Nice är underbart i januari.

Nice är största staden längs Franska Rivieran och ligger väl skyddad mellan Alperna och det glittrande havet. Det var romarna som grundade den 154 f.Kr. Orten blev inte helt fransk förrän 1860 och det skedde med hjälp av en folkomröstning.

Området har under långa perioder tillhört olika italienska furstar och kungar. Namnet på italienska är Nizza.

Nice är egentligen tre städer. Franska delen från järnvägsstationen och ner mot havet. Gamla delen som är den italienska och slutligen utmed havet som är turisternas stad, med Promenades des Anglais.

Här ligger även det mytomspunna hotellet Negresco som tyvärr var stängt för renovering. Vid nästa besök ska det drickas kaffe där.

Det blev kärlek vid första ögonkastet. Nice passar mig perfekt. Blandningen av lyx och flärd med sunk och slitna arbetskvarter är som gjort för att jag ska trivas.

Staden är tillräckligt stor för att ha en puls, även vid lågsäsong. Folket är vana vid turister och engelskan funkar utmärkt överallt. Dock inte förglömma att det är trevligt att avge franska hälsningsfraser.

Här kunde jag se tanter ta in sina hundar i kundvagnarna i mataffärerna. Ute på gatorna låg hemlösa samtidigt som man mötes av strama plastikopererade ansikten.

Detta är kontrasternas stad.

Gustav V (1858-1950) tillbringade mycket tid i staden, så mycket att man har rest en byst och döpt en gata efter honom.

Kungen tog alltid tåget ner hit och stannade ofta till i Berlin, där han besökte Adolf Hitler. Gustav V inställning till nazisterna vållade problem för ett Sverige som ville hålla sig neutralt.

Droppen blev när kungen skrev ett personligt brev till diktatorn där han tackade honom för att tyskarna gjorde upp med kommunismen.

Brevet började med frasen, "Mein lieber Reichskanzler".

Gustav V blev tillsagd av regeringen att hålla sig borta från landets utrikespolitik. Så det blev till att spendera mer tid i Nice istället.

Efter att ha plågats av den svenska ovanligt snörika och kalla vintern, blev Nices januariklimat underbart. Första dagen var det 6 grader och lite regn, men det kändes som rena värmeböljan. De övriga dagarna steg temperaturen ännu mer och solen visade sig.

Längs den berömda engelska strandpromenaden sägs det att om besökaren möter någon där som man känner, så är det ett tecken på världsvana. Oddsen var låga för mig och tyvärr mötes inga bekanta.

Stig Claesson har skrivit en roligt kåseribok om sina möten med staden.

"Jag har läst nånstans att den som går Promenade des Anglais fram och tillbaka i en timme utan att möta en bekant saknar världsvana"

Från boken Blå stolar.

Det var den engelska kolonin i Nice som betalade för den berömda strandpromenaden på 1800-talet. En 5 km lång palmkantad aveny med breda trottoarer som löper längs stenstranden.

Samlingsplatsen har kommit att bli en av ortens största sevärdheter. En plats där folk flanerar, möts och njuter av utsikten över havet och stranden.

Intrycken även under lågsäsongen är många. Det franska levnadssättet med sina caféer och livsnjutande, slås endast av italienarna. Går man in i en vanlig mataffär hittar man ostdiskar som denna. Se bild ovan.

Längs Rivieran går ett väl utbyggt tågnät och Nice ligger väldigt centralt, 25 minuter till Monaco med tåg och 50 min till Cannes.

Dess milda klimat och imponerande omgivningar lockade många konstnärer och bättre bemedlade att slå sig ner här.

Men även fattiga turister som mig.

Ett besök till Marc Chagall museet stod på agendan. Till skillnad från Stig Claesson som tyckte det var för himmelskt och religiöst kom jag att uppskatta hans stora och ibland väldigt barnsliga målade tavlor.

Konstnären föddes i dagens Vitryssland men kom att emigrera till väst. Efter andra världskriget bodde han under långa perioder på den Franska Rivieran.

Till museets största sevärdheter hör de besynnerliga glasfönstren, naiva färgstarka målningar och mosaiker som Marc Chagall gjorde speciellt för museet.

Italiens stora revolutionär Giuseppe Garibaldi (1807-1882) föddes här. Han kämpade med sina män i röda skjortor och svarta slokhattar för att ena Italien och vann sin seger 1860. Samma år som invånarna i Nizza valde att tillhöra Frankrike och förvandlades till Nice.

Garibaldi må ha vunnit sina landsmäns hjärta men han förlorade sin hemstad.

Till Nice kommer jag att återvända många gånger.

Nice är nice.

Au Revoir Fredrik

www.nice.fr/

Byn vid gränsen på Cypern.

Den 14 augusti 1974 invaderade turkiska armén Cypern. Mer än 180.000 grekcyprioter sattes på flykt och en en tredjedel av ön, den norra delen ockuperades.

En ekonomisk kris drabbade södra delen när de viktiga citruslundarna och de inarbetade turistområdena var förlorade.

Arbetslösheten blev skyhög, över 40 % och blodiga represalier drabbade turkarna i söder och ett stort antal civila, vars öden fortfarande är okända, försvann över hela ön.

Cypern återhämtade sig med åren. Idag är turismen främst koncentrerad till Ayia Naipa. Där hamnade jag och min kompis Micke.

Efter flera dagars badande och festande, tröttnade vi på denna förvuxna turistby och hyrde några cyklar för att ta oss upp till gränsen till den ockuperade delen.

Det var byarna Paralimni och Derynia som skulle besökas.

Här kunde man hyra kikare och gå upp på taken. Utsikten var spökstaden Famagusta, som ligger helt öde. Den var Cyperns största turistort och tredje stad i storleksordning.

Tvätten på balkongen hänger fortfarande på tork. Byggkranarna står stilla på samma plats som de stod när de övergavs.

Vyn domineras främst av de söndervittrade höghushotellen, plundrade och öde. FN-styrkorna patrullerar i staden sedan 1974.

En av alla dessa som gjorde FN-tjänst på Cypern, var storspionen Stig Bergling. Han blev värvad av KGB vid en senare tjänstgöring i Libanon. Resultatet blev enastående, mannen lämnade ut uppgifter om hela Sveriges totalförsvar till ryssarna.

Skadan Stig Bergling åstadkom var i mångmiljardklassen. Svenska militären fick ändra och omorganisera hela försvaret.

Spionen flydde till Sovjetunionen och sökte sig tillbaka till fäderneslandet frivilligt.

Idag bor denna hemska man på ett sjukhem i Stockholm, märkt av sin sjukdom och ständigt paranoid. Ovan syns han plockandes tomater.

Tänk vad förlåtande vi är i Sverige.

Mvh Fredrik

http://www.unficyp.org/

Tioman i Malaysia.

Tioman ligger utanför Malaysias södra kust. Det som saknas i storlek, den är endast 39 km lång och 19 km bred, kompenseras istället av dess skönhet.

Ön är omgiven av ett glittrande blått vatten som vimlar av marint liv. Stränder har finkornig gyllene sand. Tioman blev internationellt känd när den användes som inspelningsplats för filmen South Pacific på 1950-talet.

Naturen är vacker, med imponerande berg, frodiga regnskogar och pittoreska byar. Under turistsäsongen överstiger antalet besökare med lätthet lokalbefolkningen.

Utanför ön ligger vraken efter Storbritanniens slagskepp HMS Repulse och HMS Prince of Wales som sänktes av japanerna 1941.

Jag och min bror Thomas tog färjan över från Mersing. Tyvärr var det helgdag i Singapore vilket medförde att allt var fullbokat. Tioman nås numera lätt när de har en flygplats.

Till slut fick vi tag i ett rum och lät en kille från Australien sova på vårt golv. Han hade inte haft samma stora lycka att finna ett ledigt rum.

Dagarna gick och vi blev ett ganska stort gäng som umgicks, däribland en engelsman som hade jobbat som stand-in åt skådespelaren Rutger Hauer. Mannen står längst till höger på bilden nedan.

Engelsmannen berättade bland annat att han hade av misstag druckit brunnsvatten i Indien och nästan dött på kuppen. Med koleran tappades halva kroppsvikten. Resultatet blev lyckligt, han överlevde. Men det var en hårsmån från att sluta med döden.

Alla pratade om att stränderna på andra sidan ön skulle vara bättre. Vi bestämde oss att ta djungelstigen som genomkorsade ön och undersöka saken.

Det tog en hel dag att gå i vegetationen och slutligen kom gänget fram på andra sidan.

Döm om vår förvåning. På denna sida av Tioman rådde alkoholförbud vilket skapade stor abstinens för vår irländske vän Noel. Han syns ovan med brorsan.

Men paradisstränderna var värda den uppoffringen att avstå alkoholen för några dagar. När vi kom tillbaka till fastlandet, delade sällskapet på en taxi och det första irländaren beordrade chauffören att göra var att köra in på en bensinmack.

Nu skulle det köpas öl.

Till tonerna av Niklas Strömstedts sliskiga musik, som taxikillen stoppade in i kassettradion för att han trodde det skulle glädja oss, åkte bilen ner till gränsstaden Johor Baharu.

Därifrån gick alla över bron till Singapore.

Mvh Fredrik

www.wikitravel.org/en/Tioman_Island/

Bröllopet i Vilnius.

Den nyklassicistiska katedralen i Vilnius byggdes 1784 och ligger på platsen där den första katolska kyrkan i landet uppfördes på 1200-talet. Under kommunisttiden förvandlades katedralen till ett konstmuseum.

Ärkebiskopen återinvigde templet 1989.

Det 52 meter höga fristående klocktorn var en del av stadens befästningsverk. Ett framgångsrikt försvarssystem, som bland annat hindrade svenskarna från att inta staden vid ett par tillfällen.

På Katedraltorget avslutades den långa kedjan av människor, som 23 augusti 1989 protesterade på femtioårsdagen av Molotov-Ribbentroppakten skapande. Avtalet som godkände Sovjetunionens införlivande av landet och de övriga baltiska nationerna.

Över två miljoner litauer deltog i den mänskliga kedjan, som gick från Tallinn och som kom att avslutas här på torget. Någonstans ska det finnas en bronsplatta, en stebuklas (litauiska för mirakel), som symboliskt visar kedjans slutpunkt.

I den sakrala byggnaden stod ett väldigt betydelsefullt bröllop i svensk historia.

Om detta ska jag berätta nu.

Den 4 oktober 1562 gifte sig Johan III med Katarina Jagellonica som var syster till den polska kungen. Johan III som på den tiden var hertig av Finland hade med detta bröllop retat upp sin äldre bror, och kung Erik XIV som inte ville att lillebrodern skulle bygga egna allianser.

Festen hölls i slottet som låg bredvid katedralen. Katarina Jagellonica fick Lovö kungsgård i morgongåva. Gården döptes om till Drottningholm. Efter festen åkte sällskapet tillbaka till Åbo där hertigen höll hov.

Erik XIV blev allt mer misstänksam mot brodern. Till slut skickade han trupper över till Åbo och belägrade slottet. Johan III togs i förvar och fördes till Gripsholm i Mariefred.

Katarina Jagellonica fick möjligheten att åka tillbaka till Polen men vägrade. Hon hänvisade till vigselringen med inskriptionen:

"Nemos nisis mors - ingen utom döden skall skilja oss åt"

Så den blivande drottning följde med sin make och under fångenskapen föddes två barn. Ett av dem var den blivande kungen Sigismund.

Äktenskapet tros vara ett av de lyckligaste som någon svensk kung har ingått. Drottningen levde ett tillbakadraget liv och höll hårt på sin katolska tro. Hon tros ha påverkat sin make så mycket, att han återinförde en del katolska ritualer i den svenska kyrkan.

Av alla protestantiska trosinriktningar, är det den svenska och finska som har behållit mest av de katolska traditionerna.

Senare utnyttjade Johan III:s bror hertig Karl detta när han avsatte Sigismund på den svenska tronen.

I och med släktskapet mellan de två kunghusen uppstod en konflikt mellan staterna som varade i nästan 200 år. Båda länderna gjorde anspråk på varandras riken.

Roten till detta var just det förbund som ingicks i Vilnius katedral, den där höstdagen 1562.

Det lyckliga paret är begravda i Uppsala domkyrka. Sonen Sigismund ligger i Krakow. Sarkofagen som Johan III ligger i kom inte på plats förrän under Gustav III:s tid.

Han löste ut den i Gdansk, där kistan hade legat i nästan 200 år.

Det var Sigismund som hade beställt sarkofagen. När betalning uteblev, hamnade den på lagret och samlade damm.

Spiran bröts loss på order av Gustav III och lades på Erik XIV:s grav i Västerås.

Det var menat som en försoningsgest.

Kungen ville symboliskt att de två bröderna skulle finna frid i sin konflikt.

Slottet i Vilnius håller på att byggas upp på nytt.

När Polen delades för tredje och sista gången 1795 tillföll Litauen Ryssland. Tsaren bestämde sig ganska tidigt att riva stadsmuren och det gamla slottet, som ansågs vara en symbol för det upplösta litauiska storfurstendömet.

Under 1800-talet gjorde litauerna många uppror. Det slutade med att universitetet stängdes, som var ett av Centraleuropas äldsta lärosäte.

Böcker tryckta på litauiska förbjöds.

När landet återfick sin självständighet 1991, började folket att samla in pengar till att bygga upp slottet igen. Det ska stå klart 2010. Någon gång hoppas jag att kunna besöka det.

Detta centrala torg mitt i Vilnius är en härlig plats att vistas på.

Därför vill jag gärna återkomma hit och helst på vintern, då undertecknad endast har varit i Vilnius när idel solsken och sommarprakt har närvarat.

Ett besök, när vintern och mörkret dominerar skulle vara intressant att få uppleva.

Mvh Fredrik

www.vilnius.lt/

Svejkens pub i Prag.

Den mytomspunna ölhallen Hostinec U Kalicha sägs vara platsen där författaren Jaroslav Hasek (1883-1923) skrev delar av sin bok "Den tappre soldaten Svejk".

Berättelsen handlar om soldaten Svejk som trots att han anses vara svagt begåvad blir inkallad i österrikiska armén under första världskriget. Jaroslav Hasek beskriver honom i boken som en odisciplinerad lögnhals, fyllhund och en uppenbar dumskalle, men som ändå hela tiden överlistar sina överordnade och armén.

Soldaten drar till synes helt oskyldig in sin omgivning i den ena knepiga situationen efter den andra. Komiken består i hur en godhjärtat person kan ställa till oreda i den politiska djungeln som en armé på marsch in i ett krig utgör.

Många anser att historien om Svejk är en av de främsta antimilitanta skrifter som har skrivits. Genom humor framställs militarismen som löjeväckande och människofientlig.

Boken innehåller också en svidande kritik av hyckleriet och dubbelmoralen under kejsardömet Österrike-Ungerns sista tid. Inte mist uppmärksammas de österrikiska tyskarnas och ungrarnas förakt för de slaviska folkminoriteterna, främst tjeckerna.

Jaroslav Hasek deserterade själv från österrikiska armén och anslöt sig till ryssarna. Han tillbringade långa perioder på mentalsjukhus och dog i tuberkulos.

Hans böcker brändes i det berömda bokbålet i Berlin.

Nazisterna hatade satir.

Atmosfären i denna slitna ölhall var underbar. Det såg ut som det borde ha sett ut i början av förra seklet. Stället är ofta fullbokat och vi hade tur att få ett bord. Ölen kom in i stora sedjlar och den är som alltid i Tjeckien välsmakande.

Egentligen borde man inte ha något att klaga på. Men maten var bedrövlig, en riktig turistmeny, som inte skiljer sig mycket från en restaurang på stranden någonstans i Spanien. De flesta tog en köttbit med pommes.

Portionerna var små och det kostade skjortan. Jag har aldrig ätit dyrare i Prag och ändå blev man inte mätt.

Smakupplevelsen var lika med noll.

Under kvällens gång kom det in några spelemän iklädda gamla uniformer. Med dragspel och tuba drog de igång sin "skönsång". Folk började klappa takten och en och annan stämde in i sången.

Gavs det inte dricks så tutade de en i örat, och jag blev en av de som det tutades på. Dock vill jag minnas att undertecknad inte var den enda att inte lämna dricks. Men någon skulle straffas och det blev jag.

Visst kan det var värt att gå hit, för att uppleva atmosfären, men i så fall skit i maten och drick bara öl.

Och lämna dricks om du inte vill bli tutad i örat.

Men vill man ha god mat också, besök restaurang Soldat Svejk i Stockholm på Östgötagatan. Där är det både gott och prisvärt.

Mvh Fredrik

www.vojtisek.tripod.com/hasek

Pensionärkaffe i Ekenäs.

Ekenäs fick stadsprivilegier av Gustav Vasa 1546. Kungen trodde att fiskeläget i framtiden med sitt strategiska läget kunde bli en viktig handelsstad, samt att den kunde konkurera med Tallinn.

Förhoppningar grusades fort. Det gick inte att tävla med Tallinn. Istället tvångsförflyttades invånarna till en annan nygrundad ort vid Vanda å. Den som vi idag känner som Helsingfors.

År 1650 var Ekenäs Finlands minsta stad med något hundratal invånare.

Samhället kom att växa under århundradena men blev aldrig något mer än en trevlig och mysig småstad. Vilket inte är helt fel. Ekenäs är en tvåspråkig ort där finlandssvenskarna är i stor majoritet, 82 %.

Varje kommun i Finland har rätt att skylta på majoritetsspråket. Därför blev det krångligt att komma hit. Salo norr om Ekenäs skriver på finska. Då heter denna metropol plötsligt Tammisaari på vägskyltarna. Vips hade jag och min kompis Peter F kört bort oss.

Salo är för övrigt inte värt mer än att stanna och tanka eller att ta en korv.

I Ekenäs vandrade vi runt och passade på att träffa den lokala förmågan Pigge Svenskberg. Södra Finlands största "trubadur", i alla fall i hans ögon och våra så klart.

Bland alla idylliska trähus och gränder med sina plank och prunkande grönska letade vi efter honom. Till slut kom ett tips att Pigge Svenskberg skulle uppträda på den lokala pensionärsföreningen.

Där hamnade vi bland tanter och gubbar som drack kaffe och åt kakor. Samtalsämnet var Finlands övergång till Euro. De flesta saknade sin mark. Allt hade blivit dyrare efter införandet av den nya valutan.

Pigge dök upp och drog några låtar till den trogna publikens jubel. Vi skulle vidare ner till Hangö och hade lite bråttom. Mötet blev därför kort. Kompisen överlämnade en skiva med sina låtar till trubaduren.

Nu stod andra saker på agendan, ut till Nylands brigad i Dragsvik skulle vi, eftersom jag var nyfiken på detta militärfäste.

Det har träffats en och annan finlandssvensk på båtarna över till Finland. Alla har gjort sin värnplikt där. På Finlands enda svenskspråkiga regemente.

Nedan syns jag pekandes på platsen.

Mötet med de finska militärerna blev kort. Vi svängde in på området med polarens slitna Volvo 240. Vakten stirrade "hotfullt"på oss. Det räckte. Snabbt tillbaka till Ekenäs och vidare mot Hangö.

Nylands brigad bildades 1636 på initiativ av Gustav II Adolf. Regementet deltog i många krig och erövringar. Man fanns med i Poltava 1709. Deras två bataljoner hamnade i krigsfångenskap.

Året efter kom det nyuppsatta manskapet att delta i försvaret av Riga. Återigen fick de kapitulera och gå i fångenskap. Regementet var alltid lojalt mot det svenska riket.

I Finska kriget fick man äntligen chansen att utmärka sig. Soldaterna deltog i segern vid slaget om Siikajoki. Efter kriget 1808-09 upplöstes regementet och återupprättades i det Finska inbördeskriget 1918.

Brigadens fana har Nylands grevliga vapen på blå botten med gula pfalziska eldtungor.

I området har det en gång i tiden legat ett mentalsjukhus. Det skojades om att det var Nylands tredje bataljon.

Berättar man denna skröna för en finlandssvensk blir de imponerade.

Mvh Fredrik

www.mil.fi/merivoimat/joukut/uudpr/index_sv.dsp/

Sanningens mun i Rom.

Efter att ha sett många av Roms sevärdheter, stod turen till att besöka sanningens mun. Ett litet monument i en kyrka strax söder om Forum Romanum. Det var jag som tryckte på att gruppen skulle dit. Det var dags för mer kultur och historia.

På italienska heter den La Bocca della Verita och är en antik marmorplatta, 1.75 meter i diameter med en skulpterad mask som kan beskådas i förhallen till kyrkan Santa Maria in Cosemedin.

Legenden säger att besökaren som sticker in handen i munnen får den avbiten om personen har ljugit under ed. I Sverige är 48 % av de dömda för mened av kvinnligt kön. Vilket innebär att mened är det brott där kvinnor är mest representerade.

Nu skulle undertecknad syna gruppen och se om det fanns några illojala medborgare i sällskapet. Den enda jag litade på var kusinen Jonas.

Efter att ha åkt tunnelbana och traskat över det antika Circus Maximus, som var Roms största hästkapplöpningsbana, kom vi fram.

Det var fullt med turister som ville testa sitt mod genom att sticka in handen i munnen. Min jobbarkompis Sten såg svettig och ansträngd ut. Är han månne en storljugare?

Nu gällde det att samla ihop gruppen. Ingen skulle smita undan. Inte ens min skötsamme kusin Jonas.

En efter en stoppade in handen och gänget klarade provet, vilket jag inte trodde från början. Det var bara Hasse som vägrade. Men vi litade på honom i alla fall, eftersom Hasse är journalist.

Det kändes skönt att veta att man inte omgavs sig med storljugare.

En som "misslyckades" var Gregory Peck (1916-2003) som testade sitt mod i den klassiska filmen, En prinsessa på vift. Där han är en amerikansk journalist som visar Rom för en kunglighet på rymmen spelad av Audrey Hepburn (1929-93).

En film jag rekommenderar alla att se innan sitt besök i Rom.

Mvh Fredrik med båda händerna kvar.

www.dpsusa.com/bocca_verita_history.shtml