Vi tog en organiserad tur som heter
Gyllene ringen. I den ingår besök till landets första tingplats samt många naturupplevelser.
På Island växer bara buskar. Om man går vilse i den "isländska skogen", är det bara att ställa sig upp.
Försök har gjorts att plantera skog. På färden passerade vi träden. Ingen hade märkt dem om inte guiden hade påtalat deras existens.
Annars domineras landskapet av stora öppna ytor med buskvegetation, eller
lavasten. 
Ovan syns
Gullfors. Landets största vattenfall, men även Nordens, dock inte i fallhöjd.
På svenska betyder det Gyllene fallet. Namnet kommer av den regnbåge som bildas ur
stänket när solen skiner.
Vilket det inte var när jag och min kompis Sten befann oss här.
Det var bara kallt och fuktigt. Ovanför och nedanför
Gullfors finns en 2.5 kilometer lång bergsklyfta som är upp till 70 meter djup på sina ställen.
Floden
Hvilta låter sitt smältvatten störta ner de 32 metrarna med full kraft.
En politiker fick så klart idén att bygga en kraftstation, men en lokal bondhustru hotade med att hoppa i fallet om så skedde. Och hon lyckades få med opinionen, så projektet lades ner.
Ett besök på Island utan att ha sett en av alla de tusentals
gejsrar som finns i landet går inte. Så klart gör det väl det, men det är en upplevelse att se den kraft som uppstår i marken. Den tar sig uttryck i en hög stråle som sprutar upp ur jorden med kokhett vatten.
Alla
gejsrar har ett isländskt namn. Ovan syns den största vars namn är
Strokkur. Smörkärnan har ett utbrott var tredje till femte minut.
Det händer fortfarande att någon dum turist då och då går för nära, och som i bästa fall blir överöst med lite kokhett vatten.
Men risken för brännskador är betydande.
Höjdpunkten på turen är området för det historiska utomhusparlamentet
Althinget. På platsen bestämde folket i början av 1000-talet att Island skulle vara kristet.
Fältet användes även som avrättningsplats. Framför allt för kvinnor, som hade blivit dömda för
häxeri, barnmord samt otrohet. De dränktes i en liten damm i närheten. Den användes långt in på 1800-talet för detta ändamål.
Varje år samlades Islands 39 lagmän här under två veckor och stiftade lagar och dömde. Man bodde i provisoriska uppförda hyddor. Stenfundamenten finns fortfarande kvar.
Landet förlorade sin självständighet till Norge 1262.
Tillsammans ingick de i Danmark genom fördraget i Kalmarunionen 1397.
Den 17 juni 1944 återfick Island sin
självständighet. Alhtinget hade förlorat sin politiska betydelse redan på 1600-talet, när danskarna satsade på
Reykjavik som landets centrum.
I området finns även Islands största sjö
Thingvellir. Omgivningens dramatik blir inte mindre då platsen ligger där den europeiska och den nordamerikanska kontinentalplattan går isär.
Som avslutning såg jag
Peitúr Martinsson, den isländske
landslagsbacken som spelade många år i Hammarby komma gående med sin familj.
Miljön användes även när man spelade in filmen Bröderna Lejonhjärta.
Det är ett härligt fantasilandskap, som gjort att låta tankarna fara iväg.
Vi tog en organiserad tur som heter Gyllene ringen. I den ingår besök till landets första tingplats samt många naturupplevelser. På Island växer bara buskar. Om man går vilse i den "isländska skogen", är det bara att ställa sig upp. Försök har gjorts att plantera skog. På färden passerade vi träden. Ingen hade märkt dem om inte guiden hade påtalat deras existens. Annars domineras landskapet av stora öppna ytor med buskvegetation, eller lavasten. 
Ovan syns Gullfors. Landets största vattenfall, men även Nordens, dock inte i fallhöjd. På svenska betyder det Gyllene fallet. Namnet kommer av den regnbåge som bildas ur stänket när solen skiner. Vilket det inte var när jag och min kompis Sten befann oss här. Det var bara kallt och fuktigt. Ovanför och nedanför Gullfors finns en 2.5 kilometer lång bergsklyfta som är upp till 70 meter djup på sina ställen. Floden Hvilta låter sitt smältvatten störta ner de 32 metrarna med full kraft. En politiker fick så klart idén att bygga en kraftstation, men en lokal bondhustru hotade med att hoppa i fallet om så skedde. Och hon lyckades få med opinionen, så projektet lades ner.
Ett besök på Island utan att ha sett en av alla de tusentals gejsrar som finns i landet går inte. Så klart gör det väl det, men det är en upplevelse att se den kraft som uppstår i marken. Den tar sig uttryck i en hög stråle som sprutar upp ur jorden med kokhett vatten. Alla gejsrar har ett isländskt namn. Ovan syns den största vars namn är Strokkur. Smörkärnan har ett utbrott var tredje till femte minut. Det händer fortfarande att någon dum turist då och då går för nära, och som i bästa fall blir överöst med lite kokhett vatten. Men risken för brännskador är betydande.
Höjdpunkten på turen är området för det historiska utomhusparlamentet Althinget. På platsen bestämde folket i början av 1000-talet att Island skulle vara kristet. Fältet användes även som avrättningsplats. Framför allt för kvinnor, som hade blivit dömda för häxeri, barnmord samt otrohet. De dränktes i en liten damm i närheten. Den användes långt in på 1800-talet för detta ändamål. Varje år samlades Islands 39 lagmän här under två veckor och stiftade lagar och dömde. Man bodde i provisoriska uppförda hyddor. Stenfundamenten finns fortfarande kvar. Landet förlorade sin självständighet till Norge 1262. Tillsammans ingick de i Danmark genom fördraget i Kalmarunionen 1397. Den 17 juni 1944 återfick Island sin självständighet. Alhtinget hade förlorat sin politiska betydelse redan på 1600-talet, när danskarna satsade på Reykjavik som landets centrum. I området finns även Islands största sjö Thingvellir. Omgivningens dramatik blir inte mindre då platsen ligger där den europeiska och den nordamerikanska kontinentalplattan går isär. Som avslutning såg jag Peitúr Martinsson, den isländske landslagsbacken som spelade många år i Hammarby komma gående med sin familj. Miljön användes även när man spelade in filmen Bröderna Lejonhjärta. Det är ett härligt fantasilandskap, som gjort att låta tankarna fara iväg.
