Resan gick från
Alicante mot inlandet med slutmål
Murcia. Denna stad blev nödlösningen när vi hade
schabblat bort möjligheten att se fotboll i
Valencia. Gänget stod på tågstationen och tog en rövare att köpa fem biljetter hit.
Murcia hade ett lag i högsta divisionen. Det var hemmamatch mot bottenlaget
CF Levante, men även
CF Murcia låg i den nedre delen av tabellen.
Så chanserna att få tag i
plåtar ansågs goda.
Färden gick genom ett uppodlat landskap med citron och apelsinträd.
Tåget gled in på en liten station och av klev vi. Tack vare några i resesällskapet som hade spanska som modersmål, kom vi ganska smidigt till
stadion. Den låg nybyggd utanför stadskärnan med det obligatoriska köpcentrumet bredvid sig, som verkar höra till dagens moderna fotbollsarenor.
Vi köade och fick bra biljetter. Det trodde vi i alla fall. Platserna var på kortsidan till priset av 40
Euro. Min kompis passade på att småstöta på den vackra kassörskan, som såg måttligt road ut. Sedan blev det att
ekipera sig med halsdukar.
Micke och jag ville ha en som souvenir.
Lunchen intogs i köpcentrumet som såg ut som alla andra
gallerior, samma butiker och
snabbmatsrestauranger. Men alla blev mätta, så man ska inte klaga.
På läktaren hamnade vi bredvid två falanger av
högerextremister som grälade och skränade. Där satt vi mitt i mellan dem.
Efter ett tag flyttade vi på oss. Längre upp på arenan kunde alla stå ifred.
Sällskapet
skojade med vår smöriga medresenär och tolk. Att det var tack vare honom gruppen hamnade på denna sektion, när kassörskan kanske hade blivit sur.
Men han köpte inte vår förklaring.
Matchen i sig var målrik, men tempot och pulsen på arenan var sådär. Slutet missades, när vi ville hinna med sista tåget till
Alicante. Efter
toabesök på stationen, där min
halsduksprydde vän fick panik, då han trodde vi hade övergett honom, kunde alla kliva på tåget och lämna denna stad samt låta den sjunka ner i glömskan.
Murica var en trist och färglös plats som jag inte tänker besöka igen, även om det var nära några år senare, tack vare en dålig kartläsare och en kuvad chaufför.
Stadens stora son, är mannen som uppfann
autogiron. Föregångaren till helikoptern. I centrumet har ett monument rests till ingenjörens ära.
Tågresan hem förgylldes med en
påtänd argentinare som till slut blev avkastad.
Hasta
luego Fredrik
www.murcia.com/
Resan gick från Alicante mot inlandet med slutmål Murcia. Denna stad blev nödlösningen när vi hade schabblat bort möjligheten att se fotboll i Valencia. Gänget stod på tågstationen och tog en rövare att köpa fem biljetter hit. Murcia hade ett lag i högsta divisionen. Det var hemmamatch mot bottenlaget CF Levante, men även CF Murcia låg i den nedre delen av tabellen. Så chanserna att få tag i plåtar ansågs goda. Färden gick genom ett uppodlat landskap med citron och apelsinträd. Tåget gled in på en liten station och av klev vi. Tack vare några i resesällskapet som hade spanska som modersmål, kom vi ganska smidigt till stadion. Den låg nybyggd utanför stadskärnan med det obligatoriska köpcentrumet bredvid sig, som verkar höra till dagens moderna fotbollsarenor. 
Vi köade och fick bra biljetter. Det trodde vi i alla fall. Platserna var på kortsidan till priset av 40 Euro. Min kompis passade på att småstöta på den vackra kassörskan, som såg måttligt road ut. Sedan blev det att ekipera sig med halsdukar. Micke och jag ville ha en som souvenir. Lunchen intogs i köpcentrumet som såg ut som alla andra gallerior, samma butiker och snabbmatsrestauranger. Men alla blev mätta, så man ska inte klaga. 
På läktaren hamnade vi bredvid två falanger av högerextremister som grälade och skränade. Där satt vi mitt i mellan dem. Efter ett tag flyttade vi på oss. Längre upp på arenan kunde alla stå ifred. Sällskapet skojade med vår smöriga medresenär och tolk. Att det var tack vare honom gruppen hamnade på denna sektion, när kassörskan kanske hade blivit sur. Men han köpte inte vår förklaring. Matchen i sig var målrik, men tempot och pulsen på arenan var sådär. Slutet missades, när vi ville hinna med sista tåget till Alicante. Efter toabesök på stationen, där min halsduksprydde vän fick panik, då han trodde vi hade övergett honom, kunde alla kliva på tåget och lämna denna stad samt låta den sjunka ner i glömskan. Murica var en trist och färglös plats som jag inte tänker besöka igen, även om det var nära några år senare, tack vare en dålig kartläsare och en kuvad chaufför. Stadens stora son, är mannen som uppfann autogiron. Föregångaren till helikoptern. I centrumet har ett monument rests till ingenjörens ära. Tågresan hem förgylldes med en påtänd argentinare som till slut blev avkastad. Hasta luego Fredrik www.murcia.com/
