet genomfördes en folkräkning. Det visade sig att tyskarna var 66 % av befolkningen och bodde i huvudsak i samhället och de närbelägna byarna. Litauerna som var 33 % fanns i utkanten och på landsbyggden.

Segrarmakterna i första världskriget garanterade området som öppen hamn åt både Polen och Litauen, men det räckte inte. Litauerna tog chansen och infogade hela området 1923.

Tyskland var maktlöst och kunde ingenting göra.

Den 23 mars 1939 kom Adolf Hitler hit, efter att ha tvingat Litauen att släppa området och mottogs som en hjälte av den tysktalande befolkningen.

Veckan innan hade utrikesministern Joachim von Ribbentropp manglat den litauiska regeringen med hot och löften, för att förmå dem att släppa Klaipeda.

Detta var diktatorns sista "fredliga" erövring innan andra världskriget utbröt samma år i september.

Gatorna var pyntade med hakkorsflaggor och hyllningsfraser till Adolf Hitler. Folk tog på sig sina finaste kläder och ställde sig längs gatorna för att möta upp sin befriare. Veteraner från första världskriget hängde på sig sina tyska medaljer.

Många trodde att de skulle tjäna på detta. Men i slutändan var alla förlorare. De tysktalande fick lämna staden vid krigslutet och de litauer som blev fördrivna fick inte återkomma, utan hit flyttades många ryssar istället.

De enda som visste att införlivandet var ett stort misstag, var judarna som nästan alla dog i förintelsen.

Tidigt på morgonen denna kalla marsdag hade Adolf Hitler kommit med slagskeppet Deutschland som ankrade strax utanför Klaipeda. I staden åkte han kortegé på de stora gatorna för att slutligen komma fram till det överfulla Teatertorget.

Där möttes han upp av de styrande i staden som lovordade honom. På teaterns balkong höll diktatorn ett kort tal för att sedan snabbt återvända till sitt fartyg och värmen. På bilden nedan syns byggnaden bakom mig.

Detta var Adolf Hitlers första och sista besök i Klaipeda.

Idag är torget Klaipedas praktfullaste. Det säger inte så mycket, när staden är ganska nergången och illa återuppbyggd.

Så klart finns det inget som minner om händelsen, mer än att det nämns kort på en informationstavla om platsen.

Det är oerhört intressant att gå runt och försöka föreställa sig stämningen och de enorma konsekvenser besöket fick för Klaipedas befolkning.

Mvh Fredrik

www.memelland-adm.de/

Kul i Hannover.

Hannover är huvudstad i delstaten Niedersachsen och är kanske inte så spännande vid första anblicken. Jag och kusinen Jonas bodde i Celle, en vacker korsvirkesstad 50 km norr om orten och kom hit i första hand för att titta på fotboll.

Vilket gubben på pensionatet inte förstod. Han gick mest och muttra och åt sig fetare för varje dag. Enligt honom fanns det bara ett sevärt lag i Tyskland, FC Bayern München.

För övrigt pratade gubben en bedrövlig tyska och jag förstod nästan ingenting.

Med regionaltåget tar det bara 40 minuter hit från Celle.

Hannovers historia präglas av dess förbindelser med Storbritannien som man var i union med mellan 1714 och 1837. Det tyska furstendömet var hemland för dåvarande brittiska kungahuset.

Under Napoleonkrigen ockuperades området och Jean Bapiste Bernadotte utsågs som fransk guvernör. Det var här han fick sin första skolning i hur man styr en stat.

Efter det Preussisk-österrikiska kriget 1866 annekterades Hannover och blev en provins i Preussen. År 1871 omformades detta rike och Tyskland bildades.

Till Hannovers historiska tragedi hör att nästan hela staden förstördes av bombningar under andra världskriget, över 90 % . Från att ha varit en välmående förkrigstad förvandlas den till en grushög.

Idag förknippas man mest med sina industrimässor. År 2000 hölls världsutställningen EXPO här.

Tyvärr minns de flesta den mest för att arvtagaren till det upplösta kungariket Hannover, Ernst August, som för övrigt är gift med prinsessan Caroline av Monaco, kissade på den turkiska paviljongen.

Detta blev en stor skandal som utvecklades till en diplomatisk dispyt mellan Tyskland och Turkiet.

Staden är känd i Tyskland för att folket inte pratar någon dialekt, utan det är högtyskan som gäller.

Motsvarigheten i Sverige är Nyköping där invånarna pratar rikssvenska.

Men nu över till fotbollen. Stoltheten heter FC Hannover 96 och brukar pendla mellan de högsta serierna.

Den kapsylöppnare som kusinen hade letat efter när vi låg på rummet och skulle ta oss en öl, hittade säkerhetsvakten vid ingången när våra väskor genomsöktes.

Väl inne var vi tvungna att fixa ett kort som tankades på med pengar, då arenan inte tar emot kontant betalning. Efter denna pengatankning, började vi med öltankning.

Stadion var helt nyrenoverad och skulle vara värd för några matcher under Fotbolls-VM i Tyskland 2006. Trots att laget möte FC Mainz, ett bottenlag i Bundesliga, var det väldigt mycket folk.

Stämning var på topp och matchen var spännande. Avgörandet kom i sista minuten när FC Hannover 96 kvitterade till 2-2 genom Michael Tarnat, en gammal veteran med förflutet i FC Bayern München.

Troligtvis hoppade gubben på pensionatet upp ur soffan och tappade sin istermacka på golvet när målet gjordes.

Vi hade en riktigt kul dag i Hannover. Atmosfären var perfekt, varm höstluft, god mat och öl. Lunchen intogs på en medeltidskrog som låg i ett torn från 1300-talet. Utanför arenan hittades en mysig biergarten.

Dessutom var det lätt att hitta, när turistbyrån har målat röda streck som besökaren följer till olika sevärdheter.

Vi gick efter det röda strecket tillbaka till centralstationen och tog tåget hem till Celle.

Bis morgen Fredrik

www.hannover96.de/CDA/