I Berlin finns otroligt mycket spännande nutidshistoria att uppleva. Jag, pappa och en kompis var där i denna fantastiska stad. Vi beslöt oss att gå hela Karl-Marx Allee, kommunismens paradgata i dåvarande Östberlin. Gatan hette tidigare Frankfurter Allee och var ett enda rykande ruinlandskap efter kriget. I början av femtiotalet hade man forslat undan det mesta av bråten, desarmerat blindgångarna och samlat ihop så många tegelstenar man förmådde ur ruinerna. Mer än 6.000 arbetare slet i skift för att bygga gatan. De hårda villkor ledde till oroligheter och strejker som spreds över DDR. Med hjälp av ryska styrkor slogs upproret ner och gatan med alla sina hus kunde färdigställas. Sista biten får gatan sitt forna namn och där om man svänger in på tvärgatan Normannenstrasse, hittas säkerhetspolisens högkvarter som inlägget ska handla om.
På kanslityska hette platsen, Ministeriet för Statssäkerhet, i folkmun kallat Stasi. Området är mycket stort. Statssäkerhetstjänsten växte med tiden och höll till i ett fyrtiotal byggnader på och kring Normannenstrasse. Det är svårt att föreställa sig vad som egentligen pågick i detta kvarter för bara två decennium sedan. Här huserade världens största säkerhetstjänst och övervakningsbyråkrati. Dessutom fanns gigantiska lagerlokaler för alla hemliga akter som organisationen samlade om miljoner människor under DDR-statens 40-åriga existens. Huvudingången går inte att missa. Genom den psykedeliska entrén steg stasichefen Erich Mielke in klockan åtta varje morgon och tog trapporna upp till sitt kontor på tredje våningen. 
Erich Mielke var chef för statssäkerhetstjänsten i mer än trettio år. Mellan 1957 och 1989. Och kom att prägla dess verksamhet. Det var han som flyttade in i huvudbyggnaden, där museet nu ligger, i slutet av femtiotalet för att härifrån bygga upp organisationen. Mielke var paranoid och levde i sin egen värld, färgad av rött och brunt, en värld bestående av goda kommunister och hemska nazister. Han levde i landsflykt under kriget och utbildade sig i Moskva. Blev sedan handplockad till tjänsten av ryssarna. Som Stasichef var Mielke alltid på sin vakt, och anade komplotter överallt. Ett känt citat från mannen är som följer: "Vill man vara säker, måste man veta allt" Entrén till kontoret i huvudbyggnaden är överbyggd med ett betongtak. Det skulle skydda mot flygspionage. Fönstren i hans gamla kontorsrum var täckta med fem lager tjocka draperier för att hindra insyn och fotografering. De anställda fick inte använda elektriska skrivmaskiner eftersom Mielke hade för sig att de kunde avlyssnas och avkodas på avstånd. Vi syns i rummet ovan. Kontoret är bevarat som det var 1989, med Marxbyster och Lenins dödsmask i gips liggandes på skrivbordet. Även Mielkes kläder hänger kvar på galgarna, pråliga uniformer sydda i billigt tyg. I konferenslokalen pryds väggarna med stora kartor över DDR och Berlin. Det var här, i denna sal som Mielke och partiledningen utarbetade detaljerna för murbygget. Stasichefen dömdes till fängelse efter berlinmurens fall, men ansågs för sjuk och fick sitta på ett ålderdomshem istället. År 2001 somnade Mielke in, efter att ha terroriserat sina landsmän i över trettio år. Undrar om han dog i frid? 
Till sist, ett filmtips. Tyska rullen, De andras liv. Den handlar om en stasiagent som avlyssnar en landsman. Han fattar ett ödesdigert men riktigt beslut, att skydda den övervakade istället. Dramat ger en otrolig bra känsla av hur det måste ha varit att leva i DDR. Ett måste att se, innan ett besök i Stasis gamla högkvarter.
